Försvarsminister Peter Hultqvist (S) Foto: ”Vizītē Latvijā ierodas Zviedrijas aizsardzības ministrs” by Latvijas armija 

I dagens DN Debatt (12/6) skriver Tysklands försvarsminister Annegret Kramp-Karrenbauer (AKK) om betydelsen av fortsatt svenskt-tyskt försvarssamarbete. Budskapet är att Sverige är att lita på i strävandet efter ökad säkerhet i vår del av världen.

Ett nyckelstycke i texten lyder: ”Det är av central betydelse att skapa en gemensam, europeisk syn på hot och att tillsammans lägga om prioriteringarna. …/…Det känns bra att kunna räkna med våra svenska vänner i detta ambitiösa arbete.”

Att det ligger i allas intresse med ett närmare svensk-tyskt samarbete, inte minst militärt, är det bara att säga ”ja och amen” till. För regeringens del kunde tajmingen av artikeln däremot inte komma vid en sämre tidpunkt. AKK:s beröm om Sveriges försvarsvilja skär sig rejält mot regeringens misslyckade försök att ro försvarsförhandlingarna i land. När det väl kom till kritan visade det sig att S vilja att skjuta till det absoluta minimum av resurser till Försvarsmakten som är nödvändigt – något som i debatten vilseledande konsekvent beskrivs som en ”satsning” – inte var starkare än att coronakrisen tvingar till omprioriteringar.

Att regeringen, ja inte minst försvarsminister Peter Hultqvist (S), sjabblat bort det lilla förtroende man har haft i försvarsfrågan är illa, inte bara för S utan för landet som helhet. Om Sverige ska vara en trovärdig samarbetspartner till våra grannländer går det inte att föra en politik som går tvärsemot europeiska säkerhetsintressen.

Fortsätter nuvarande försvarspolitik kommer de glada tillropen i Berlin inom kort att bytas ut mot – i bästa fall – tyst irritation. Det vore förvisso närmast en bragd av statsminister Stefan Löfven (S) om han i detta läge lyckas göra Sverige ännu mer impopulärt på kontinenten.