Med start 1932 dog miljoner och åter miljoner ukrainare när Josef Stalin tvingade landets bönder att lämna ifrån sig all mat i syfte att få in internationellt kapital till Sovjetunionens industrialisering. ”På köpet” krossade Stalin alla försök till ukrainskt motstånd.  

Att svälten var just planerad och inte någon olycklig ”bieffekt” går inte att understryka nog. Inte minst med tanke på de apologeter i väst som antingen menade att talet om massvält var nonsens, en följd av dåliga skördar eller ett pris som var nödvändigt att betala för Sovjetunionens modernisering. Att sörja över de döda blev, ur det perspektivet, en meningslös (borgerlig) distraktion som tog fokus från den stora bilden.

Minnet av ”Holodomor” (från ukrainskans ”holod” – hunger och ”mor” – farsot) har, upplever jag, först på senare år getts mer uppmärksamhet i Sverige. Det är hög tid (se till exempel UI:s utmärkta artikel här samt bibliotekets i Alvik utställning som pågår mellan 22/11–3/12 här). I dag erkänner 29 länder samt Europaparlamentet Holomodor som ett folkmord.

Tyvärr ägnas fortfarande för lite uppmärksamhet åt kommunismens brott mot mänskligheten när det blodiga 1900-talet ska avhandlas i den offentliga debatten och i klassrummen. Varför det är så kan man fundera på. Obildning är förmodligen ett svar. ”Kommunismen bygger ju ändå på en fin tanke”, är en mening som många av oss fått höra. Som om det skulle friskriva ideologin och dess tillskyndare allt ansvar? 

Dagens ukrainare har, tack och lov, inte fått uppleva en ny Holodomor. Det betyder inte att Putin avstår från att använda framtvingad svält som ett vapen. Ryssland bombar vetefält, silos och transportnav i syfte att skapa en global livsmedelskris. Förhoppningen är att få det globala syd att vända sig mot Ukraina och mot Västvärlden.

Omfattningen må vara mindre, men målet är alltjämt detsamma. Med svält ska människorna tvingas till underkastelse. Det är alltså denna regim som en del röster i väst menar att Kiev måste söka fred med.