Vägval i ett nytt säkerhetspolitiskt landskap
Årets Swedish Security Forum har just avslutats. Det är en säkerhetspolitisk konferens arrangerad av SOFF (Säkerhets- och försvarsföretagen) där fokus ligger på dialog.
Med detta menas att konferensdeltagarna förväntas aktivt delta i diskussionerna som en komplettering till talarnas föredrag från scenen. Det är ett sympatiskt upplägg som fungerar bra på flera sätt. Bland annat rimmar det väl med ett av de teman som diskuterades, nämligen folkförankring. Hur fortsätter vi att diskutera samhällets beredskap även när kris eller krig inte råder?
Ett svar är att vi behöver börja i det lilla. Vem gör vad i fredstid och hur ser den rollen ut i kris- eller krigstid? För även i svåra lägen förväntas vardagen rulla på – så gott det går. Ukraina är ett aktuellt exempel. I den utsträckning det är möjligt fortsätter konserter och teater att spelas och människor fortsätter att gå till sina arbeten. Det är bra och hoppfullt. För det är en stor del i att vinna krig; att återta kontrollen över tillvaron och ta tillbaka freden från den som försökt stjäla den.
”Dagens unga formas av pandemi och krig.”
I Sverige har vi som bekant nedrustat mycket. Men det är på väg att vända. Någon nämnde under konferensens gång att det tidigare fanns tid, men inga pengar. Nu är läget istället det omvända. Saker är på väg åt rätt håll, men allt tar mycket lång tid.
Hur ser vi till att ta tillvara på den försvarsvilja och kraft som visat sig? Alla kan och vill inte göra värnplikt, men ett återupprättande av Totalförsvaret innebär så mycket mer än ett väpnat militärt försvar. Det behöver vi bli snabbare och bättre på att implementera i samhället.
För egen del har jag gått kurser och övat inom en frivillig försvarsorganisation med sikte på krigsplacering vid en myndighet. Men pandemin kom ironiskt nog i vägen för en placering där jag kanske hade kunnat göra nytta vid behov. Det har nu hunnit gå omkring fyra år sedan jag började processen. Min personliga erfarenhet är inte till för att skuldbelägga någon särskild som felat, men den fungerar som ett närliggande exempel på att systemet ännu inte fungerar som man kanske kunnat önska.
Dagens unga formas av pandemi och krig. Samhället har visat stor vilja att hjälpa till och få göra en insats. Men hur tar vi hand om den? Kommer krismedvetenheten hålla i sig på sikt? Kan frivilligorganisationerna ihop med skolorna kanske skapa bättre kunskap och medvetenhet? Hur resonerar våra kommuner och länsstyrelser för att få vardagen att gå ihop även under en eventuell kris- eller krigstid?
Jag tar med mig flera intressanta tankar och perspektiv från den här konferensen. Inte minst känns det betryggande att vi, mitt i en skakig omvärldstid, ändå har en enig försvarsberedning som sluter upp bakom ordförande Hans Wallmark och rapporten ”Allvarstid”.
Vi är säkrare i denna allvarstid om vi tillhör försvarsalliansen Nato. Vi är på rätt väg. Men vi kan inte luta oss tillbaka och nöja oss.
Redaktionssekreterare i Axess.