Att duscha eller icke, är tydligen frågan. Det är en lustig trend som kommit smygande de senaste åren. Den kallas no shower-trenden och kommer som så mycket annat från Hollywood där de glittrande stjärnorna man är bekant med från filmduken och röda mattan, glatt meddelat att de slutat duscha.
Många svenskar har hakat på trenden. Vi är ju av tradition ett komplext folkslag som gillar både det naturliga och det trendiga.

Innan no shower var det i stället no (sham)poo. Då var det bara håret som inte skulle tvättas. Shampo är tydligen dåligt för håret, medan smuts är bra.

Det finns argument för smuts. Många studier visar exempelvis att barn som tillbringar mycket tid utomhus och får smutsa ner sig med mylla, blad och barr, utvecklar färre allergier än barn som tillbringar sin tid inomhus eller på asfalt.

Men det verkar finnas få som minns att god hygien är en förutsättning för god hälsa. Så sent som för 100 år sen kunde människor dö av smuts. Läkaren Ignaz Semmelweis anses vara den som först förstod sammanhanget mellan dålig hygien och kvinnors död i barnsängsfeber. Han gjorde upptäckten 1847 och kunde då sänka kvinnodödligheten på sin förlossningsavdelningavdelning från 13,1% till 2%. Ändå blev han misstrodd, ansågs vara vidskeplig och det dröjde till in på 1900-talet och bakteriologin innan det visade sig att han hade helt rätt.

Det är Ignaz Semmelweiz jag tänker på när jag läser en artikel i SvD där flera kvinnor propagerar för att man inte ska använda mensskydd. Möjligen i kombination med att inte tvätta håret. Och inte duscha. Jag tänker också att den moderna, urbana människan har glömt var hon kommer ifrån. Och hur våra systrar under tidigare århundraden hade varit tacksamma över att kunna hålla sig själva och sina barn hälften så rena som vi enkelt kan idag.
Nej, lagom får helt enkelt vara bäst även i fråga om smuts.