Konservativa väljare kan vara minst lika skeptiska mot staten som väljare som söker sig till partier som gillar att kalla sig liberala. I alla fall när det gäller synen på staten och ekonomin. Det framgår på ett lika tydligt som intresseväckande sätt av den mätning som Demoskop/Timbro publicerar i dag. (Tankesmedjans VD Benjamin Dousa skriver om den i Smedjan.)

Väljarnas uppdelning i block går igen i många frågor. Allra helst när man ser till dem som har med den klassiska höger-vänster-frågan om det offentligas storlek att göra. M, KD, SD och L hamnar tydligt i ena änden av skalan. S, MP och V hamnar tydligt i den andra. Undantaget som bekräftar regeln är C, vars väljare har en betydligt mer splittrad syn på saken.

Moderaternas sympatisörer ligger förutsägbart högt när det gäller att företagandet snarare än välfärdspolitiken är främsta skälet till vår höga levnadsstandard. Men såväl KD- som SD- och L-anhängare är dem hack i häl. Sak samma när det gäller om man ska kunna tjäna bra med pengar efter att ha tagit risk och startat eget. (Här är även C med på tåget.)

Men när det gäller skattetrycket blir M omsprunget av SD. Hela 66 procent av SD-väljarna ”instämmer helt” i att skattetrycket bör sänkas, vilket ger dem en klar förstaplats följd av M (60), KD (58) och L (56). Här ligger C-folket mycket närmare S än de borgerliga. SD-sympatisörerna tillmäter dessutom frågan större vikt än anhängarna till något annat parti.

Det görs ofta jämförelser mellan senaste valet och valet för ett kvartssekel sedan, 1994, där man konstaterar att de flesta partier har i runda slängar samma stöd nu som då med undantag för Socialdemokraterna, som har minskat med nästan exakt samma väljarandel som numera stöder Sverigedemokraterna. Men tanken att SD-väljare är invandringskritiska socialdemokrater, som kan vända åter till moderskeppet när som helst, får inte mycket till stöd i denna mätning. 77 procent av socialdemokraterna anser att det främst är välfärdspolitiken som skapat vår goda levnadsstandard. Motsvarande tal bland SD-anhängarna är 11 procent.

Vad har hänt?

En hypotes är att högerlutande socialdemokrater sökte sig till Moderaterna när Firma Reinfeldt & Borg satte arbete i högsätet och sedan fortsatte till SD när de blev besvikna på firmans invandringspolitik. Så ser det säkert ut i vissa fall.

En andra tanke är att det uppskruvade tonläget från vänster gentemot SD har skapats en sorts politisk backventil: man går inte tillbaka till ett parti som överöser en med invektiv därför att man vill ha ungefär den sortens ordning och reda i migrationspolitiken som S och M brukade stå för. Tvärtom ifrågasätter man allt skarpare politiken som de rasande kritikerna står för.

Men jag tycker att det skulle vara intressant att få även en tredje tanke testad. SD-anhängare utmärker sig i mätningarna genom att ha klart lägst förtroende för politiker och myndigheter. Jag har inte sett något som tyder på att de skulle vara mer principiellt starkt emot det offentliga än andra partiers väljare, men de är mest besvikna. Och varför skulle man vilja skicka in ännu mer skattepengar i ett system som inte bara upplevs som dysfunktionellt utan rentav fientligt gentemot mycket av vad man står för!? Tvärtom blir det logiskt att vilja lämna mindre ifrån sig och få behålla mera själv.

Leif Östlings fråga ekar genom mätningen: Vad fan får vi för pengarna?