Uppdatering 26/4-22: Under dagen kom nyheten att förbundsregeringen svängt och kommer att leverera 50 stycken luftvärnsfordon av typen ”Gepard” till Ukraina. Beskedet kom efter ett möte tillsammans med andra allierade på den amerikanska flygbasen Ramstein.

SPD:s fortsatta ovilja att skicka tunga vapen till Ukraina skapar alltmer spänningar, både inom regeringspartierna och bland Nato-allierade. Förra veckans hastigt tillkallade presskonferens visade sig, när röken väl lagt sig, inte ha varit så mycket mer än en uppvisning i varmluft sett till vad som står på spel. 

Scholz ursäkter varför Tyskland inte kan leverera tunga vapen (pansarvagnar, artilleri et cetera) har varit många och omväxlande de senaste dagarna: först skulle de tyska vapensystemen vara för avancerade för den ukrainska militären att hinna lära sig i tid (ett problem som Storbritannien inte märkte av när den ukrainska armén lärde sig använda toppmoderna luftvärnsmissiler på rekordtid), sedan var det viktigt att Berlin ”gick i takt” med sina Nato-allierade (ett genomskinligt försök att få saktfärdigheten att framstå som förnuftig, då fler och fler Nato-länder väljer att skicka tunga vapen), för att därefter lyfta att Tyskland kan komma att uppfattas som en part i kriget (det gör Kreml redan) och att Vladimir Putin därför bestämmer sig för att använda kärnvapen (det kan inte uteslutas, men risken att han faktiskt kommer att göra det minskar definitivt inte om väst är öppet med sin rädsla). Att Scholz och hans stab är mer än villig att hitta skäl till att inte bistå Ukraina med tunga vapen är plågsamt tydligt.

”Inser Scholz själv betydelsen av att Ukraina måste vinna kriget?”

En granskning av Die Welts Robin Alexander (25/4-22) visar att flera ursprungliga skrivningar, tänkta att slå fast SPD, De Gröna och liberala FDP:s position inför den stundande debatten i Förbundsdagen denna vecka, vattnats ur av Scholz kansli. Bland annat har en central mening om att ”…också möjliggöra leveranser av tunga vapen…” (till Ukraina reds. anm.) strukits över med röd penna. I ett annat stycke som handlar om att bistå Natoländer (till exempel Tjeckien, Slovakien, Polen) med tysktillverkade vapensystem så att dessa i sin tur kan skicka äldre försvarsmateriel till Ukraina har de centrala orden ”…snabbt tillgängliggöra…” strukits helt. Ställningstaganden kring utfasningen av rysk energi har också de mjukats upp. Till och med en självklar skrivning om att Tyskland ska bistå Ukraina i dess klagan mot Ryssland i Internationella Brottsmålsdomstolen har markerats som känslig och föremål för vidare överläggning.

Vad som från början var tänkt att bli ett kraftfullt ställningstagande från regeringspartiernas ledamöter i förbundsdagen, och givetvis ett motvärn mot CDU/CSU:s väntande kritik, verkar löpa hög risk att bli ännu ett i raden av luftnummer. Näringsminister Robert Habeck (De Gröna) och Anna-Lena Baerbock (De Gröna) är för stunden lojala med Scholz, men det är knappast någon hemlighet att de båda är för tunga vapenleveranser till Ukraina.  En position som blir allt mindre kontroversiell inom Die Grünen. I förra veckan beslutade liberala FDP i samband med en partidag att också verka för att Tyskland ska skicka tunga vapen.

Welts granskning visar att den person som föreslagit ändringarna i dokumentet inte är politiker utan en av Scholz topptjänstemän i utrikes- och säkerhetsfrågor. Tjänstemannen är anonym, men hans företrädare är välkänd och arbetar i dag som Scholz utrikespolitiska chefsrådgivare: Jens Plötner. Plötner är en av Tysklands tyngsta diplomater och pekas ut som en av hjärnorna bakom den misslyckade Minskprocessen (som underminerade Ukraina, distraherade Frankrike och Tyskland samt gav Putin värdefull tid) och har arbetat under nuvarande förbundspresident och tidigare utrikesminister Frank Walter Steinmeier (SDP) under flera år. Att skylla Tysklands fatala Rysslandspolitik enbart på Plötner vore att ta i, men att han spelat en nyckelroll i dess tillkomst är ett faktum.

”Ett allt för svagt Ryssland, tycks det, är inte heller önskvärt”  

Desto oroligare då att det är just han som är Scholz huvudsakliga rådgivare i utrikesfrågor. Die Zeit tecknar ett porträtt av en självbelåten teknokrat närmast ointresserad av ideologi (och därför oförmögen att, tills invasionen inleddes, förstå Putins drivkrafter att återskapa ett imperium). Det som räknas är resultat. En nyckelpassage beskriver Plötner som varandes nästintill nedlåtande i sin syn på Ukraina. Han irriteras av de ukrainska representanternas insisterande rop om hjälp, särskilt de från ambassadör Andrej Melnyk, och uppfattar ukrainarna vara ”besvärliga vänner”.

Stycket avslutas: ”The fact that the country is locked in a struggle for existence does not seem to register with him”. Ett allt för svagt Ryssland, tycks det, är inte heller önskvärt.  

Andra i den tyska eliten är än mer explicita i sina tankegångar. I ZDF:s debattprogram ”Maybritt Illner” deltog Angela Merkels före detta säkerhetspolitiska rådgivare, brigadgeneral Erich Vad, i förra veckan. Vads resonemang handlar i korthet om att det är fel av politikerna att prata om ”Ukrainas seger”. I stället borde man koncentrera sig på att avsluta ”konflikten så snabbt som möjligt”. Han är noga med att understryka att det är bra att Tyskland stödjer Ukraina (enligt honom till och med ”massivt”), men det bästa väst, och underförstått Ukraina, kan hoppas på är ett ”vapenstillestånd”. Vads resonemang är uppenbart defatistiskt och som hämtat ur Kremls handbok. När invasionen inleddes spådde Vad att kriget skulle vara över för Ukrainas del ”inom ett par dagar” (en position han sedan fått överge).

Nu har Vad inte längre den högsta politiska ledningens öra, och det pågår en intensiv debatt i den tyska offentligheten om att Tyskland borde göra mer för Ukraina. Den är långt ifrån avslutad. Men både Vad och Plötner är symboliska för allt som varit, och fortfarande är fel, med den tyska säkerhets- och utrikespolitiken.

Frågan måste därför ställas: inser Scholz själv betydelsen av att Ukraina måste vinna kriget?