VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Civilisation

Den passionerade läsaren

Av David Andersson

Hjalmar Söderbergs samlade litteraturkritik har nu utgivits. Ofta var han en lysande recensent, men när det gällde Selma Lagerlöf högg han i sten.

Länge fanns det en nedlåtande inställning till Hjalmar Söderberg hos litteraturhistoriker och kritiker. Man erkände att han var en begåvad stilist men påstod samtidigt att han saknade förmåga att skapa levande gestalter. Han uppfattades som kylig, som en cyniker och skeptiker. Hur han då kunde skriva så gripande kärleksskildringar – och överhuvudtaget så fängslande romaner, noveller och pjäser – framstod som gåtfullt.

Under de senaste decennierna har bilden nyanserats väsentligt. En viktig insats gjorde den ledande Söderbergforskaren Bure Holmbäck. Holmbäck lyfte till exempel fram hans engagemang i boken Hjalmar Söderberg och passionerna (1991).

Bure Holmbäck disputerade på en avhandling om den oöverträffade kärleksromanen Den allvarsamma leken och skrev 1988 en fin biografi över diktaren. Han var också drivande bakom projektet att ge ut Söderbergs Samlade skrifter, som inleddes 2012 med Förvillelser och Den allvarsamma leken. Därefter fortsatte man med Söderbergs andra romaner, Martin Bircks ungdom och Doktor Glas.

Nu har två tjocka volymer med Söderbergs litteraturkritik kommit ut, Litteratur och litteratörer 1–2 (Lind & Co). Det är en viktig utgivning, många av artiklarna har tidigare inte publicerats i bokform. Holmbäck avled 2013 men hann arbeta tillräckligt mycket med materialet för att nämnas som en av utgivarna, tillsammans med Nils O Sjöstrand och Björn Sahlin. Precis som när det gäller de tidigare volymerna är kommentarerna mycket omfattande.

Vill man argumentera för att Söderberg är en passionerad författare finns det all anledning att lyfta fram hans texter om andra diktare, han hade verkligen lyckan att kunna förälska sig i böcker. Så här skrev han 1903 om den danske författaren Herman Bang:

På den tiden, då Herman Bangs namn först trängde till ungdomens öron här i landet, var allting så annorlunda mot nu. Det var en annan dager och luft över gatorna, människorna hade annat snitt på sina kläder än nu […] Jag har framför mig ett gulnat gammalt porträtt av Herman Bang, som jag för väl femton år sedan klippte ut ur tidningen Budkaflen […] och det är som om en hel epok stiger upp igen ur det glömda och blir levande för mig på nytt […] Åh, jag har icke glömt hur jag älskade varenda bok och varenda sida av hans hand (den skriftsakkunnige ser nog spåren); hur hans författarpersonlighet hypnotiserade mig, så att det var tider, då jag icke hade några andra ögon att se på världen och människorna med än hans.

Också August Strindberg hörde till ungdomsförälskelserna. Söderberg blev dock besviken på hans utveckling och kom senare ofta att uttrycka sig skeptiskt om honom. I ”En Stockholmskrönika från sekelskiftet” (1900) beskriver han åsynen av den tidigare så beundrade kollegan:

Men se, vem kommer där, är det inte ett stycke av din ungdom, och ett av de allra bästa styckena, som nu går förbi fönstret? Du känner igen den beskuggade blicken och de kroatiska mustascherna, det är han själv, det är din ungdoms stora bloss! Herre Gud, så tiderna förändras! Han hade för gott huvud i sin ungdom, den mannen, men det hämnade sig; det är inte på den vägen man blir nationalskald här i landet. Så föll det honom in att göra som Hamlet och spela tokig för att komma i nivå med omgivningen och bli förstådd – och förstådd blev han, nationalskald närapå också …

I såväl artikeln om Herman Bang som Stockholmskrönikan blickar Söderberg nostalgiskt tillbaka på ett till synes avlägset förflutet. Det är lite märkligt att tänka sig att båda texterna skrevs av en drygt 30-årig diktare, vars ungdom trots allt låg ganska nära i tiden. Men denna livsinställning hade väl mer med personlig läggning än med ålder att göra.

Som litteraturkritiker var Söderberg ofta lysande, men förvisso hände det att han högg i sten. Det tydligaste exemplet är hans recension av Selma Lagerlöfs debutroman Gösta Berlings saga (1891). Söderberg har ingen känsla för Lagerlöfs egenart utan klagar över hennes prosastil; ”denna oändlighet av utrops- och frågetecken tröttar förfärligt”.

Den nedlåtande hållningen till Lagerlöf delade Söderberg med en del senare författarkolleger. I tredje delen av översiktsverket Den svenska litteraturen (1989) beskrev Sven Delblanc Lagerlöf som en relikt från berättarkonstens äldre tider, som inte har förnyat vårt språk eller vår människokunskap.

I en artikel från 1952 – omtryck i samlingen Från Aeneas till Ahlin (1978) – gick även Olof Lagercrantz till angrepp mot Gösta Berlings saga. Hans kritik har påfallande likheter med Söderbergs. Båda menar att Lagerlöf alltför mycket fascineras av yviga gester och yttre handlingar, och att hennes gestalter inte är riktigt levande. ”De leva endast det yttre av livet, hennes typer; medvetenhet och reflexion är där icke ett spår av, icke hos en enda av hennes personer. Det är som ett skuggspel, det hela”, skrev Söderberg. Lagercrantz anklagade Lagerlöf såväl för att vara handlingsromantiker som för att bara kunna skriva om döda ting: ”Det som lever i Gösta Berlings saga är rekvisitan. Boken är ett stort värmländskt friluftsmuseum […] en möbeltragedi.”

Båda artiklarna var delvis skrivna som en reaktion på de lovord Lagerlöf hade fått av andra. ”Att hon uppfattas som en av de stora, jämförbar med Almqvist, Strindberg eller Fröding, hör till de grövsta felbedömningarna i vår litterära historia”, påstod Lagercrantz. Söderberg avslutade sin anmälan med ett beskäftigt råd: ”Fröken Lagerlöf bör under inga förhållanden tillåta sin förläggare att annonsera boken med orden: det märkligaste skönlitterära arbete i Sverige under det senaste årtiondet. Sådant skadar författarinnans anseende, det ställer henne oförtjänt i en löjlig dager.”

Söderbergs recension av Gösta Berlings saga skulle kunna avfärdas som en ungdomssynd – han var trots allt bara 22 när han skrev den – men han uttryckte sig också negativt om Lagerlöf senare, till exempel i en recension av en diktsamling av Per Hallström 1904. Söderberg och Lagerlöf är kanske de två främsta romanförfattare som Sverige någonsin har haft. Deras stilar och motivval var förvisso olika, men den bristande förståelsen är ändå anmärkningsvärd. Lite lustigt är också att båda anklagades för att inte kunna skapa levande gestalter, om än med olika motivering.

Hjalmar Söderbergs litteraturkritik har tidigare presenterats i mindre urval, ett första utkom redan under hans livstid 1921. I de tidigare utgåvorna har man framförallt tagit med texter om berömda författare. I Varia (1978) fanns artiklar om bland andra Strindberg, Lagerlöf, Fröding, Levertin, Heidenstam, Ibsen, Bang, Brandes och Zola. I den nya, fullständiga, utgåvan finns dessutom många texter om böcker och författare som inte längre är lästa. Söderbergs storhet som kritiker visar sig inte minst i hans förmåga att skriva medryckande också om dem, om en Jacob (Jac.) Ahrenberg eller en Edvard Blaumüller. Och även den som inte är specialintresserad av ämnet fascineras av inledningen till hans recension av Ludvig och Gustaf Collijns Lärobok i schack (1898):

Till lycka för de många, som icke kunna leva och icke vilja dö, finns det en medelväg; det är att tillbringa sin dag vid schackbrädet. Ingen dryck ur Lethes dunkla vatten har en säkrare verkan: skum av glömska och sval likgiltighet breder sig skuggrikets dager över din själ, och du glömmer världen och allt vad världens är: Dreyfusaffären, anarkistmord och tidskriftsredaktörer, som vänta på oförsiktigt utlovade bidrag.

Mest lästa just nu

1) Det boklösa folkhemmet av Annika Borg

2) Nej till fegheten av Thomas Engström

3) Pedagogen som misstror kunskap av Inger Enkvist

4) Var stolt - inte nöjd av Annika Nordgren Christensen

5) Ett eget val av Henrik Dahlquist

Andra som läst denna
artikel har också läst

1) Litteratur och barbari av David Andersson

2) Innehållets nationalscen av Olle Lidbom

3) Den andra sidan av myntet av Håkan Tribell

4) Ta oss på allvar! av Jasenko Selimovic

5) Upplysning slår underhållning av Niklas Ekdal

NR 6 2017

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...