Robert Wistrich är ett namn som ofta syns i offentligheten och i akademierna utanför Sverige. Han återfinns i Jerusalem även om han har hela världen som arbetsfält. Med böcker som Socialism and the Jews, The Dilemmas of Assimilation in Germany and Austria-Hungary (1982), Antisemitism. The Longest Hatred (1991), Laboratory for World Destruction. Germans and Jews in Central Europe (2007), A Lethal Obsession. Anti-semitism from Antiquity to the Global Jihad (2010) och nu senast From Ambivalence to Betrayal. The Left, the Jews, and Israel är Robert Wistrich den ledande forskaren i världen om antisemitism.

Jag stiger av taxin utanför Hebreiska universitet i Jerusalem. Från Scopusberget är utsikten hänförande över staden. Väntan blir kort, en av professor Robert Wistrichs medarbetare kommer till grinden för att hämta mig.

– Mina föräldrar föddes i dubbelmonarkin Österrike-Ungern, det gamla Habsburg, min mor i Krakow och min far i södra Polen. Jag är uppvuxen med polska, tyska och jiddish. Min mor kom från en modern ortodox familj, studerade vid universitetet och rörde sig i konstnärliga cirklar. Min far var läkare. I september 1939 tog de en lång semester, som gav en föraning av vad som skulle komma. Deras socialistiska sympatier drog dem österut. Men det visade sig snart bli en semester i helvetet.

Robert Wistrichs far hölls fången av NKVD, den ryska hemliga polisen, under stora delar av kriget. 1942 kom han och hans fru till Kazakstan, där Robert Wistrich föddes tre år senare. Efter kriget tog de sig till Krakow 1947 endast för att upptäcka att de befann sig i en jättelik judisk begravningsplats med endast minnen kvar av en svunnen värld; nazismen och kommunismen hade förstört allt. Familjen skaffade sig pass på svarta marknaden och hamnade slutligen i London där Wistrich växte upp.

– Min första egna erfarenhet av antisemitism var i England. Men i 1950-talets England var detta ett vanligt bakgrundsbrus; judar var ”bloody foreigners”. Alla mina lärare i läroverket var influerade av antisemitismen eller av antijudisk främlingsfientlighet.

Robert Wistrich gjorde vad åtskilliga andra judar genom tiderna har vittnat om, de överpresterade för att klara sig genom systemet och kanske också visa för sig själva att de kunde vara lika bra som de andra. Efter studier i USA och Frankrike doktorerade han vid Cambridge på en avhandling om socialismen och den judiska frågan, ett ämne som han återkommer till i From Ambivalence to Betrayal. the Left, the Jews and Israel.

Sedan flera år innehar han Neubergerprofessuren i europeisk och judisk historia vid Hebreiska universitetet i Jerusalem och är chef för Vidal Sassoon International Center.

Bland de israeler jag träffade under mitt besök i maj diskuterades tre frågor: de växande ekonomiska och sociala klyftorna, de ultraortodoxas oproportionerligt stora inflytande i samhällslivet och hoten från Iran och dess allierade. I resonemangen om Iran finns en skillnad i synsättet om hur Irans ledning ska bedömas. De flesta betraktar Irans ledning som tillräckligt rationell för att man ska kunna förhandla med den. Det går att i varje fall tentativt lita på en överenskommelse med Iran. Landets ledning agerar likt andra stater även om dess värderingsmässiga rationalitet, för att använda sociologen Max Webers ordval, är radikalt annorlunda än Västerlandets. Pressar omvärlden iranierna agerar de rationellt och backar.

Sedan finns det de som tror tvärtom; Irans ledning agerar inte efter samma måttstockar och mönster som andra stater. Tvärtom, är de irrationella. Robert Wistrich är tydlig på den punkten:

– Jag tror inte att det går att lita på Iran. Den iranska regimen hatar Israel. Det spelar ingen roll om vi fortsätter att ockupera Västbanken eller inte, de hatar oss ändå. Och de gör det därför att de är antisemiter, determinister och fatalister. Världen går emot en apokalyps och den judiska staten kommer då att upphöra, enligt deras uppfattning.

Enligt Wistrich råder det ingen tvekan om att den iranska regimen styrs av en ideologi som gör att den agerar irrationellt:

– Kärnvapen i Iran är otvetydigt det största hotet Israel ställts inför sedan den israeliska statens uppkomst 1948. Det beslut som den israeliska regeringen står inför idag, att anfalla eller inte, är historiskt. Jag tror det blir svårt att undvika en militär lösning. För första gången ser vi en parallell till Hitler. Det är en psykologiskt begriplig försvarsmekanism att försöka att förminska det onda för att kunna förstå det. Det är en risk många löper när de analyserar Iran. Det hände med Förintelsen och Hitler och det riskerar att hända med Iran. I det perspektivet är den israeliska regeringens hot om ett angrepp mot Iran att ta på största allvar. De förstår, eller snarare delar av vår regering förstår, att Irans ledning verkligen är vårt lands största hot. I den meningen är landet jämförbart med Hitler-Tyskland. De ger sig inte förrän omvärlden sätter stopp för dem.

På min fråga om det finns andra vägar än ett angrepp nyanserar Robert Wistrich sin bild:

– Någonstans inom mig finns förhoppningen eller kanske mer en mystisk känsla att sanktionerna verkligen pressar Iran till mätbara och kontrollerbara eftergifter som förhindrar ett kärnvapeninnehav och kanske även dess hotande kärnvapenkapacitet. Men det förblir bara en förhoppning. Ibland tänker jag att den iranska regimen kanske faller innan det är för sent, och att de israeliska och persiska folken kan upptäcka hur mycket de egentligen har gemensamt. Men beslutet måste fattas. När alla faktorer vägts in, ska ett angrepp ske eller ej? Som far, som make och som medborgare är mitt svar inte enkelt, men det måste bli att ett angrepp är ett mindre dåligt alternativ än ett kärnvapenbestyckat Iran.

Just nu, noterar Robert Wistrich, dominerar många osäkra faktorer Mellanöstern. Den arabiska våren har gett upphov till stora förhoppningar, men var den ska sluta eller ta vägen vet vi faktiskt inte.

– Utvecklingen i Egypten har gett oss Muslimska brödraskapet vid makten. Deras inställning till Israel är sämre än deras föregångare, även om den demokratiska processen är bra för egyptierna. Tunisien är förmodligen ett ”bättre” islamistiskt land i regionen med en mer tolerant islamism. Men även där förs det fram hot om lagstiftning som kommer att begränsa kvinnors ställning.

Robert Wistrich är pessimistisk:

– I Syrien slaktar en blodtörstig regim sin egen befolkning och vem vet vad som kommer i dess ställe. Israels position har aldrig varit mer svårförutsägbar. Vi går inte en säkrare framtid till mötes.

Vid Vidal Sassoon International Center leder Robert Wistrich forskningen kring antisemitismens olika historiska faser och ansikten.

– Att judar betraktas som det utvalda folket skapar en omedveten grund för antisemitism. Uttrycket gör oss till en anomali, något ovanligt som finns med oss för alltid oavsett vad vi anser om begreppet och synsättet. Vi borde ha försvunnit, men det har vi inte. Att vara det utvalda folket väcker hat, avundsjuka och andra komplexa känslor mot oss.

Wistrich konstaterar att antisemitismen i Europa i dag är annorlunda än för 60–70 år sedan.

– Det finns en viss kontinuitet inom den radikala högern, där den gamla ultranationalistiska rasistiska strävan var att exkludera judar och andra främmande folk, men annars är det staten Israels tillkomst som har fått liberaler och andra på vänsterkanten att vända sig till ett anti-judiskt sätt att tänka och analysera. Men det finns också ett muslimskt ressentiment mot Västerlandet i samband med deras egen sociala alienation som förstärker den historiska antisemitismen i deras religion och kultur.

Boken A Lethal Obsession. Anti-Semitism from Antiquity to the Global Jihad (2010) har snabbt blivit ett standardverk över antisemitismens historia och är ett slags syntes av Robert Wistrichs tidigare arbeten om antisemitism. En av hans teser där är att Förintelsen förändrade antisemitismen och den förändringen accentuerades av statens Israel tillkomst 1948 och sedan allra mest av vänstervågen under 1960- och 70-talen.

– Under 1950- och 60-talen bortträngde Europa och även USA vad som hände under Förintelsen och vad den egentligen har för konsekvenser för oss som människor och för vår civilisation. Och det gällde även judarna själva. Detta var före vågen av vittneslitterattur och före en officiell historisk minneskultur. Jag tror att ett av de främsta skälen till att Europa och omvärlden var mer positiva till Israel före 1967 var att Israel höll på att bygga upp ett eget samhälle. Det förminskade den skuld som européer och andra hade för Förintelsen; att stödja Israel lättade på skulden. Dessutom var Israel en liten stat som hotades av utplåning i en fientlig miljö, en utplåning som redan några år tidigare hade drabbat judarna mitt i Europa. Det blev nödvändigt att stödja Israel för att förhindra ett nytt slags Förintelse, för att annars skulle den redan befintliga skuldbördan bli större.

Idag lever vi mitt i en paradox, menar Robert Wistrich. Kunskapen och medvetenheten om Förintelsen har aldrig varit större, samtidigt är antisionismen och antisemitismen på kraftig uppgång.

– På ett skruvat sätt är det som om all vår kunskap om Förintelsen har fått en bumerangeffekt och slår tillbaka som en hämnd; det är Israel som, i vänsterns ögon, är det nya Tredje riket och som beter sig som nazister, genomför etnisk rensning med mera. Fullständigt befängda påståenden som ändå återkommer gång på gång. Det är det sionistiska Israel som är ett koncentrat av rasism, som är kolonialistiskt och behäftat med alla andra tänkbara abnormiteter. Allt detta fyller en socialpsykologisk funktion av att rensa Europas eget förflutna av kolonialism och rasism genom att lägga bördan på Israel. Genom att projicera den europeiska Förintelsen på offren för just den Förintelsen; dessa ”nya” judar och sionister som är dömda att tvångsmässigt upprepa sitt eget trauma men denna gång som förövare och inte som offer. Det är en jättelik freudiansk tolkning som inte överhuvudtaget tar hänsyn till rationella måttstockar och rationell historisk och sociologisk analys.

I boken From Ambivalence to Betrayal gör Robert Wistrich en noggrann genomgång av den politiska vänsterns antisemitism. Han menar att antisemitismen alltid har funnits latent i marxismen och leninismen. Men att antisemitismen i vänstern efter vänstervågen på 1960- och 70-talen och efter kommunismens fall blev tydligare.

– Sedan kommunismens fall 1989, har Västeuropa, som ju av tradition och historia har varit mer tolerant, mer demokratiskt och mindre antisemitiskt än det kommunistiska Östeuropa, blivit mer fientligt mot Israel, vilket märks inom medierna, inom de så kallade intellektuella eliterna och i den allmänna opinionen. Européer idag är mer skeptiska och misstänksamma mot judar, eftersom de kopplar dem till Israel och därmed till det som händer i Mellanöstern. De senaste tjugo åren i Västeuropa har antisionismen och anti-Israelopinionen blivit den främsta hävstången för antisemitismens återkomst. Skillnaden mellan antisionismen och antisemitismen har blivit väldigt tunn. Ibland kan den synas, men oftast överlappar de varandra och fientligheten mot Israel och judar har kraftigt tilltagit i Västeuropa.

Men varför har antisemitismen blivit värre?

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

– Den ekonomiska krisen påverkar rasism, islamofobi och antisemitism. Israel är dagens jude. Antisionismen är respekterad och effektiv. Du kan säga nästan vad som helst utan att det finns några ”sanktioner”. Om du skulle säga något liknande om något annat land eller om andra än judar skulle det skapa fördömanden och protester. Synen på Israel har blivit ett lackmustest för den vänster som identifierar sig som progressiv. Är man antisionist är man inne, annars är man ute. Idag är det främst vänstern som har problem med antisemitismen, menar Robert Wistrich. Vänstern har blivit hycklande och fixerad vid Israel, världens jude, som man försöker avlegitimisera och demonisera genom krav på bojkotter och hårresande analogier som lämnat det verkliga Israel bakom sig.

Vänsterns fixering vid Israel som världens jude är kopplad till den förändrade europeiska verkligheten i stort. Den europeiska sociala konstruktionen närmar sig avgrunden, menar Robert Wistrich, som ser oroande tendenser runt om i Europa. En främlingsfientlig och rasistisk höger blir alltmer populär. Medan vänstern samtidigt blir antisemitisk.

– Det finns många radikaliserade arbetslösa unga muslimer i Europa. De uppfattar västvärlden som antireligiös. Det leder till en värdekonflikt som innehåller ett starkt religiöst moment. För exempelvis salafisterna bör Europa islamiseras eller gå under. Hotet från islam är verkligt, eller snarare hotet från det fundamentalistiska islam. Judarna är den svaga länken i Europa, de är mer utsatta. Det har i stort sett aldrig skett ett judiskt angrepp på muslimer i Frankrike, medan det under åren har ägt rum hundratals angrepp av muslimer på judar i Frankrike. Det är en fullständigt assymetrisk situation. Den som påstår annat ljuger.

En omständighet, tillägger Wistrich, som försvårar problemen är att de politiska eliterna i Europa inte engagerar sig i de problem som den stora majoriteten anser vara viktiga:

– Varför röstade 30 procent av arbetarklassen på Le Pen? Att avvisa detta som ett utslag av rasism ger endast bränsle åt högern. Det finns ett behov av att tala klartext om respekt för lagen, demokratins problem, arbetslösheten och andra problem som många efterfrågar lösningar på. Så länge inte politiker i de traditionella partierna gör det, kommer missnöjespartierna och de rasistiska partierna att växa.

Jag hinner med en kort fråga om Nakhba, benämningen på tillblivelsen av staten Israel som palestinierna använder för att beskriva det som den stora katastrofen. Dagen före min intervju med Robert Wistrich var Nakhba-dagen.

– På ett sätt är det konstigt att det finns utrymme för att högtidlighålla Nakhba, något som står i motsatsställning till Israels hela existens. Den dag som är dagen för vårt grundande – grundandet av en säker stat för judar undan flykt, förnedring och utrotning – den dagen kallar palestinierna för en katastrofens dag. Och det ger faktiskt demokratin Israel utrymme för. Lagen säger att alla minoriteter ska få ge utrymme för sina åsikter. Så jag varken kan eller bör säga något om deras rätt. Men jag tar personligen avstånd ifrån det.

Jag lämnar universitetsområdet i en taxi, på väg till nästa intervju. Precis utanför universitetsområdet på vägen ner mot västra Jerusalem passerar taxin en grupp ungdomar som viftar med palestinska flaggor och skriker slagord. Jag frågar taxichauffören vad demonstrationen handlar om; han svarar med en ryckning på axlarna att han inte har en aning: dessa demonstrationer äger ständigt rum.

Jag tar ett par snabba foton genom bilrutan, lutar mig tillbaka, tänker på Robert Wistrichs ord om respekten för att den israeliska lagen ger palestinierna rätten att uppmärksamma årsdagen av Nakhba, och känner hopp om den israeliska demokratins styrka.