VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Opinion

Öva inte upp likgiltigheten

Av Svante Nycander

Tiggarna omkring oss leder till social avtrubbning. Det försvagar välfärdssamhället och ökar mottagligheten för extremism.

Ludvig Nordströms reportage Lort-Sverige 1938 bidrog till en mental omställning, ett nytt svenskt självmedvetande. Misären bland en stor del av landsbygdens befolkning var inte okänd, men Nordströms detaljerade beskrivning var ändå omskakande.

Han skrev om utomhusdass som förstörde brunnsvattnet, om dragiga bostäder med råttor och löss, om odörer från röta i trävirke, mögelsvamp, nattkärl, svettinpyrda kläder och sura skodon. ”Vi tittade in i två gårdar. Svarta rum, den gamla spismuren igen, smutsigt, nerrökt, obäddade sängar, kringkastade kläder, disk, matvaror och – gapande, stirrande, stumma, psykiskt defekta människor. Jag var mitt i det syd- och mellansvenska eländet igen! Godsens och de gamla brukens atmosfär.”

Nordström upprördes inte bara av ohälsan, snusket och fattigdomen i sig – sådant som alltid hade funnits. Han jämförde med det nya Villa-Sverige, som marscherade fram på bred front, med ”funkishus, trädgårdar. Blommor, ljusa glada färger”. Lort-Sverige var ovärdigt ett välfärdssamhälle, en utmaning mot moderniteten. Han mötte en gammal man i obeskrivliga kläder, ett stort yvigt grågrönt hår och ett tovigt, slemmigt skägg:

”Jag glömde allt annat för detta fasansfulla ansikte, denna spöklika figur, stigen som ur själva jordens mystiska innandömen. Han föreföll mig ett ögowblick som en hallucination. --- Det var Lort-Sverige i egen person, i levande mänsklig gestalt. --- Denna gestalt är det, som Villa-Sverige har att bekämpa, besegra och bära till graven.”

Medkänsla saknades inte i Nordströms reportage, men den starkaste drivkraften var en annan. Han tillhörde en generation som lärt av Strindberg och andra att se kritiskt på den privata välgörenheten – under århundraden ansedd som det egentliga botemedlet mot socialt elände. Lort-Sverige borde bekämpas med ingenjörskonstens rationella metoder, med ”nya hus, betonggrunder, byggnadsställningar”.

Detta var viktigt därför att existensen av ett obeskrivligt elände mitt i samhället, rentav ”i omedelbar närhet av Stockholms lyx och njutningsliv”, är socialt avtrubbande. Välfärdssamhället vilar ytterst på att vi förmår uppröras även av brister och orättvisor som inte innebär extrem misär.

De rumänska tiggarna vädjar till medlidandet. Vi skäms när vi går förbi utan att låtsas se dem, skäms också som givare av patetiskt otillräckliga allmosor i allas åsyn. Varför ger vi den ena tiggaren men inte den andra? Men vi vänjer oss, övar sakta upp vår likgiltighet. Vanan att se gränslös fattigdom utan bot gör oss hårda också mot åldringar som far illa i vården, barn som växer upp med missbrukande föräldrar, kvinnor som behöver skydd mot plågoandar. Välfärds­politikens grund i medborgarnas inlevelse och sensibilitet försvagas.

Vi integreras i Europa och måste bejaka detta, men när man talar om ”samhället” tänker alla européer på den egna nationen. Hemlandets traditioner, politiska partier och opinioner formar vår uppfattning om det allmännas sociala ansvar. Bara ett fåtal erkänner ett svenskt medansvar för andra europeiska länders sätt att behandla minoriteter, och ingen väntar sig att resten av Europa ska göra något för de fattiga i Sverige. Ansvaret för de sämst ställda är och bör vara nationellt. Tiggeri på gatan har vi som nation en gång lagt bakom oss. När det nu återkommit kan man befara att det länkar in det sociala tänkandet i ett urgammalt välgörenhetsspår: givande från individ till individ.

Vi hade en lag mot lösdriveri från 1885 till 1965. Lösdrivare var den som strök omkring utan att söka arbete, utan medel till sitt uppehälle, utan att ärligen försörja sig. Sanktionen var tvångsarbete, som beslutades av länsstyrelse eller poliskammare. Att leva av vanemässigt tiggeri eller av egen eller andras prostitution räknades inte som ärlig försörjning. Lagen ansågs tidigt föråldrad men blev ändå kvar under 33 år av socialdemokratiskt styre. Samhällsmakten bekämpade aktivt ”bettleri” så länge fenomenet hade nämnvärd omfattning. Trots hårdheten fanns det anständiga motiv. Gatutiggeriet är ovärdigt ett folkhem, allmosor som ett sätt att lösa den fattiges problem tillhör en annan tid och en annan värld. Myndigheterna gjorde rätt när de rev Lort-Sverige i dess nya skepnad av de romska tiggarnas erbarmliga campingläger. Så ska ingen leva i Sverige.

Och Bo Rothstein hade rätt när han skrev: ”De som i sin medmänsklighet ger dessa människor en slant bidrar inte på något vis till att upprätta dem som medmänniskor och att göra deras liv mera värdigt.” (DN Debatt 28/12 2013.) Men hans förslag att förbjuda givandet var feltänkt. Syftet skulle ju vara att sätta stopp för ­tiggeriet, men en sådan lag mot medmänsklighet skulle inte efterlevas, många skulle skänka sina slantar i protest mot lagen.

Rumänska romer ska ha samma rätt som andra inom EU att besöka och att arbeta i Sverige. Men att försörja sig genom tiggeri på allmän plats, så som nu sker i stor omfattning, bör inte vara tillåtet för någon. Betala en generös kompensation till dem som lockats hit av svenska myndigheters passivitet, men förbjud det vanemässiga tiggeriet. De som försvarar det nya lösdriveriet har inte levt sig in i välfärdsstatens tankevärld och psykologi.

I Myndighets-Sverige anses gatutiggeri inte i sig vara ett problem. Det man oroar sig för är människohandel. Länsstyrelsen i Stockholm har ett nationellt uppdrag att försöka kartlägga i vad mån utländska EU-medborgare i Sverige är offer för sådan handel. Man har frågat lokala myndigheter och organisationer och funnit att 305–555 sådana personer kan ha utsatts för exploatering i samband med tiggeri under 2013. Kanske fler, kanske färre.

På nätet finns ett flöde av svårbedömd information, till exempel intervjuer med enskilda poliser: ”Vi har sett dem komma i karavan med tio skåpbilar, stanna vid en parkeringsplats och dela upp stan mellan sig på en karta.” ”Gränsen mellan verksamheterna är otydliga. En person kan tvingas tigga på dagarna och begå brott på kvällarna.” Även om sådant är undantag innebär tiggeri i stor skala att mycket pengar är i omlopp och att trafiken gradvis blir mer organiserad och kommersiell.

Frånvaron av kartläggning och socialvetenskaplig analys av masstiggeriet är slående. Finns det inga internationella studier av intresse för oss? Är människohandel det enda som är värt att undersöka?

Novus har funnit att 56 procent av svenskarna vill förbjuda gatutiggeri, och endast 23 procent anser att detta är ett dåligt förslag. Bland partiföreträdare verkar 90 procent vara emot ett förbud – alla utom Sverigedemokraterna.

Danmark, Nederländerna, Norge och Storbritannien är bland de länder som lagstiftat mot gatutiggeri. Högerpopulistiska partier spelar en växande roll i hela Europa, och de drar andra med sig. Det är nödvändigt att bjuda motstånd mot dem, men det gäller att ha övertygande argument, annars driver vi människor med gott omdöme och god vilja i armarna på extremisterna.

Svante Nycander är författare och journalist.

Mest lästa just nu

1) Det boklösa folkhemmet av Annika Borg

2) Nej till fegheten av Thomas Engström

3) Var stolt - inte nöjd av Annika Nordgren Christensen

4) Pedagogen som misstror kunskap av Inger Enkvist

5) Ett eget val av Henrik Dahlquist

NR 9 2014

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...