Tyskarna är missnöjda. För den som stått före en tysk i kön till biluthyrningen eller en utcheckning torde det inte komma som någon nyhet. Det germanska språket har till och med ett eget ord för detta: ”Meckern” (på svenska: gnälla, klaga, jämra sig). När jag var utbytesstudent i Düsseldorf inbegrep en av språkövningarna att i skrift lära sig formulera klagobrev till stackars fiktiva hotellägare om alltifrån dragiga rum till utsikter som inte höll måttet. Också det en ingång till den tyska kulturen för konflikträdda svenskar.

Men den här gången går det tyska missnöjet djupare, och det har fog för sig. En längre artikel i Welt (30/5) skildrar hur den tyska staten sviker sina medborgare på flera centrala områden.

Några exempel: den tyska järnvägen befinner sig i ett bedrövligt skick, till tågresenärer och inte minst pendlares stora olycka. Eftersatt spårunderhåll orsakar förseningar och inställda avgångar varje dag. Ett skamset Deutsche Bahn (DB) tvingades meddela att endast 70 procent av tågen gick i tid förra året. Den goda nyheten är att förbundsregeringen lägger 13,6 miljarder euro på att rusta upp järnvägsnäten. Den dåliga är att detta kommer att leda till ännu fler förseningar under den närmaste framtiden. Att DB inte verkar överleverera vad gäller kundservice gör redan härdade resenärer än mer luttrade. Trycket på kollektivtrafiken kommer inte heller att minska nu när förbundsregeringen sänkt priset på månadskort för regionaltåg, buss och tunnelbana till nio euro per månad (DN, 27/5).

Men kan man inte förlita sig på tåget kan man ju alltid ta bilen. Eller? Även motorvägarna plågas av köer orsakade av eviga vägarbeten. Väl framme vid sin destination måste bilisterna sedan leta länge efter parkeringsplatser som blir allt mer sällsynta: 30–40 procent av all stadskörning beräknas gå åt till att leta efter en plats att ställa bilen, skriver Welt. Att den tunga trafiken på vägarna ökat kraftigt de senaste åren bidrar inte heller till att sänka bilpendlarnas blodtryck.

”Allt ska fyllas i. Allt ska deklareras. Nya standarder införas. Ingenting fungerar.”

Den tyska skolan, som främst är en delstatlig angelägenhet, står också inför stora problem. Många skolbyggnader är kraftigt eftersatta (inte minst i de fattigare delstaterna) och i Berlin är det oklart om det kommer finnas tillräckligt med lärare inför höstens skolstart. Men bristen på pedagoger drabbar både fattiga och rika delstater: i välmående Bayern uppskattas lärarunderskottet uppgå till 26 000 kommande år. Värst är bristen på yrkeslärare. Och utan att sjunga digitaliseringens lov visar coronakrisen hur hopplöst efter den tyska skolan är på vissa områden (vilket för övrigt gäller det tyska samhället i stort när det kommer till digitalisering).  

I bakgrunden tornar den tydligaste symbolen för statens dysfunktionalitet upp sig: en förvaltningsapparat och byråkrati som vuxit, och fortsätter växa, över alla bräddar. Från sjukvården och akademin varnar nu läkare och forskare att kraven på ständigt ökad dokumentation förstör både patientkontakt och arbetsglädje. Att förbundsdagen och dess anställda (736 ledamöter) är rekordstor samtidigt som det råder lärar-, läkar- och sjuksköterskebrist ökar det folkliga missnöjet.

I en opinionsundersökning från Allensbach håller 80 procent av tyskarna med om påståendet att ”Det är för mycket byråkrati” (2021). Ännu ett talande exempel från vardagen: att installera en ny värmepump, vilket för något decennium sedan innebar att man ringde en installatör som gjorde jobbet, omfattar nu en grundlig research och mängder av pappersarbete i syfte att säkerställa att rätt bygg- och klimatstandarder uppfylls. Gör man fel hotar dryga straffavgifter.

Och så där fortsätter det. Allt ska fyllas i. Allt ska deklareras. Nya standarder införas. Ingenting fungerar. Också detta, rent krasst, en del av Angela Merkels arv.

CDU och Die Grünens framgångar i de senaste delstatsvalen har väckt idén om ett framtida svart-grönt samarbete på federal nivå till liv. I Schleswig-Holstein gick ministerpresident Daniel Günther (CDU) direkt till Die Grünen, trots att det hade räckt med egen majoritet tillsammans med liberala FDP (som förvisso gjorde ett dåligt val).

Den som förordar en grön-svart linje bör hålla i huvudet att Die Grünen, hur liberala de än vill framstå, i sitt dna har tron på att staten medelst förordningar och direktiv kan dirigera fram ett önskvärt samhälle.

Hittills har det gått sådär.