Expressens kulturchef Victor Malm har skrivit en krönika (1/1) apropå nedläggningen av recensionstidskriften Respons där han gör flera angelägna poänger: att tidskrifter kan bidra med saker som dagstidningar inte kan ge, att tidskrifter har svårt att klara sig i den digitala konkurrensen och att universiteten nuförtiden är mycket mer intresserade av att kommunicera positiva nyheter än av att främja en rik och fördjupande diskussion över snäva ämnesgränser.

Respons redaktörer konstaterade i sin avskedsartikel att högskolorna bara hade behövt skjuta till en bråkdels bråkdel till Respons av vad de satsar på att anställa nya kommunikatörer för att tidskriften skulle ha klarat sig fint. Men samtidigt som antalet administratörer har ökat explosionsartat har viljan att skapa forum för kritiskt utbyte sviktat. ”Universiteten har gett sig ut på den allmänna uppmärksamhetsmarknaden … Det får dem att se dumma och tramsiga ut”, skriver Malm.

Hör, hör!

Malm spekulerar också i att den verkliga meningen med humaniora framträder tydligt och klart ”först när den utsätts för diskussion, blir del av det demokratiska samtalet, dryftas och kritiseras i relation till sociala situationer”. Det ligger mycket i detta. Instängd på institutionerna tynar humanioran till sist bort av syrebrist.

Kommen så långt i artikeln kan jag dock inte annat än ställa mig frågan: I vilken grad har Respons utsatts för diskussion, dryftats och kritiserats?

Hur mycket chans har tidskriften fått att visa upp sig för potentiella läsare och prenumeranter i det offentliga rummet? Har de stora medierna gjort vad universiteten försummat.

Inte riktigt, tycks det.

När jag söker på ”tidskriften Respons” i Retrievers artikeldatabas får jag upp drygt ett dussin träffar från hela den svenska pressen under det senaste året. Några av artiklarna har publicerats på ledarsidor, i Kvartal och Svensk Jakt: endast en handfull på kultursidor. SvD ger två träffar under 2022, DN ingen alls före en artikel om nedläggningsbeslutet den 15 december.

Och enligt en sökning på expressen.se verkar det som om näst sista tillfället en text från Respons behandlades på kultursidan inträffade i november 2016: sex år innan Victor Malm beklagar dess hädanfärd.

Det går inte så bra att söka på bara ”Respons”, som också är ett vanligt ord i svenska språket, därför fick det bli ”tidskriften Respons”, vilket kan innebära att jag har missat ett antal omnämnanden. Påpeka gärna sådana, så ska jag addera dem till den här texten.

Victor Malm skriver nu att Respons var ”Sveriges bästa tidskrift”. Om den omnämns en gång vart sjätte år, hur mycket uppmärksamhet kan då rikets övriga tidskriftsflora räkna med?

Jag klandrar inte just Expressen eller Malm, det blev bara så att just denna krönika väckte min nyfikenhet.

Jag håller helt och fullt med om att universiteten som kollektiv är en besvikelse när det gäller omsorgen om det offentliga samtalet. Men litet självrannsakan kan nog vara på sin plats även utanför rektorskanslierna, kanske rentav på något litet utrymme mellan det senaste inlägget i nätdejtingdebatten och de nyaste streamingbetygen?

PS! Jag har idag sett en uppgift om att det ändå kan finnas hopp om en återkomst till livet för Respons. Nya finansiärer ska ha visat sitt intresse. Måtte det hela gå i lås (och en ny text på Expressens kultursida komma före 2028)! ds