Nya uppgifter visar att svensksomalier är en särskilt drabbad grupp av coronaviruset. Per Brinkemo råder svenska myndigheter hur man bättre kan nå ut med samhällsviktig information under rådande kris.

När väl omfattningen av corona-pandemin sjunkit in i medvetandet var min första tanke: Måtte informationen om allvaret i detta virus nå alla boende i Sverige. Inte bara dem med djupa rötter i landet, men också alla de som kommit som asylsökande de senaste åren, både dem med och utan uppehållstillstånd.

Risken var överhängande att så inte skulle ske, av minst två skäl – språkliga och kulturella. Skulle informationen inte nå ut i tid riskerades onödig död och att smittan skulle få en etnifierad dimension.

Jag hoppades på det bästa.

Nu har uppgifter kommit om att svensksomalier är en särskilt drabbad grupp. SVT rapporterade häromdagen att i Stockholm är 6 av 15 i döda i covid-19 svensksomalier. Det är en procentuellt ofattbart hög siffra med tanke på hur förhållandevis få somalierna är i Sverige.

I skrivande stund har det totala antalet döda i landet nu närmat sig 40 individer. Exakt hur många svensksomalier som drabbats är i dagsläget oklart. Expressen gör gällande att en stor andel är utlandsfödda. Flera i personalen på ett Stockholmssjukhus beskriver för tidningen hur andelen utrikesfödda är hög bland dem som just nu vårdas på vård- och intensivvårdsavdelningarna.

Det är för tidigt att dra några förhastade slutsatser men jag fruktar att min initiala oro kommer visa sig vara befogad.

När den svenska regeringen och expertmyndigheter informerar om pandemin, ger råd och vägledning om hur man ska bete sig kan man utgå från att en förhållandevis stor andel av befolkningen inte nås av budskapen. Många utlandsfödda följer överhuvudtaget inte svenska medier. Primärt för att man inte tillräckligt väl behärskar det svenska språket. Politikers och myndighetspersoners språkval ligger dessutom ofta på en väldigt abstrakt nivå som förutsätter både habil språklig förmåga men därtill både kulturell kompetens och tillit till myndigheterna.

Låt mig ta ett exempel kring den kulturella aspekten:

När jag arbetade i Rosengård blev jag uppringd av en reporter på SVT som berättade att få utlandsfödda kvinnor gick på mammografi-undersökningar. Sjukvården skulle därför satsa på bussar med nödvändig utrustning. De skulle köra runt till invandrartäta områden för att förenkla för kvinnor att låta sig undersökas. Frågan från reportern löd; ”Tror du kvinnorna kommer till mammografin nu?” ”Nej, inte i någon högre omfattning”, var mitt svar. ”Skälet till att man inte går på dessa undersökningar är sannolikt primärt kulturell. I Sverige har vi vant oss vid preventiv vård. Sådan är mycket sällsynt runt om i världen. Man går till sjukhuset när man är sjuk. Varför uppsöka ett innan man upplever sig drabbad?”

Det är alltså frågan om att vi i Sverige socialiserats till att förstå vad preventiv (liksom frisk-) vård är. Det är en fråga om kultur, inte natur.

I fallet med corona-smittan tillkommer ytterligare faktorer som samvarierar med andra. Dels är trångboddheten i många delar av utanförskapsområdena enormt mycket större än vad gemene svensk inser. Det är svårt att hålla en smittad individ i karantän. Dels är många präglade av en kollektivistisk kultur där var och en i vått och torrt ställer upp för de andra. Är en individ sjuk samlas släkten till stöd för den sjuke. En vacker tanke, oftast. I den här situationen – livsfarlig.

För att råda bot på den bristande informationen till delar av Sverige har nu flera medier låtit publicera information om coronasmittan på en rad olika språk. Ett vällovligt initiativ. Men de allra flesta i målgruppen hittar inte dit eftersom man inte har någon som helst vana att läsa Expressen, Aftonbladet eller någon annan svensk tidning. Dessutom är det skriftlig information vilket i sig tenderar bli ett problem för en ansenligt stor grupp människor. Den muntliga informationen fungerar oftast bättre. Det talade ordet är den primära informationskanalen i många av de länder varifrån asylsökande kommer.

Ytterligare en aspekt är att det inom vissa religiösa schatteringar finns en Inshallah-kultur. En predestinationsövertygelse. Det som sker det sker. Vare sig jag dör eller överlever är det för att gud önskar så. Hur man kommer åt den vet jag inte. Men om jag ändå fick ge några råd till svenska myndigheter skulle jag rekommendera följande:

1. Kontakta nyckelpersoner i de olika etniska grupperna, till exempel shejker och imamer som röner stort förtroende i sina grupper. Inpränta i dem allvaret och uppmana att ge korrekt information till sina medlemmar.
2. Uppmana ledande gestalter att förhindra att människor med sjukdomssymptom besöker kyrkor, moskéer och föreningslokaler och att man hellre har fler samlingar med färre individer än trycker ihop stora mängder människor på en och samma gång.
3. Identifiera de etniskt baserade webradiokanaler (många lyssnar på dem) som finns i Sverige inom olika språkfält. Säkerställ att korrekt information ges.

Om den tragedi vi idag alla är mitt uppe i dessutom ger upphov till än värre etniska spänningar är det inget annat än en tragedi. Man kan fastslå en sak; Det är i verklig kris som det mångkulturella samhällets hållbarhet på allvar prövas.

Per Brinkemo är författare och föreläsare med flera års erfarenhet om att sprida kunskap om hur klaner fungerar.

Följer du Axessbloggen? Då kanske Axess Magasin är något för dig – prova tre nummer för endast 129 kronor.