Nästan en vecka efter president Volodymyr Zelenskyjs vädjanden om hjälp i förbundsdagen levererade förbundskansler Olaf Scholz (SPD) först i dag de svar han inte orkade ge då (se tidigare kommentar i Axess här). ”Ukraina kan lita på vårt stöd!”, inledde Scholz. Sanktionerna verkade och dess fulla effekt märkas om ett par veckor. Dessutom var Tyskland berett att skärpa de allteftersom.

Scholz nämnde också leveranserna av vapen och annan materiel som skickats till Ukraina sedan kriget startade (utan att nämna mer precist vad som levererats). Förbundskanslern slog också fast att Nato inte kommer att vara direkt militärt inblandad i kriget (”Die Nato wird nicht Kriegspartei”), med referens till de ukrainska nödropen på en flygförbudszon (en fråga som Zelenskyj taktiskt nog inte nämnde i sitt anförande i förbundsdagen, vilket fick regeringspartiernas val att inte diskutera Ukrainafrågan i direkt anslutning till talet att framstå som ännu pinsammare).

Det ryska gas- och oljeberoendet skulle avslutas så fort det bara är möjligt, men ett omedelbart embargo lät sig inte göras utan att de ekonomiska konsekvenserna blev för stora: sanktionerna fick inte slå hårdare mot EU än Ryssland. De senaste dagarna hade han pratat flera gånger med både Putin, som måste ”få veta sanningen om kriget”, och president Zelenskyj.

Innan Scholz meddelade Tysklands historiska kursomläggning i försvars- och säkerhetspolitiken 26 februari (”Die Zeitenwende”) fick han hård kritik för vara närmast osynlig i medierna, samtidigt som den allvarligaste säkerhetskrisen i Europa pågick. Efter talet blev han dock åter nästan osynlig. I stället är det vicekansler och näringsminister Robert Habeck (De Gröna) som i medier och tv-program fått försvara Tysklands envisa motstånd mot ett ryskt gasembargo. Habeck menar att riskerna för ”social oro” och kraftigt ökad arbetslöshet är för stor.

Samtidigt som alla vet att EU, och framförallt Tyskland, via energiimporten från Ryssland möjliggör Putins fortsatta övergrepp på den ukrainska befolkningen. Den rituella självspäkning i form av frasen ”Aldrig mer!” som genomsyrar tysk politisk kultur skär sig därmed något från förbundsregeringens mera  ”Brechtska”-linje.  

Även bland väljarna verkar konsekvenserna av ett energiembargo sjunka in. Från en tydlig majoritet på 60 procent för några veckor sedan, säger nu 40 procent att de är för ett omedelbart importstopp för rysk gas (det ska noteras att tidigare mätningar inte explicit frågat om ett ”omedelbart stopp”, vilket sannolikt påverkar utfallet i de olika undersökningarna).

Att Tyskland vill göra sig fri från det ryska energiberoendet råder det däremot ingen tvekan om. I dag kom nyheten att EU-kommissionen arbetar på en plan som ska göra unionen oberoende av rysk energi redan innan året är slut (Die Welt 3/23-22). Den förutsätter dock, bland mycket annat, att Tyskland inte avvecklar de reaktorer som ännu är i drift. Det kräver i sin tur en omsvängning av De gröna. Å andra sidan har ju Habeck visat en förvånansvärd krass attityd till verkligheten de senaste veckorna. Om man kan försvara fortsatt energiimport från Kreml med ekonomiska argument, torde en förlängning av atomkraften i syfte att försvaga Ryssland inte vara omöjlig. Men så är också De grönas vägar outgrundliga.

I förbundsdagen fanns också CDU:s ordförande Friedrich Merz och agerade opposition. Det historiskt stora tillskottet till försvaret, i storleken 100 miljarder euro, kräver CDU/CSU:s stöd eftersom förstärkningen förutsätter en grundlagsändring. Därmed hade Merz möjligheten att påverka innehållet. Två centrala krav framfördes: förbundsregeringen måste förbinda sig till att även uppfylla tvåprocentsmålet och en lista som tydliggör exakt vad pengarna ska gå till upprättas. Merz diss mot FDP, efter att ha blivit häcklad från de liberala bänkraderna, om att försvaret ”aldrig skötts så dåligt som när ni (FDP) suttit i regeringen” föll ganska platt. Från De grönas bänk fick Merz veta att det faktiskt var CDU som styrt landet de senaste 16 åren. Det är helt sant. Ansvaret för försvarsmaktens bedrövliga skick faller tyngst på tidigare förbundskansler Angela Merkel (CDU). En tröst för oppositionen i sammanhanget är att Merz inte var med de åren.

Die Welts Robin Alexander konstaterar för övrigt att den livliga debatten mellan förbundsdagens två största partier skiljer sig från Merkelårens ”storkoalitioner”. Då gjordes alla viktiga beslut upp på förhand och energin i kammaren blev därefter. Att Merz agerade opposition var därmed fullt i sin ordning, även om enstaka ledamöter från regeringspartierna ondgjorde sig över den polemiska CDU-ordföranden.

Så anas alltmer konturerna av en ”Zeitenwende” också för höger-vänsterkonflikten i tysk politik.