I dag träffade den gröna utrikesministern Annalena Baerbock sin ukrainska kollega, Dmytro Kuleba, i Kiev (FAZ 17/01-22). Tonen dem emellan var artig, även om de ukrainska nödropen om att få köpa defensiva vapen av Tyskland förblir avvisade. På presskonferensen pratade Baerbock bland annat engagerat om planerna på att stödja produktion av grön vätgas i Ukraina som ett led i att minska energiberoendet från Ryssland. I sig en lovvärd ambition, men som inte spelar någon som helst roll för ukrainarna eftersom kriget pågår här och nu medan tekniken ligger många år in i framtiden. Den tyska utrikesministern sade även att varje eskalation kommer att innebära ”ett högt pris för den ryska regimen” och att Tyskland är redo för en ”uppriktig dialog” med Ryssland.

Dagens övning var en illavarslande påminnelse om Tysklands fortsatta felslut vad gäller relationen till Putinryssland. Ja, visst stämmer det att tysk utrikespolitik har fått en nytändning under Baerbock. Den skärpta tonen mot Kreml, Peking och Ankara är bra. Det är rent av skamligt hur CDU och SPD med åren låtit exporten bli den överordnade faktorn i alla utrikesrelationer, i tron att USA för evigt skulle vara redo att gripa in i det fall krisen skulle komma. Därför famlar de forna folkpartierna fortfarande efter något som ens med god vilja kan kallas för en strategi (i sig ett ämne för en egen text).  

Tyvärr, får man konstatera, så riskerar Die Grünens tuffare retorik att bli ett fiasko eftersom den inte backas upp av någon egentlig trovärdig avskräckning. Baerbock säger själv att ”diplomatin är den enda framkomliga vägen” och att hon vill se en nystart på Normandieformatet (ett förhandlingsforum bestående av Frankrike, Tyskland, Ukraina och Ryssland skapat 2014), i vilket Frankrike och Tyskland slentrianmässigt genom åren fördelat skuldbördan lika mellan Ryssland (angriparen) och Ukraina (försvararen).

Poängen är att varje gång Berlin ropar på mer dialog och mer diplomati riskerar detta i sin tur att sporra förnyade ryska aggressioner eftersom Moskva uppfattar detta som svaghetstecken, vilket i sin tur föranleder Berlin att ropa efter mer dialog.

Frågan om Nord Stream 2 kom också upp på presskonferensen. Baerbock höll fast vid sin ståndpunkt att gasledningen inte kan tas i bruk så länge juridiska oklarheter råder. Bra!

Dessvärre fördunklas Baerbocks klarhet av SPD:s envisa försvar av gasledningen. Partisekreterare Kevin Kühnert (tidigare ungdomsförbundsordförande), med en viktig maktbas i partiet, ställde sig i förra veckan bakom projektet liksom försvarsminister Christine Lambrecht (från SPD:s vänsterflygel) med argumentet att den inte ska blandas ihop med konflikten mellan Ryssland och Ukraina. Även förbundskansler Olaf Scholz (likt sin föregångare Angela Merkel) har sagt att gasledningen är strikt kommersiell. Stödet för Nord Stream 2, och förståelsen för Putinryssland, är för övrigt utbredd bland de tyska socialdemokraterna. SPD:s verklighetsfrånvända syn på gasledningen har lett till kritik från samarbetspartierna Die Grünen och liberala FDP, med krav på att Scholz i egenskap av kansler slår fast Tysklands officiella position (Handelsblatt 16/01-22).

Vilket för oss till ännu en problematiserande faktor: Scholz reaktiva ledarstil, som utmärks av att hålla en låg profil i hopp om att konflikter antingen löses av sig själva eller att man dyker upp vid ett läge som är extra gynnsamt för den egna personen/partiet. Ett modus operandi vi känner igen från hans företrädare. Frånvaron av tydlighet från förbundskanslern om vilken linje som gäller i Berlin ökar riskerna för felbedömningar från Kremls håll.

Imorgon (tisdag) sker det riktiga eldprovet för Baerbock. Då träffar hon Rysslands utrikesminister Sergej Lavrov i Moskva. Garanterat dålig stämning utlovas.