VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Civilisation

Nästan ett Nobelpris

Av Carl Rudbeck

Georges Perec har mest uppmärksammats för sina formella experiment, men han är en både underhållande och angelägen författare. Hans verk speglar 1900-talets tragedier.

Georges Perec fick aldrig något Nobelpris i litteratur. Men nu har han vederfarits en ära som åtminstone i franska ögon är nästan lika stor. Hans verk har inkluderats i det franska Bibliothèque de la Pléiade (Gallimard), där nya och gamla klassiker från när och fjärran presenteras i skinnband och med utförliga kommentarer, vanligen utförda av de främsta franskspråkiga experter som står att finna.

Han har fått tillträde till detta illustra sällskap innan det har öppnats för Nobelpristagare som Jean-Marie Le Clézio och Patrick Modiano. De två volymerna av Perecs Oeuvres är försedda med flera hundra sidor av förklarande noter av en hel stab av experter under ledning av Christelle Reggiani. Som läsare är det bara att tacka och ta emot. Visst kan man läsa Perec med nöje också utan förklaringar, men då är risken stor att läsaren går miste om de vanligen intrikata och självpåtagna regler som styr många av hans verk.

Perecs författarskap föregås av rykte om att vara mera bisarrt än viktigt, mera medvetet tillkrånglat än estetiskt avancerat, som vore det en egensinnig lustifikation. Denna förträffliga utgåva, som samlar det viktigaste av det som han publicerade under sin livstid, visar hur felaktigt ett sådant avfärdande är. Hans verk är ett av fransk litteraturs mest originella och djupt rotat i sin tid och dess dramatiska historia. Under en ofta ironisk eller hemlighetsfull yta skildras flera av 1900-talets stora tragedier.

Perec föddes den 7 mars 1936 i Paris och växte upp under små omständigheter i ett fattigt kvarter. Hans föräldrar var judiska flyktingar från Polen. Historiens stormvindar skulle snart för alltid splittra familjen.

Georges far tog värvning i Främlingslegionen och stupade tidigt i andra världskriget. Hans mor förstod vad som väntade och skickade bort sin son från Paris. Hon deporterades den 11 februari 1943 till Auschwitz och kom aldrig tillbaka. Denna händelse, detta mord, är ett sår som aldrig läks. Sonen återkommer ständigt till det i sitt författarskap, där det kodas in på olika sätt.

Den föräldralöse pojken växte först upp på barnhem och sedan hos släktingar. Därefter vidtog lite vaga studier i Paris, där han bland annat följde Roland Barthes kurser. Tidigt stod det dock klart att det var författare han ville bli. Då liksom nu var det svårt att försörja sig på den verksamheten. Han var dessutom tvungen att göra sin värnplikt vid ett fallskärmsregemente men då hans far hade dött för Frankrike slapp han att skickas till Algeriet, där fransmännen då förde ett brutalt krig.

Det skulle dröja en bit in på 1970-talet innan Perec kunde leva på sin penna. Lite frilansrecenserande och uppdrag som korsordskonstruktör räckte inte långt. 1961 blev han dokumentalist vid ett neurofysiologiskt laboratorium, ett arbete som han behöll ända fram 1978 då hans äntligen började tjäna pengar på sina böcker. Men då var det redan sent på dagen. Han dog i lungcancer början av 1982, någon månad innan han skulle fylla 46 år.

Efter flera misslyckade försök att publicera en roman vände lyckan när han 1965 debuterade i bokform med romanen Tingen. En historia om sextiotalet, som blev en stor framgång och vann ett fint litterärt pris. Den handlar om paret Jérôme och Sylvie, som bor i en pytteliten lägenhet i Paris och försörjer sig på att göra marknadsundersökningar. Jérôme eller Sylvie går ut på en gata i Paris, ställer sig en park eller utanför en skola och ställer frågor av typen: Har du sett den här annonsen? Vad kräver du av en madrass? Är du nöjd med din tvättmaskin? De unga tu kan överleva på detta jobb men knappast leva. De drömmer om att vara rika, inreda en stor lägenhet eller villa, köpa dyra skor och annat som hör det goda livet till. Romanen har nästan ingen dialog utan nöjer sig med att beskriva två konsumenter som drömmer om exklusiva och vackra ting. De är saker som räknas, inget annat.

Vissa kritiker menade att det inte var mycket till roman, utan ett stycke sociologi. Men det är en fortfarande drabbande skildring av människan som slav under tingen. Visst märks inflytande från den Barthes som skrev Mytologier.

Perec blev medlem av Oulipo – Ouvroir de la littérature potentiell – (verkstad för potentiell litteratur), som samlade en grupp experimentella författare, till exempel Raymond Queneau, Jacques Roubaud och Italo Calvino. Förenklat skulle man kunna säga att gruppens affärsidé var att göra det svårt för sig genom att ålägga sig oftast helt godtyckliga restriktioner. Skriva meningar som kunde läsas både framlänges och baklänges, som till exempel ”ni talar bra latin”, eller texter där man bara fick använda sig av vissa av alfabetets bokstäver. Det var Perec som producerade gruppens kanske mest kända verk, den ett par hundra sidor långa romanen La disparition där han avstod från att använda franska språkets vanligaste bokstav, ”e”. Man har läst denna frånvaro, detta försvinnande, som en meditation över Förintelsen. Han skrev senare den kortare berättelsen ”Les revenentes”, där ”e” är den enda vokal som används.

I mitt tycke har dessa formella experiment fått alltför stor uppmärksamhet på bekostnad av andra verk. De får Perec att framstå mer som en språklig ekvilibrist än som en betydande författare.

Till förintelsen återkommer han i den märkliga boken W eller minnet av barndomen, som består av två parallella berättelser som först inte verkar ha något gemensamt. I den ena berättar han ganska okonstlat om sina tidigaste minnen som är få och fragmentariska. Han mediterar över några fotografier som finns av hans föräldrar. Han minns hur modern en dag 1942 tog honom till Gare de Lyon, köpte en serietidning och skickade iväg honom. Han skulle aldrig återse henne. Hon har ingen grav. Det var först den 13 oktober 1958 som hon officiellt dödförklarades. Den andra berättelsen handlar om W, en ö utanför Sydamerikas sydspets, som är helt ägnad åt idrott. Först verkar det ganska harmlöst, men snart urartar det till ett slags straffkoloni med godtyckliga och grymma bestraffningar och tortyr.

En märklig bok är Jag minns, som består av 480 korta minnen av vanligen bagateller som ”Jag minns Hon dansade en sommar” eller ”Jag minns Woody Hermans storband”. Sammantaget blir effekten hypnotisk.

Ändå vill jag påstå att vore det inte för hans sista stora roman Livet en bruksanvisning hade nog inte denna upplaga blivit av. Han kallar sin bok romans som kanske bäst översätts med ”en romaner”, för det är en strikt sammanhållen konstruktion som dock vid första påseenden kan tyckas nästan anarkistisk i sin mångfald. Han beskriver ett bostadshus vid en fiktiv gata i Paris. I romanens mitt står en viss Bartlebooth, som har ett egenartat projekt. Han lär sig först att måla akvareller, sedan ger han sig ut på en världsomspännande seglats där han utför en målning vid varje hamn. Målningen sågas sedan sönder till ett pussel som, när Bartlebooth väl har lagt det, utplånas. När det mångåriga projektet en gång är avslutat ska inget, absolut inget, finnas kvar. Det är förintat och spårlöst försvunnet.

Kring Bartlebooth cirkulerar en stor mängd ofta märkliga gestalter som alla får sin berättelse. Ibland blir det lite grann som Tusen och natt av det hela, berättelser inuti berättelser. Boken är uppbyggd efter strikta formella principer och dessutom har Perec underkastat sig egna krav. Kapitlen ska innehålla en referens till ett bestämt litterärt verk eller målning eller till något som har hänt författaren just den dag han skrev dem. Utgivaren ger nycklarna till alla dessa intrikata regler och detaljer. Det är inte nödvändigt att känna till dem för att uppskatta verket men de visar vilken häpnadsväckande och enastående bok detta är.

Förhoppningsvis har jag inte givit intrycket att Perec är en tråkig författare som främst vänder sig till akademiker, som kan visa hur snillrika de är i att nysta upp en texts mekanismer. Visst har hans verk givit en massa arbete åt litteraturhistoriker, men framför allt är det strålande underhållning. Han ville alltid att hans böcker skulle läsas som vi väl alla en gång läste när vi var barn: liggande på magen på sängen.

Mest lästa just nu

1) Det boklösa folkhemmet av Annika Borg

2) Nej till fegheten av Thomas Engström

3) Pedagogen som misstror kunskap av Inger Enkvist

4) Var stolt - inte nöjd av Annika Nordgren Christensen

5) Ett eget val av Henrik Dahlquist

NR 6 2017

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...