Det var näst sista steget av många i den formella processen och det allra sista ska strax tas av Ulf Kristersson när han lämnar över relevanta dokument till det amerikanska utrikesdepartementet.

Själv ska jag om några minuter ge mig iväg till Musikaliska kvarteret i centrala Stockholm där Axess ordnar ett seminarium på framtidstema. ”Vad bär framtiden i sitt sköte?” lyder den högtidliga titeln och vi påminns nu ännu en gång om att framtiden är ett annat rike och att det inte finns någon atlas som beskriver den. Framtiden upptäcks inte som determinister av olika färg har för sig; den uppfinns av tänkande, handlande människor.

För bara några år sedan fanns det en majoritet mot det svenska Natomedlemskapet i riksdagen. Idag är majoriteten betryggande. Det är ett glädjande faktum i dubbelt hänseende: dels därför att medlemskapet är angeläget, dels för att det visar att beslutsfattare har förmåga att ändra även djupt insuttna positioner när omvärldsläget förändras. Men det är rimligt att få historieskrivningen rätt och påpeka att den svenska vägen till Nato inte började med Rysslands angrepp på Ukraina den 24 februari 2022 utan decennier tidigare med insatser först av fria opinionsbildare och så småningom med landsmötes- och stämmobeslut inom borgerliga partier.

Ska man välja ut en enskild insats kan man peka på Ulf Kristerssons DN-debattare den 19 mars 2022, i vilken han klargjorde att Socialdemokraterna inte hade vetorätt i Natofrågan utan att en av honom ledd regering skulle gå vidare under alla omständigheter. I kombination med beskeden från Finlands regering och president gjorde detta det omöjligt för Socialdemokraterna att fortsätta töva och i maj var kursomläggningen genomförd.

Vem hade anat det ett halvår tidigare?

Vem anar idag hur läget kan vara om ett halvår?

Vad vi kan göra är inte att gissa och hoppas utan att förbereda oss.