VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Opinion

Rädda för risker

Av Louise Bringselius

Statsförvaltningen dignar under höga ambitioner och krav. Det riskerar att leda till ängslighet och slutna nätverk.

Med besvikelse har Sveriges medborgare tagit emot raden av larm om skandaler vid svenska myndigheter under senare år. Vissa är nu övertygade om att förvaltningen måste befinna sig i fritt fall. Som svar har det gamla ordet ”ämbetsman” dammats av. I ett nostalgiskt skimmer målar man upp bilder av en grå, men seriös, oförvitlig och omutbar tjänsteman, långt från den mondäna tillvarons fåfänga och ytligheter, som noggrant följer alla regelverk, djupt besjälad av sitt uppdrag som förvaltningens tjänare. En idealbild där det grå och tråkiga görs till en dygd.

Men ämbetsmannen bör förstås som något betydligt större. Ämbetsmannen är en person med ett särskilt omdöme, en särskild integritet och en särskild förmåga att se helheten där många andra kan förlora sig i detaljerna. En person vars karaktär inte främst beskrivs som femtio nyanser av grått, utan snarare en ovanligt bred och rik palett av färger. En person som inte bara kan bläddra i lagboken, utan också förmår tolka lagar och översätta dem till en fungerande praktik i en värld full av målkonflikter – och en person som inte tvekar att slå larm vid missförhållanden.

För att förstå svensk förvaltningskultur i staten behöver vi gå bakom kulisserna och försöka bena ut vilka förhållanden som de offentliga tjänstemännen, men också statsråden, arbetar under idag. Följande fem trender riskerar där att leda till ökad riskexponering och rädsla, något som kan påverka förutsättningarna att verka utifrån höga ämbetsmannaideal.

1. Höjda ambitioner och krav

Medborgare och brukarorganisationer ställer allt högre krav på myndigheterna, delvis beroende på ökad kunskap om rättigheter, behandlingsmöjligheter osv. Myndigheternas ambitioner avseende rättssäkerhet har ökat betydligt. Även EU ställer krav på förvaltningen och på många håll har man varit tvungen att utveckla regelverk och lagstiftning för att möta dessa krav. Sverige har utmärkt sig som ett särskilt följsamt land i dessa sammanhang.

2. Höjt tonläge och allmän grälsjuka i det offentliga samtalet

Det offentliga samtalet har under senare år anklagats för att rymma en mycket snäv ”åsiktskorridor”, präglad av politisk korrekthet. Statsvetaren Henrik Ekengren Oscarsson skriver (blogg, 10/12 2013) att denna debatt ”kännetecknas knappast av någon intellektuell nyfikenhet på politiska motståndare” och att huvudstrategin i stället verkar vara ”att högröstat påtala vilka jubelidioter alla andra är”. Flera forskare och debattörer menar, på samma linje, att det finns en tendens att stämpla människor som goda eller onda i debatten.

Om medierna eller debattörerna bär skulden kan diskuteras. Politiker skyller gärna på medierna. Redan år 2004 talade dåvarande statsminister Göran Persson om mediernas sätt att hantera politiken som ett stort problem (SVT:s serie Ordförande Persson). Han förklarar: ”Jag tror att vi lever i en tid som är ohyggligt fixerad vid person. Och det styrs av medierna, utifrån dramaturgin, löpsedeln, 30-sekundersinslaget, det tillspetsade, personkonflikten. Aldrig bakgrund, aldrig sak, utan det är personen.”

3. Kraftigt ökad transparens

Transparensen är idag extremt hög, något som till stor del beror på digitaliseringen. Tillsammans med mediebevakningen gör den att beslutsfattare måste vara extremt vaksamma på vad de säger och gör. Det mesta syns och i medierna faller domen snabbt när fel begås. Men långt ifrån alla har förstått hur många digitala spår de lämnar efter sig eller den makt som transparensen ger medarbetare som vill leda medierna till dessa spår. När fel begås finns alltid medierna som en möjlig kanal då medarbetare vill agera visselblåsare. Att ignorera intern kritik var lättare för trettio år sedan.

4. Ökat politiskt ansvarsutkrävande

Med sina fristående myndigheter har svenska politiker ofta (men inte alltid) kunnat ducka för kritik vid skandaler i förvaltningen. Men under senare år har det blivit allt vanligare att medborgare och medier vill ställa ansvariga statsråd till svars. Det kan förklaras delvis av debattklimatet, men också av en normförskjutning med inspiration från andra EU-länder, där det finns en tradition med ministerstyre. För svenska statsråd innebär allt detta att man måste axla ett mycket stort ansvar, eftersom Sverige samtidigt har departement som är relativt resurssvaga.

5. Influenser från privat sektor

I och med att marknadslösningar har införts på en rad områden under senare år, har det också öppnats upp för större influenser från privat sektor. Influenserna från privat sektor har varit både bra och dåliga, men till det som kan utmana det gamla ämbetsmannaidealet hör tonvikten vid varumärkesarbete, ekonomiska resultat, pragmatisk problemlösning, följsamhet och tempo. Influenserna förklaras delvis av den ökade användningen av konsulttjänster, där lösningar inte alltid anpassas till den offentliga kontexten.

Det är svårt att säkerställa att en verksamhet fungerar felfritt i en miljö med extremt höga krav och ambitioner, hög transparens, ivrig mediebevakning samt ett grälsjukt och dömande debattklimat. Pressen och risken för felsteg är stor. Det bidrar till rädsla – och så talar man ibland också om ängslighet som utmärkande för förvaltningen (inte att förväxla med försiktighet, som är en dygd för den klassiska ämbetsmannen). Rädslan riskerar att bidra till en tystnadskultur, där ämbetsmannen tvekar att framföra kritik och agera ”demokratins väktare”. Rädslan riskerar även att leda till detaljstyrning och formalism och att därmed hämma innovation, utveckling, arbetsglädje och brukarinflytande. Men framförallt riskerar rädslan att leda till att man sluter sig alltmer i nätverken i staten. Att testa en oprövad person innebär alltid en osäkerhet och risk, men sällan har den varit större än idag. På samma sätt som det i debatten ibland märks en åsiktskorridor, kan det i förvaltningen uppstå en rekryteringskorridor.

Nätverk kan underlätta samverkan, men när kontakter och personlig positionering blir viktigare än meriter för de tunga positionerna undermineras förvaltningens legitimitet. För att hindra rekryteringskorridoren är omlokalisering av statliga myndigheter till olika delar av landet en väg att gå. Tvärsektoriella institutioner, utredningar och projekt är andra vägar. Dessa insatser kan förstås som sätt att värna ämbetsmannaidealet och minska risken för vänskapskorruption.

Men det ska betonas att ämbetsmannen inte är försvunnen. När ämbetsmannen omtalas som den offentliga etikens förlorade fanbärare får man lätt intrycket att vi står med en kader av medarbetare i offentlig sektor som har förlorat sin moraliska kompass. Så är det naturligtvis inte. Förvaltningen är full av oförvitliga, ambitiösa, kunniga tjänstemän, och många av dem som arbetar i offentlig sektor idag är antagligen minst lika besjälade av sitt offentliga uppdrag som sina företrädare. Vad vi behöver diskutera mer idag är snarare hur de offentliga tjänstemännen styrs, vilka beteenden som premieras och varför, för att på så vis värna vår förvaltningskultur.

Slutligen, förvaltningen befinner sig inte i fritt fall. Tvärtom fungerar den på flera sätt betydligt bättre än vad den gjorde för trettio år sedan, även om vi ser nya utmaningar idag. Men med dagens extrema transparens och kritiska mediebevakning kommer statsförvaltningen snart att tvingas stå till svars för nya problem – sådana problem som aldrig hade kommit till medborgarnas kännedom för trettio år sedan. Till fördelarna med detta hör det nyvaknade allmänintresset för frågor om förvaltningens inre liv och insikten om att det är i detta inre liv som mycket av politiken faktiskt avgörs.

Louise Bringselius är förvaltningsforskare och docent i företagsekonomi vid Lunds universitet.

Mest lästa just nu

1) Det boklösa folkhemmet av Annika Borg

2) Nej till fegheten av Thomas Engström

3) Pedagogen som misstror kunskap av Inger Enkvist

4) Var stolt - inte nöjd av Annika Nordgren Christensen

5) Ett eget val av Henrik Dahlquist

NR 6 2017

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...