VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Intervju

Den yttersta av tider

Av Janerik Larsson

Amerikansk konservatism söker sin roll under Donald Trump. Författaren och den politiske analytikern Yuval Levin efterlyser en politik som stärker banden mellan individ och stat.

Finns det en amerikansk konservatism i den slagskugga som nu Donald Trump och Steve Bannon skapat? Svaret är ja.

Trump är inte konservativ i någon rimlig användning av ordet. Tydligast har Trumps tidigare chefsstrateg Steve Bannon varit: han vill inte bevara något utan han vill bryta ner de strukturer som varit och är fundamentala i amerikanskt samhällsliv sedan före självständighetsförklaringen 1776.

Han är populist och det är denna populism som nu är det intellektuella, konservativa USA:s viktigaste utmaning.

Det handlar till en del om partipolitik. Vad står det republikanska partiet för? Igår, idag, i morgon?

I den amerikanska samhällsdebatten idag finns det rader av välkända profiler som aldrig attraherats av Trump/Bannon utan som under till exempel hashtagen #NeverTrump tidigt markerade kompromisslöst motstånd mot Trumppopulismen. George F Will, Bill Kristol, Bret Stephens är bara några av dessa namn.

Men när de ”slåss på barrikaderna” finns det andra som undviker striden ”mot” utan som i stället på ett ödmjukt, konsekvent sätt förklarar vad amerikansk konservatism är och vad den bör stå ”för”.

Yuval Levin på den konservativa tankesmedjan Ethics and Public Policy Center i den amerikanska huvudstaden som är en av de mest uppmärksammade och respekterade av dessa.

Levin är född i Israel men kom till USA redan som barn. Han disputerade på University of Chicago och har sedan dess verkat i Washington i olika kapaciteter. Han har arbetat i Vita huset under George W Bush, han var stabschef för presidentens Council on Bioethics och han är fortsatt redaktör för tidskriften National Affairs som han också grundat. Han är också fortsatt verksam i tidskriften The New Atlantis där han var en av grundarna.

Han har skrivit fyra böcker: Tyranny of Reason. The Origins and Consequences of the Social Scientific Outlook (2001),Imagining the Future. Science and American Democracy (2008), The Great Debate. Edmund Burke, Thomas Paine, and the Birth of Right and Left (2014) samtThe Fractured Republic. Renewing America’s Social Contract in the Age of Individualism (2016). I en lång essä i tidskriften Modern Age våren 2017 skriver han på temat ”Conservatism in an Age of Alientation” och efterlyser mot bakgrund av presidentvalet 2016 en moderniserad, tjugoförsta århundradet-konservatism. Han talar om en konservatism som idag är osäker på om presidentvalet var en seger eller ett nederlag.

När vi träffas på hans kontor konstaterar han att det ur hans perspektiv var ett nederlag. Donald Trump kandiderade inte som konservativ, han försökte inte ens ge intryck av det och han körde över heliga konservativa kor på vägen till Vita huset.

Vad är det då som Levin menar nu måste göras? Vilka är, frågar han sig först, landets problem, hur tänker vi om regeringens roll som problemlösare och vilken sakpolitik leder den analysen fram till?

Levin menar att både vänster och höger i amerikansk politik behöver rannsaka sig själva. Deras budskap är gamla sanningar som ständigt upprepas och det är gamla att-göra-listor som är kopplade till dessa gamla sanningar.

Hur ser diagnosen ut? Hur ser dagens problem ut? Levin pekar här med en effektiv pedagogik på det som blivit det republikanska partiets svaghet.

• Vi kommer ihåg hur Ronald Reagans meningar avslutades. Men vi har glömt bort att de startade med en känsla för vad landet behövde, de startade med en känsla för att regeringens roll är mycket robustare än vad många konservativa idag presenterar för medborgarna.
• Vi har i den amerikanska konservativa debatten sett en strid mellan två sorters radikal individualism. Å ena sidan de som säger att när väl regeringen hanterat materiella problem så är du fri. Å andra sidan har du de som frånkänner regeringen varje roll. Jag menar att konservatism är det som fokuserar på det som händer mellan individen och staten. Det är här vi har familjer, gemenskaper, samhället.
• De konservativa som argumenterar mot ”beroende” har jag aldrig förstått. Vi är alla beroende. Det är en mänsklig realitet. Frågan är om vi kan hantera detta ofrånkomliga beroende på ett sätt som uppmuntrar ansvarstagande?
• Varken individen eller samhället är perfekt och det som behövs är institutioner som hjälper oss och samhället att bli bättre. Det är här den riktiga konservatismen finns. Den säger att moraliska framsteg endast kan ske i individens liv och att sådana framsteg bygger på att vi har uthålliga institutioner som hjälper oss att bli bättre människor.

Levins kritik mot Trump formuleras försynt men i tydliga ordalag. Trump tror att bra management är lösningen på landets problem och han är den manager som behövs. Det är inte konservatism, säger Levin. Det som behövs är att stärka de institutioner som finns mellan individen och staten.

Detta var Levins budskap i den senaste boken, The Fractured Republic, och det är mot bakgrunden av detta perspektiv som han är så djupt oroad över den alienation som idag tar sig olika uttryck i det amerikanska samhället.

Genom att fokusera på det perspektivet – individen lösgjord från samhället – så skapas underlag för de uppfattningar Steve Bannon och alt-right-rörelsen drivit sedan Bannon blev Trumps chefsideolog. Levin formulerar denna populistiska tanke (som i sig kan vara både höger eller vänster) så här: ”Detta är inte vårt samhälle. Därför måste vi spränga det och börja om igen.” Men detta, skriver han, är ett missriktat tankesätt som i synnerhet skadar konservatismen som ju bygger på tillhörighet och försvar av det egna samhället. Detta alienerade perspektiv bygger också på en falsk bild av dagens USA, på en mörkare verklighetsbild än vad som är en sann bild av tillståndet i landet – och, värst, detta perspektiv saknar utrymme för tankar på lösningar.

Janerik Larsson (JL): Du har ett spännande och intresseväckande budskap, en analys som många intellektuella respekterar men det jag frågar mig är – kanske en smula elakt – hur det du säger ska kunna föras ut i den amerikanska samhällsdebatten på ett sätt som verkligen sätter ett riktigt avtryck i de politiska val som kommer framöver?

Yuval Levin (YL): Bra fråga men jag tycker inte att det är min uppgift. Dock tror jag att det jag skriver, de intervjuer jag ger i radioprogram m m kommer att kunna plockas upp av en del politiker som ser att det konservativa budskapet idag inte är tillräckligt. Jag tänker på senatorer som Tom Cotton och Mike Lee bara för att nämna två intressanta namn.

JL: Din långa essä i Modern Age, ”Being Conservative in the Year of Trump”, skulle kunna beskrivas som en analys av amerikansk konservatism i en tidsålder präglad av alienation. Hur ser du på begreppet alienation insatt i den amerikanska politiska kontexten?

YL: USA:s historia alltid präglats av en anti-institutionell frustration som kan beskrivas som alienation. Det handlar om huruvida medborgarna varit fientligt inställda till regeringen, till eliterna som styr, till myndigheterna. Detta har lett till vad jag skulle kalla populistiska ögonblick i vår historia. Riktigt vad dessa ögonblick skulle kunnat leda till är en fråga man kan ställa sig. Vad skulle hänt under den stora 30-talsdepressionen om vi inte haft Roosevelt? Men populismen har rötter långt tillbaka i vår historia. Man kan beskriva den amerikanska revolutionen mot det brittiska herraväldet som en populistisk reaktion mot överheten och med det perspektivet är amerikansk populism faktiskt äldre än USA som stat. Samuel Huntington belyste detta i sin bok American Politics. The Promise of Disharmony som kom 1981.

JL: Men efter andra världskriget kom en lång period som förvisso var dramatisk men som ändå präglades av tilltro till den starka staten och till de stora företagen. Hur stämmer Trumps budskap med hans önskan att ”rensa ut i Washington DC” samtidigt som han blickar tillbaka till den tidiga efterkrigstiden som något av ett ideal.

YL: Ja, jag tycker nog att Trumps budskap 2016 passade in här. Vad han sa var ju att den elit som härskade i Washington var för svag, för inkompetent och att den därför måste sparkas ut. På det sättet kombinerade hans budskap både nostalgin efter en annan tid och en stark aversion mot dem som då hade makten. Hans svar var ju att han, endast han, var den starke man som skulle rensa ut så att USA åter blev som förr.

JL: Trump som frälsaren alltså. Är det unikt?

YL: Nej, egentligen tycker jag att Trump och Obama har stora likheter. Obama var också en individ med ett starkt eget budskap, en stark egen personlighet. Något av en frälsare. Jag tror att de båda är kongeniala med den tid vi nu lever i då celebriteter står i centrum.

JL: Är det mediernas fel?

YL: Vi har en fragmentiserad medievärld och då belönas outsiders som förmår göra ett starkt intryck, som blir starka celebriteter.

JL: Som ”går genom rutan”?

YL: Jag tror att man ska se valet 2016 som ett val mellan två förförligt dåliga kandidater. Hillary Clinton trivdes aldrig i sin roll som presidentkandidat, hon gav aldrig intryck av att hon visste varför hon ville bli president mer än att det på något sätt ”var hennes tur”. Avsaknaden av ett löfte om något tilltalande från Clinton stärkte Trump.

JL: Hur ser du på de båda partierna?

YL: De båda partierna är mycket svaga, inget av partierna har någon kontroll över vad som sker i politiken i deras namn. Det republikanska partiets ledning skulle i början av 2016 sett till att antalet kandidater minskades så att Trump fick ett rejält motstånd. Nu utplånade de många kandidaterna varandra och kvar fanns bara Trump. Men det republikanska partiet har fortfarande i grunden en identitet som inte är Trump och det finns politiker som till exempel Tom Cotton som vill sätta in Trumpbudskap i ett sammanhang som håller ihop, som inte bara är en valkoalition utan som faktiskt också har en politik. Vilket Trump inte har. Klyftorna i amerikansk politik är större än på mycket länge, det finns nästan inget utrymme för kompromisser, för möten i mitten. ”We live in partisan times”, som det brukar heta. Men trots denna polarisering har de båda partierna aldrig varit så svaga någonsin. Kanske är det på grund av att partierna är så svaga som vi har denna polarisering. Men jag är skeptisk till föreställningen att man nu lätt skulle kunna skapa starka partier.

JL: Hur ser du på demokraterna?

YL: Det demokratiska partiets vänster är mindre alienerad än vi konservativa. Å andra sidan är demokraterna här likt Labour i Storbritannien på väg mot vänsterpositioner som inte kan vinna val. Deras ledare i kongressen hör till 40-talistgenerationen men det finns inga naturliga efterträdare i en mellangeneration förutom Obama. Så det är svårt att säga vart demokraterna är på väg. Politiskt är dagens demokrater dels teknokratiska (”vi ska fixa dina problem”), dels fokuserade på identitetspolitik och sociala frågor som engagerar men som knappast ger så många väljare. Vem har rätt att gå-på-vilken-toalett-frågorna. Men demokraterna har inga budskap till de alienerade väljare i Mellanvästerns småstäder som tippade över elektorskollegiet till Trump.

JL: Hur ser medborgarna idag på den politiska världen här i Washington?

YL: Jag tror många, kanske de flesta, idag är mycket förvirrade. Man väntar på the next crazy thing.

JL: Allt tycks handla om NU – men perspektivet bakåt och framåt tycks saknas…

YL: Ja, så är det. Det skapar en känsla av att vi lever i den yttersta tiden. Min vän David Frum i The Atlantic skriver gång på gång sådana undergångsvisioner.* Men jag tror han har fel, att det historiska perspektivet saknas i hans bild av vad som kan komma. Det vi konservativa måste erbjuda är inte minst ett sådant perspektiv och de konservativa som inte gör det tror jag förvirrar mer än de förklarar.

JL: I USA kallas vänstern för ”de progressiva” och de beskrivs ofta som en klass av universitetslärare, universitetsstudenter etcetera som ägnar stor energi åt frågor som mest hör till den privata sfären.

YL: Ja, denna sociala liberalism är attraktiv för unga människor idag. Det är badrumsfrågorna men också abortfrågan, narkotikaliberalisering, fri sexualitet och så vidare. Man ska inte glömma bort att Trumps i särklass viktigaste löfte till partiet var hans löfte att bara utse konservativa domare, det vill säga domare som kan vara en bastion mot en modernitet som inte är förenlig med ett konservativt USA.

JL: När man läser om rådgivarna runt Trump blir man en smula förvirrad.

YL: Det är en sällsam blandning av människor och det är mycket oklart om någon har stor makt eller vilka som har stor makt. Trump ändrar ju sin position hela tiden.

Strax innan denna intervju gick till trycket lämnade Steve Bannon Vita huset och återvände till Breitbart News. Exakt vad detta kommer att innebära är svårt att förutspå, men det är inte osannolikt att den kampanj som förde Trump till Vita huset nu kommer att få en ökad kraft när chefsideologen inte begränsas av hänsyn till de republikanska kongresspolitikerna utan kan agera helt fritt.

Matthew Continetti på den konservativa nättidskriften The Free Beacon skrev samma dag som Bannon avgick att USA nu har ett fyrpartisystem. Det enda parti Trump bryr sig om är ”the party of Trump”. De övriga tre partierna är de konventionella republikanernas parti, de konventionella demokraternas parti och Bernie Sanders vänsterdemokratiska parti.

Den bilden passar väl samman med Yuval Levins syn på läget i amerikansk politik idag och av de utmaningar som både USA:s demokrater och republikaner ställs inför framöver: att utforma budskap och tankar som inte bara handlar om att ”bryta ner” utan om vad som bör ske i ett bättre USA i morgon.

Kritiken mot Trump kommer endast att bära en bit av vägen. Det behövs en framtidsagenda på samma sätt som Ronald Reagans budskap inte bara var ”slutet på en mening” utan också ”början på meningen” som Levin så träffsäkert formulerar det.

Vad som kommer att ske är mer ovisst än före presidentvaldagen 2016.

Den populism som idag präglar båda de stora amerikanska partierna är en påminnelse om populismens återkommande roll i amerikansk politik. Det vi ser nu är inget nytt utan ”as American as apple pie”. Men efter populistiska vågor har följt perioder av konstruktiv politik.

Så frågorna nu är i huvudsak ”när” och ”vem/vilka”?

*David Frums essä ”How to Build an Autocracy” i The Atlantic är en lång, detaljerad undergångsvision som slutar med att det demokratiska USA blir ett minne blott.

Mest lästa just nu

1) Det boklösa folkhemmet av Annika Borg

2) Nej till fegheten av Thomas Engström

3) Pedagogen som misstror kunskap av Inger Enkvist

4) Var stolt - inte nöjd av Annika Nordgren Christensen

5) Ett eget val av Henrik Dahlquist

Andra som läst denna
artikel har också läst

1) Innehållets nationalscen av Olle Lidbom

2) Den andra sidan av myntet av Håkan Tribell

3) Ta oss på allvar! av Jasenko Selimovic

4) Upplysning slår underhållning av Niklas Ekdal

5) En stat i staten av Hans-Gunnar Axberger

NR 6 2017

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...