VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Samhälle

Vår svaghet drabbar även grannarna

Av Johan Wiktorin

Svagheten hos Sveriges försvar är på väg att bli en destabiliserande faktor i vårt närområde.

När försvaret gjordes om, i och med riksdagsbeslutet 2009, var det en medveten satsning på ett insatsförsvar. Genom att vara flitigt använt i internationella insatser skulle Sverige utöva ett visst inflytande, förfina sitt försvar och samtidigt behålla legitimiteten hos den egna befolkningen, var tanken hos arkitekterna. Det fanns inget att anmärka på när det gällde ambitionerna, och detsamma kan man säga om den ensidiga solidaritetsförklaring som riksdagen antog i största enighet.

Problemen var inte målen, utan de avsatta medlen. Redan innan reformen klubbades igenom varnade bedömare för att den var kraftigt underfinansierad.

Tidigare i höst lämnade Försvarsmakten in sin perspektivplan till regeringen. Analysen är befriande i sitt klarspråk, men märkligt nog har myndigheten valt att lämna in ett enda förslag om framtiden. Den handlar om en försvarsmakt i en prolongerad ekonomi.

Beskedet är beskt. Insatsorganisation 2014 kommer aldrig att kunna realiseras, om inte mer pengar tillförs. Försvarsmakten löper risk att inte ens kunna hävda territoriet mot systematiska kränkningar, med nuvarande politik.

Försvarsmakten fortsätter sedan att resonera kring vägen framåt, där det positiva budskapet är att vi nu ska välja effekt och kvalitet framför kvantitet. Som om vi hade någon kvantitet att tala om. Det blir alltså mindre av samma som förut.

ÖB Sverker Göranson uttryckte kring nyåret den sensationella uppgiften att vi hade en uthållighet på omkring en vecka i ett geografiskt område, om Sverige drabbades av ett begränsat väpnat angrepp. (Fast först när Insatsorganisation 2014 fanns på plats.) Veckan efter intygade såväl försvarsminister Karin Enström som ÖB att detta är en rimlig nivå respektive ambition.

Vi har en reform som politikerna verkar sakna vilja att fullfölja, men problemet stannar tyvärr inte där.

Parallellt med omstöpningen av försvaret har Ryssland vaknat ur sin försvarsmässiga dekadens, som innebar icke sjövärdiga fartyg, obetalda löner och allmänt låg moral. Medan Sverige har arbetat med sin försvarsreform har Ryssland genomfört ett krig mot Georgien, annonserat kraftiga upprustningsplaner, genomfört mängder med stora beredskapsövningar, brutit det juridiskt bindande CFE-avtalet och hotat grannar i sin intressesfär med ekonomiska sanktioner. Geopolitiken och nollsummetänkandet är tillbaka.

Det innebär att osäkerheten om utvecklingen i närområdet har ökat. De styrkor om 2000 personer som Sverige planerade få fram för kontinuerliga insatser runt om i världen var inte dimensionerade för att försvara landet på det sätt vi minns från invasionsförsvarets dagar. Det kanske inte heller behövs. Med tanke på stormakternas erfarenheter av invasion och ockupation under de fyra senaste decennierna är det antagligen en överförsäkring att sätta upp en nygammal version av invasionsförsvaret.

Risker saknas emellertid inte framöver. Vi har en vitrysk diktatur som kan falla samman. I ett sådant läge skulle det vara uteslutet att tänka sig att Ryssland inte agerade för att behålla ett fördelaktigt inflytande. Den ökade nationalismen i Europa kan ställa till problem som har att göra med etniska minoriteter. Den ryska regeringen har lagt fast i sin doktrin att med militärt våld kunna skydda sina minoriteter i ”det nära utlandet” liksom sina handelsflöden.

På kort sikt är det framför allt fråga om vart Ukraina tar vägen. Den som har den minsta kunskap om rysk självbild inser att sannolikheten för maktdemonstrationer i Rysslands närområde ökar kraftigt, om Ukraina kommer att välja EU före den Euroasiatiska Unionen. Här handlar det inte om att ett starkare svenskt försvar skulle kunna förebygga en kris kring Ukraina utan om att kunna hantera möjliga militära konsekvenser av kriser kring de forna sovjetrepublikerna i nordöstra Europa. Detta område är nu den svagaste delen av gränsytan mellan Nato/Väst och Ryssland.

Militära kriser kan komma snabbt, men så länge de avgörs snabbt och med begränsade medel kommer mycket att tala för att omvärlden väljer att inte eskalera en väpnad konflikt. Det skulle kunna riskera användning av kärnvapen. Samtidigt behöver det inte komma till faktiska våldshandlingar för att ett hot ska kunna få praktiska konsekvenser. Det inträffar när ett land har blivit manövrerat till ett läge, där den egna militära styrkan upplevs som för svag för att den politiska ledningen ska ha handlingsfrihet. I en sådan situation blir resultatet oftast politiska eftergifter, inte sällan ett uppgivande av viss suveränitet.

Dessutom kan militära förmågor behövas för att skydda befolkningens liv och hälsa samt handelsförbindelser, om det i stället för en maktkonsolidering blir ett sönderfall av den ryska statsapparaten. En centralmakt utan kontroll över väldiga vapenarsenaler i vår närhet är en betydande risk att förhålla sig till.

I alla dessa fall gäller att Sverige utan ett trovärdigt försvar riskerar att bli en destabiliserande faktor i vårt närområde, vilket i sin tur undergräver våra närmaste grannars försvarsförmåga. Utan en egenupplevd tro på vår försvarsförmåga viker försvarsviljan, vilket i sin tur verkar självparalyserande.

Till råga på allt är tillståndet i de civila delarna av totalförsvaret ännu sämre. Vi har inga statliga beredskapslager, meddelade försvarsdepartementet nyligen. Våra kommersiella små livsmedelslager kombinerat med en självförsörjningsgrad på 50 procent gör oss ytterst sårbara för störningar. Flaskhalsar i elförsörjningen i kombination med svårigheten att skydda sig mot målmedvetna it-angrepp är andra faktorer som inger betänkligheter vad gäller samhällets uthållighet, särskilt i de större städerna. Och 2019 blir Stockholm den första huvudstaden i världen utan egen bränsleförsörjning.

Mot dessa risker hjälper inga stridsvagnar eller artilleripjäser, varför andra investeringar också krävs för att avhjälpa de största bristerna på dessa områden. Det är trots allt mer sannolikt att vi drabbas av sådana störningar än en väpnad konflikt.

Allt detta sammantaget innebär att Sveriges trovärdighet redan ifrågasätts i vår omvärld. Det innebär i sin tur att vårt inflytande minskar. Närmare samarbeten som gemensam försvarsplanering med grannländerna kan försvåras, om dessa länder upplever Sverige som en börda.

Som vanligt i politiken fäster bilderna. Just nu är den att främst Moderaterna svikit i försvarsfrågan, men egentligen är den politiska nivån överens om inriktningen och de ekonomiska nivåerna i stort. Kritiken mot Moderaterna springer främst ur den upplevda glättigheten i partiets retorik i förhållande till det faktiska tillståndet.

Den politiska världen tycks ha svårt att vara lojal mot sina egna premisser. I den förra Försvarsberedningen skrev man att Rysslands agerande i Kaukasus var ett lackmustest och att CFE-avtalet var centralt för Europas säkerhet, men trots två negativa besked har politiken inte kunnat formulera ett trovärdigt svar. Mellan 2007 och 2015 minskar de reala utgifterna för försvaret med 14 procent inklusive Eurostats inflationsprognos. Vi måste ställa frågan till de folkvalda: Vad är det som bestämmer resurstilldelningen till det militära försvaret? Får det helt enkelt nöja sig med resurserna som blivit över när alla andra sektorer har fått sitt?

I takt med att sprickbildningen i försvarsverket tilltar kommer det att bli allt svårare för det politiska ledarskapet att förklara varför man håller fast vid den nuvarande linjen. När Försvarsberedningen lämnar sin rapport sista dagen i mars får vi veta hur stora risker som politiken anser sig kunna leva med. Prognosen är att risktagandet kommer att bli allt större och att försvarsdebatten kommer att tillta i styrka. Verkligheten har nämligen en obehaglig egenskap att tränga sig på.

Mest lästa just nu

1) Den svenske Tolstoj av Maria Engqvist

2) Våld är enda lösningen av Eli Göndör

3) Vi bygger fult och fel av Simon Westberg

4) Västerlandets undergång av Ann-Sofie Dahl

5) När folket försvann av Mauricio Rojas

Andra som läst denna
artikel har också läst

1) Ta oss på allvar! av Jasenko Selimovic

2) Upplysning slår underhållning av Niklas Ekdal

3) Ett folk raderas bort av Annika Borg

4) Den femte drottningen av Carina Burman

5) Dubbelnaturen Dowson av Sven-Johan Spånberg

NR 9 2013

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...