VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Tema

När kriget kommer

Av Karlis Neretnieks

Försvarsmakten är helt beroende av en sårbar informationsteknologi och förmår inte längre försörja sig själv. Hela samhället kan slås ut på några dagar.

Det gamla totalförsvaret är borta och går inte heller att återskapa. Därmed inte sagt att ett mer robust samhälle vore omöjligt att upprätta. Det går, men det kommer inte att vara enkelt. Men det kan finnas skäl att se tillbaka till förberedelserna under kalla kriget för att få en uppfattning om vilka utmaningar vi idag står inför.

Mycket byggde på att staten och industrin då var annorlunda strukturerade. Staten ägde många verksamheter som idag är privatägda eller drivs i nya former. SJ hade en speciell beredskapsplanering och höll materiel i förråd för att användas i krig. Man hade till exempel ånglok och diesellok att sätta in som ersättning i händelse av strömavbrott. Man hade också egna brobyggnadsenheter för att ersätta broar över Norrlandsälvarna. Det fanns en nära samverkan med Försvarsmakten. Äldre erfarna officerare i Försvarsmakten, som kanske hade gjort sitt, placerades vid SJ för beredskaps- och krigsplanering.

Med Televerket låg det till på ungefär samma sätt. Man hade vidtagit olika tekniska åtgärder anpassade för Försvarsmaktens behov. Många officerare, även vissa värnpliktiga, var utbildade för att gå in i delar av Televerkets nät för att koppla om förbindelser så att de skulle fungera, åtminstone för militära ändamål, även om vissa förbindelser hade slagits ut. I båda fallen, SJ och Televerket, var det myndigheterna själva som till mycket stor del stod för kostnaderna. SJ:s stridsvagnstransportvagnar var SJ:s, inte försvarets. De användes visserligen också till annat men det intressanta, sett med dagens ögon, var att andra myndigheter med sina resurser var en del av krigsorganisationen. De hade att anpassa delar av sin verksamhet så att den skulle kunna bidra till försvaret av landet. På samma sätt förhöll det sig med SAS, till tre sjundedelar svenskägt. Fyra av tio flygplan i SAS var krigsplacerade, med sina piloter, och kunde inom timmar påbörja förflyttning av folk upp till bland annat övre Norrland och Gotland.

Det fanns stora beredskapslager som staten bekostade, med mat, ärtor, för att ta ett exempel, men även legeringsmetaller för industrins behov. Olja, naturligtvis, såväl för det civila samhället som för Försvarsmakten. Vi hade ett ransoneringssystem som var väl förberett. Det prövades, och visade sig fungera, i samband med oljekrisen 1974. Konstateras kan också att den tidens näringsliv inte var samma näringsliv som vi har idag. Till exempel fanns det ett otal slakterier och mejerier över landet. De låg nära bönderna och transporterna var korta. Sverige var vid den här tiden på det hela taget självförsörjande med livsmedel. Företagens ledningsfunktioner, kompetens, administration, låg i huvudsak i Sverige. Jag skulle även vilja påstå att många av ägarna - det var en annan ägarstruktur då - i stor utsträckning kände att de hade ett ansvar också för landet Sverige i händelse av en kris eller ett krig, inte bara för att optimera vinsten. Det var sällan tal om att folk inte skulle kunna rycka in på repetitionsövningar, för att företagen inte kunde släppa dem. Det var alltså naturligt att medarbetare med jämna mellanrum var borta några veckor för att tjänstgöra i Försvarsmakten.

Många chefer inom olika områden var dessutom reservofficerare med vad det innebar av både övningar och personligt engagemang. Under kalla kriget fanns det mer än 20 000 reservofficerare i krigsorganisationen. Bara för att nämna några som sannolikt inte hade invändningar när deras medarbetare skulle tjänstgöra i uniform: Olof Palme, Torbjörn Fälldin, Marcus och Jacob Wallenberg (Investor), Stig Strömholm (rektor, Uppsala universitet), Christer Ericsson (vd, Consafe) och Erik Thedéen (vd, Nasdaq OMX). Det var också ett kontantsamhälle. I alla residensstäder hade Riksbanken egna lokalkontor, där källarna faktiskt var fulla med pengar. Det låg sedlar i stora buntar, lådor fulla med sedlar. Om den normala distributionen av kontanter inte skulle fungera kunde Riksbanken lokalt rycka in och se till att det fanns pengar.

Försvarsmakten i mobiliserat skick bestod vid den här tiden av omkring 700 000–800 000 personer. Den var en angelägenhet för huvuddelen av det svenska folket. Den hade också god uthållighet. Försvarsmakten kunde föra krig under en längre tid. På Gotland låg lagrat förnödenheter, mat, olja och annat för Försvarsmaktens behov för tre månader. Enbart för Försvarsmakten och som den själv höll i förråd. Dessutom var Försvarsmakten utformad på ett sätt så att den hade nästan alla samhällets funktioner inom sig, till exempel slakteriplutoner, bageriplutoner och vattenreningsförband. Även om samhället fungerade knackigt kunde man klara sig själv i tämligen stor utsträckning, bara man fick de mest basala råvarorna.

Sjukvården är ett särskilt kapitel. Försvarsmakten hade sin egen akutsjukvård med ett par tusen vårdplatser och som kunde utföra i storleksordningen ett tusen operationer per dygn. Dessutom fanns det en väl utbyggd sjuktransportorganisation där, som alltid, även civila resurser var planerade att komplettera Försvarsmaktens egna. Till exempel fanns speciella sjuktransporttåg.

Det fanns en ledningsstruktur. Även om kopplingen Regering – Försvarsmakten i många stycken dominerade planeringen så utgjorde Totalförsvarets chefsnämnd ett centralt organ. Där fanns cheferna för alla de myndigheter som hade en nyckelroll i totalförsvaret som Överstyrelsen för ekonomisk beredskap, Räddningsverket, Televerket, Vattenfall med flera. Det fanns en regional struktur, de så kallade militärområdena. Sverige var indelat i fem sådana, i vart och ett av dem fanns en speciellt utsedd landshövding som också var civilbefälhavare, en parallell till den militäre chefen. På länsnivå samverkade de ”vanliga” landshövdingarna med den militäre försvarsområdesbefälhavaren, vanligen en av regementscheferna i länet. Det förekom även samverkan på kommunal nivå. Överallt. De här civila befattningshavarna hade i praktiken befälet över de civila resurserna i krig och den civila beredskapsplaneringen inom sina regioner eller sina ansvarsområden. Oftast var också den civile chefen samgrupperad med den militäre, de satt i samma berg och övade ihop.

Varför denna enorma apparat? Självfallet berodde det på att det förelåg ett hot, det gick inte att avskriva krig som en omöjlighet. Men jag tror också att en ganska stor del av förklaringen var ett psykologiskt överhäng från andra världskriget. Man hade sett vad som hände när kriget drabbade oförberedda stater. Inte bara i form av förödelse på grund av strider men också de enorma lidanden det innebar för civilbefolkningen om samhället slutade att fungera. Det blev då vars ens kamp om överlevnad där många dukade under. Sverige hade visserligen haft vissa problem med försörjningen men det klarade man av att lösa genom hårdhänta myndighetsingripanden och en omfattande samverkan mellan olika samhällssektorer. Slutsatsen blev att det inte bara går, utan är också nödvändigt, att förbereda sig för det värsta, och det gjorde man. Sammantaget kan man nog säga att Sverige hade haft tämligen goda förutsättningar att genomkämpa ett längre krig i väntan på hjälp. Att vi inte skulle kunna klara oss själva i längden var alla medvetna om. Men vi hade förberett oss för att slåss och överleva tillräckligt länge för att eventuell hjälp skulle anlända, eller tills det att kriget kanske hade tagit en för oss gynnsam vändning någon annanstans.

Hur ser det ut idag och vad kan vi göra? Totalförsvaret är avvecklat och svaret blir därför mest ett antal frågor. Vad kommer till exempel SJ, Telia, Comviq och SAS att säga om man idag ger dem order att de nu ska börja beredskapsplanera, och dessutom själva betala? Hur kommer utländska aktieägare att reagera när vi helt plötsligt beordrar dem att genomföra ett antal investeringar därför att staten önskar det, men som inte går att räkna hem företagsekonomiskt? Kommer de att behålla sin verksamhet i Sverige eller kommer de att flytta den utomlands? Även svenska aktieägare skulle kanske bli lite fundersamma om staten började styra och ställa av beredskapsskäl. Hur kommer det att bli med konkurrensförhållandena om staten börjar subventionera vissa företag som då får en konkurrensfördel gentemot andra som håller på med samma sak?

Det här kanske i och för sig går att lösa om vi är beredda att betala. Det kommer att kosta mycket pengar, men det kanske går att hitta modeller som fungerar.

Men det finns mer svårlösta problem. Klart mer svårlösta. Mat, för att ta ett påtagligt exempel. Idag har, som vi vet, butikerna inga lager. Färskvarorna håller i ett till två dygn och sen är de slut om det inte sker någon påfyllning. Hållbara varor, havre, knäckebröd, konserver med mera kanske räcker i ytterligare några dygn. Också centrallagren är väldigt små. Huvuddelen av vår mat rullar omkring på vägarna. Den ligger inte någon stor plåtlada utan finns på lastbilar. När Ica fick problem med sina beställningsrutiner förra året visade det sig att det bara finns ett enda sätt för en Icabutik att beställa mat: att fylla i en blankett på nätet som gick någonstans för automatisk bearbetning och sen levererades det. Det finns över huvud taget inga pappersrutiner längre om hur man beställer saker inom de stora koncernerna. Frågan som uppstår, vad händer om datorsystemen bryter samman?

Idag importeras omkring 50 procent av den mat vi äter. Siffran ska tas med en nypa salt då vi även exporterar mat. Den exakta självförsörjningsgraden tycks det inte vara någon som känner till. Skulle svälten stå för dörren går det kanske att överleva på det som produceras i Sverige. Klart är dock att kosthållningen skulle behöva ändras drastiskt.

Nästa gång ni är i butiken se efter hur mycket av utbudet som innehåller produkter vilka kommer från och i sin helhet är processade i Sverige. Det skulle behövas ett utomordentligt genomtänkt och hårdhänt genomfört ransoneringssystem för att huvuddelen av befolkningen ska klara sig. Det understryks också av hur landets befolkningsstruktur ändrats. År 1950 bodde 40 procent av befolkningen på landet, 1980 var det 20 procent, idag är det under 15 procent. Människors möjligheter att själva, eller genom släktingar och vänner (på landet) klara en rudimentär försörjning minskar – staten tvingas att ta ett större ansvar. Här kan man också fundera på om dagens ordningsmakt skulle klara av att upprätthålla ett rimligt mått av säkerhet för medborgarna om matförsörjningen började krångla på allvar. Plundring är inget ovanligt vid katastrofer. Förr fanns det beredskapspoliser som kunde kallas in vid behov.

Oljan. Det sägs ibland att vi har lager för 90 dagar. Men oljebolagen som är ålagda att lagra för 90 dagars förbrukning behöver inte behöver ha lagren i Sverige. Stora delar av lagren finns därför utomlands, till exempel i Rotterdam eller är under transport på haven. Bergrummen på västkusten och på andra platser är inte fulla med olja som kan användas vid eventuella kriser – om nu någon trodde det.

Sjukvård. Det finns 469 operationsplatser i Sverige, sammanlagt, på samtliga civila sjukhus. I en akut situation kan de sannolikt utökas något, men knappast till en nivå som kan klara skadeutfallet, civilt som militärt, vid ett krig. Försvarsmakten har 12 operationsplatser. Det förutsätter att det enda sjukhuskompaniet vi har är mobiliserat. Dessutom är det ofta samma läkare som jobbar civilt som militärt. IT. Vad händer med mobiltelefoner, vattenförsörjning, biljettinköp på SJ och så vidare om datorsystemen upphör att fungera?

Försvarsmakten har idag avskaffat alla basic functions för att själv kunna försörja sig. Får inte Försvarsmakten leveranser från Ica och Coop och andra, då svälter Försvarsmakten. Dagens svenska försvarsmakt skulle ha uppenbara problem om det blev krig. Det gäller inte bara soldaternas mat. Dagens Försvarsmakt har ungefär 75 procent färre förband än under det kalla kriget, armén 95 procent färre, och inget totalförsvar i övrigt att stödja sig på. Inriktningen de senaste tio åren har varit att kunna åka på internationella uppdrag och upprätthålla incidentberedskap, något som påverkat såväl organisationens utformning som personalens sätt att tänka. Det finns mycket att ta igen om målet är att kunna försvara Sverige. Försvarsbeslutet 2015 är ett litet steg i riktning mot att återskapa en viss nationell försvarsförmåga, dock väldigt litet. Det är mera en deklamatorisk viljeyttring än konkreta åtgärder. Ett tillskott på sammanlagt cirka 12 miljarder över fem år räcker inte långt. Det innebär att tidigare planerade 210 miljarder för perioden 2016–2020 blir lite drygt 220 miljarder, knappast något som skulle kunna kallas upprustning. Jag skulle vilja påstå att ett rimligt trovärdigt försvar, mot ett måttligt stort angrepp, skulle kräva minst fördubblade försvarsanslag och tio års intensivt arbete. Det skulle inte innebära att vi återskapade den gamla organisationen. Det skulle inte pengarna räcka till och vore dessutom fel. Ett modernt försvar har andra hot att möta och måste också byggas utifrån de förutsättningar som dagens samhälle ger.

Vad innebär det försvunna totalförsvaret konkret?

Skulle transporterna i Sverige av någon anledning upphöra, lastbilstransporter framför allt, tar mjölk och bröd slut första dagen. Sjukvården börjar få problem med textilier, rena textilier. Äldreomsorgen börjar få problem med att ordna mat. Det sker alltså redan under dag ett.

Under dag två är färskvarorna slut i livsmedelshandeln. Det råder brist på drivmedel på mackarna. Kollektivtrafiken börjar hacka. Industriproduktionen börjar avta där man är beroende av just-in-time-deliveries, insatsvarorna kommer inte.

Dag tre. Bönderna får inte sin mjölk hämtad. Skolmaten är garanterat slut.

Dag fyra Busstrafiken upphör. Flygtrafiken ställs in, sophämtningen slutar att fungera.

Dag fem. Dricksvattnet är otjänligt. Industriproduktionen har helt avstannat i riket.

Det finns självfallet grader i helvetet, vissa lastbilar kanske rullar och andra inte och så vidare. Men klart är att en transportsektor som till stor del slutade att fungera skulle få förödande konsekvenser.

Går det att göra någonting åt det här då? Det första vi kan konstatera är att de gamla metoderna inte skulle räcka långt idag. De största problemen finns inom informationsteknologisektorn. Vi har gjort oss så beroende av den att det krävs mycket omfattande åtgärder för att på olika sätt skydda vitala datasystem. Det är dock inte helt oproblematiskt - vi vet nämligen inte hur det ska gå till. Nya applikationer utvecklas med en rasande fart, och så gör metoderna för att angripa systemen. På samma sätt förhåller det sig med just-in-time-delivery som skapat ett samhälle utan reserver. Det har åter börjat funderas på hur olika hot mot det civila samhället ska kunna bemästras, det är bra – men bara tankar räcker inte. Det är först genom konkreta åtgärder som samhällets sårbarhet kan minskas- det är mycket hög tid att börja vidta sådana efter den mentala black-out som rått de senaste tio-femton åren.

Karlis Neretnieks är generalmajor och tidigare bland annat rektor för Försvarshögskolan.

Mest lästa just nu

1) En kapitulation av Mats Bergstrand

2) Den nya klasspolitiken av Malcom Kyeyune

3) Ett nytt tonläge av Fredrik Erixon

4) Helt oromantiskt av Anders Mathlein

5) Vänstern sviker när det gäller av Paulina Neuding

NR 3 2016

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...