Nummer
I det här numret
Akademisk monokultur
Innehåll
Jag önskar bara respekt
Om det finns tio miljoner invånare i Sverige finns det också tio miljoner åsikter om public service. Kanske kan vi räkna bort några hundratusen småbarn som ännu inte bildat sig en uppfattning om statsmediernas finansiering, omfattning och utbud.
Vi får aldrig veta
Den brukar börja som ett molande vid den högra tinningen för att sedan förflytta sig till pannan och ner på vänster sida. Jag vet inte om själva huvudvärkens modus operandi har något budskap – och vad det i så fall skulle vara –, men jag kan konstatera att det är en strukturerad huvudpina.
I did it my way
I mitten av mars utbröt en diskussion om huruvida det finns en kulturklass där framgångsrika personer har sina föräldrar att tacka för framgången. De som blivit infixade på kultursidor, public service-radio eller bara i största allmänhet som barn tvingats läsa Dostojevskij, spela tvärflöjt eller trava runt på museer när andra barn lekte krig.
Stå pall i blåsten
På senare tid har ett par incidenter som vittnar om en högre intolerans bland studenter uppmärksammats på våra universitet och högskolor. Hittills har det varit ett fåtal fall där studenter känt sig otrygga och särbehandlade. Men det senaste fallet har rönt stor uppmärksamhet, och utspelar sig på Fakulteten för hälsa och samhälle vid Malmö universitet.
Snyggt och känslolöst
På SVT play finns ett outtömligt förråd av dokumentärer. Det lockande med dem är att jag aldrig vet vad som kommer att gripa tag i mig. Rätt vad det är sitter jag trollbunden av en intervjuserie med diktatorsfruar och hör Imelda Marcos beskriva sin kärlek till det filippinska folket, samtidigt som hon visar sin garderob. Eller jakten på Khadaffis förlupna oljemiljarder som väckt girigheten hos avdankade agenter och grånade ANC-höjdare.