Årtiondena kring förra sekelskiftet präglades av många viktiga och centrala idéstrider som högern, får man nog ändå säga, till stor del förlorade. Även om bilden av en ogin och inskränkt borgerlighet som in i det sista stretade emot den allmänna rösträtten har litet med verkligheten att göra (statsminister Arvid Lindman var tvärtom central för dess införande) så sitter socialdemokratins historieskrivning lika starkt som urberget i det allmänna medvetandet.

Med det sagt är det uppenbart att vänsterns framåtsyftande projekt hade en större dragningskraft på väljarna än högerns mer modesta samhällsvision. Fabriker och bostäder skulle byggas, fattigdomen utrotas och hela samhället lyftas till ett aldrig tidigare skådat välstånd. Allt vilandes på en global rekordkonjunktur, protestantisk arbetsmoral och, ytterst, frukterna från svenska entreprenörers snilleblixtar.

Och idag? Om vi, för argumentets skull, skulle acceptera vänsterns nidbild av högern som en sammanslutning av grupper som endast verkar för att bevara den egna samhällsklassens privilegier är risken överhängande att där är en proppmätt borgare som flinar tillbaka när vänstern speglar sig.   

Låt oss börja med den havererade bostadspolitiken. Även om alla vet att systemet med brukshyror är dysfunktionellt och enbart gynnar höginkomsttagare i innerstaden så kämpar vänstern med näbbar och klor för att bevara rådande ordning. De som befinner sig på insidan ska för tid och evighet få skörda frukterna av bruksvärdessystemet på bekostnad av svagare grupper. Parallellen till det förra sekelskiftets strid för frälsesamhällets fortlevnad torde vara uppenbar.

Universiteten är ett annat exempel. Från att arbetarrörelsen inte ägde tillträde till högre utbildning har akademin idag blivit vänsterns bastion. Tendensen är knappast unik för Sverige. Statsvetaren Matthew Goodwin har föredömligt visat hur forskare och föreläsare med konservativa åsikter befinner sig i kraftig minoritet på campus över hela Nordamerika och i Storbritannien – att offentligt uttrycka åsikter till höger om mitten kan i värsta fall vara förödande för karriären.

Därav senare års alltmer intensiva diskussioner om akademisk frihet, ”woke” och cancelkultur. På det sena 1800-talet var det istället unga radikaler som med alla medel skulle ”cancelleras” från akademin – befolkad av bistra män i jackett och cylinderhatt som svor trohet till konungen.

Vänsterns oro över även högst legitim kritik mot de frågor som etablissemanget håller högt (klimatet, jämställdhet, flygskam, en ständigt  växande administrativ överbyggnad etc. etc.), för att inte säga kritik mot etablissemanget i sig, påminner inte så lite om när äldre tiders överhet förfasade sig över arbetarklassens bristande respekt för institutionerna.          

Till sist kan konstateras att de områden där vänstern gick som starkast fram i det senaste valet, åtminstone i Stockholm, tenderar att präglas av en väldigt, tja, borgerlig livsstil. Vänsterväljaren bor inte sällan i en överbelånad bostadsrätt, eller till och med en villa, jobbar på kontor, tycker det är mysigt att vara hemma med barnen, sköter om sin trädgård och äter regelbundet hämtmat från Foodora.  

Den mest radikala handlingen sker vart fjärde år vid valurnan, kompletterat med sporadiskt deltagande i klimat- eller Palestinademonstrationer (förutsatt att det inte finns en bra Netflixserie eller Beckfilm att titta i kapp). Om ens vänsterväljaren vill ha vänsterpolitik i praktiken förblir i sammanhanget oklart – i vart fall tenderar ilska att uppstå i deklarationstider då denne påminns om hur litet som blir kvar när staten tagit sin del av kakan. Revolutionen, tycks det, ska helst omfatta alla andra.

Här befinner sig alltså vänstern nu: systembevarande, mätt och livrädd för att förlora sina privilegier. Inte undra på att den är nervös.