VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Recension

Ständigt stridslysten

Av Erik W Larsson

Som en del av förarbetet till sin roman A Man in Full gjorde Tom Wolfe en dag ett studiebesök på en av New Yorks mest ökända gymnasieskolor. Temat Wolfe ville utforska var mannens våldsamma natur, och författarens outtalade förhoppning var att få bevittna ett par rejäla slagsmål mellan storstadens testosteronstinna ynglingar.

Men under en promenad tillsammans med skolans rektor fångades hans intresse istället av två flickor som, omgivna av sina respektive gäng, frenetiskt gned in sina ansikten i vaselin.”De förbereder sig för att slåss – troligen om en pojke eller liknande…”, sade rektorn. Ansiktsbehandlingens syfte var att skydda mot revor från naglar eller knytnävslag – precis som inför en riktig boxningsmatch! ”Flickornas slagsmål är egentligen värre än pojkarnas”, tillade den luttrade skolledaren. ”Pojkarnas är ofta kortvariga, och efteråt lugnar allt ner sig igen. De glömmer bort varför de slogs från första början. Med flickorna är det annorlunda. De glömmer aldrig. Samma konflikter utspelas om och om igen.”

Jag påmindes om ovanstående lilla anekdot under min läsning av Free Women, Free Men, en nyligen utgiven essäsamling av den feministiska debattören Camille Paglia. I början av 1990-talet slog Paglias första bok Sexual Personae ned som en meteorit i det amerikanska debattlandskapet. På 700 svavelosande sidor kritiserade hon den moderna feministrörelsen för dess reflexmässiga manshat, vetenskapliga okunnighet och förkärlek för kryptisk, fransk teori. Camille Paglia vågade dessutom kritisera framstående feminister såsom Gloria Steinem, som hon liknade vid en ”feminismens Stalin”. Steinem gick i svaromål, och en våldsam fejd kom att utkämpas i kulturbilagor, tv-soffor och föreläsningssalar. Att döma av essäerna i Free Women, Free Men hatar fru Paglia och fru Steinem varandra med oförminskad glöd än idag, efter 25 år. Feminister glömmer inget. Deras slagsmål tar aldrig slut.

I intervjuer med medierna gör den pojklika Camille Paglia ett säreget intryck. Hon talar extremt fort och verkar ha läst precis allt. Hennes intresse för biologi – för naturens skoningslösa verklighet – är också ytterst ovanligt bland akademiska feminister. Redan på sidan ett i sin senaste bok börjar hon tvärsäkert rasa mot ”okunniga akademiska teoretiker” som vägrar befatta sig med biologi. På sidan två kommer en utläggning om könshormon, och dess roll i hjärnans utveckling. Dessa vetenskapliga data ligger till grund för Paglias konstnärliga teori, som kan sammanfattas ungefär såhär: män och kvinnor är biologiskt distinkta varelser, som har olika roller att spela. Båda befinner de sig i en ständig, skoningslös kamp med sin ”dionysiska” natur, särskilt kvinnan, som plågas av månatliga hormonsvängningar och blodsutgjutelser. För att kunna hantera naturen (och kvinnan) har mannen skapat den ”apolloniska” kulturen. Västerlandets historia präglas följaktligen, liksom dess konst, av ett ständigt pendlande mellan dionysiskt kaos och apollonisk ordning.

Jag är på tok för obildad för att uttala mig om Camille Paglias mytologiska spekulationer, men jag kan konstatera att hon är en modig avvikare i ett feministiskt debattklimat präglat av slagord och enfald. Paglia väjer inte ens för genital freudianism – exempelvis hävdar hon att mannens ”dragning till objektivitet” kan härledas till det manliga könsorganets ”visuella skönjbarhet” och ”matematiskt rationella form”. Teser som dessa låter kanske absurda, men Free Women, Free Men är banne mig kul läsning!

För den bredare publiken är Camille Paglia nog mest känd för sina åsikter om så kallad date rape. Under början av 1990-talet pågick en hätsk debatt i USA om alkoholrelaterade, sexuella övergrepp mot kvinnliga collegestudenter. Radikala feminister såsom Catharine MacKinnon och Andrea Dworkin skyllde ”våldtäktsepidemin” på pornografin och machokulturen, och manade alla amerikanska lärosäten att vidta åtgärder för att bekämpa sexuellt våld. Paglia hävdade att de föreslagna åtgärderna bara skulle invagga studentskorna i ett slags falsk trygghet, och att unga kvinnor istället borde uppmanas att undvika potentiellt farliga situationer med främmande män. Slutligen var det MacKinnons och Dworkins argument som vann, så varje amerikansk campus har idag en stab av terapeuter, instruktörer och riskhanterare som på olika sätt arbetar mot våldtäkter.

Själv upplevde jag som läkare verksam vid ett universitet i USA för ett par år sedan vad som kan hända när den administrativa apparaten ska hantera våldtäktsfall. En kvinnlig förstaårsstudent hade druckit sig omtöcknad på en fest och somnat i en soffa. Hon vaknade morgonen därpå, övertygad om att hon hade blivit antastad av en eller flera främmande män. Några dagar senare dök studentskan upp hos oss på akuten efter att ha tagit en överdos värktabletter. Hon berättade för mig att känslorna av skam och vanmakt blivit för mycket, så hon hade velat ”stänga av de otäcka tankarna” och ”somna in”. Morgonen därpå noterade jag storögt hur ett veritabelt specialkommando av socialarbetare och byråkrater kallades in för att konferera med patienten, hennes förtvivlade föräldrar och mig själv. Dokument utväxlades till höger och vänster. Detaljerade lägesrapporter skickades fortlöpande uppåt i hierarkin.

All denna exercis var förstås till föga hjälp för våldtäktsoffret och hennes anhöriga. Jag fick intrycket att universitetets ansträngningar främst syftade till att hålla borta advokater med stämningsansökningar och aktivister med banderoller. I detta fall väcktes aldrig något åtal, av det enkla skälet att flickan inte kom ihåg vem eller vilka som hade förgripit sig på henne. Några veckor efter det inträffade hoppade hon av sina studier och flyttade hem till sina föräldrar. Medierna fick aldrig nys om något och universitetsledningen kunde pusta ut. Camille Paglia har förstås rätt. Det säkraste sättet att undvika våldtäkt är att inte somna på främmande soffor.

Därmed inte sagt att Paglia är utan brister som skribent och tänkare. Free Women, Free Men är full av skamlös egenreklam, tvångsmässigt namedroppande och hysteriska personangrepp. Paglia citerar sina tidigare verk ad nauseum, och i ett appendix på glättat papper finner läsaren ett rikt urval av idolbilder på författaren. Trots att ämnet inte alls är musik, säger hon sig ha inspirerats av ”Bach, Chopin, Rimskij-Korsakov, Debussy, Puccini, Satie och Delius, såväl som mer moderna kompositörer som Max Steiner, Miklos Rozsa och Bernard Herrmann”. Bara så ni vet. Av ett särskilt taskigt kapitel framgår också att meningsmotståndaren Catharine Mac-Kinnon är en ”fanatisk stalinist” och att tjockisen Andrea Dworkin var ”besatt av mat”. Bland feministiska debattörer tycks det personliga alltjämt vara politiskt.

Är då Camille Paglia att betrakta som feminist? Själv ser hon sig uppenbarligen som sådan, och hon hyser än idag agg mot dem som ”fördrev” henne ur den feministiska rörelsen – i synnerhet Gloria Steinem. Frågan är dock mer invecklad än den låter. Begreppet ”feminism” har på senare år vattnats ur till sådan grad att få av oss vet, eller ens bryr oss om, vad det betyder. Bland politiker är det blott en i mängden av trötta floskler – som att ha en ”demokratisk värdegrund” eller vara ”mot utanförskap”. Inom akademin verkar feminismen snarast handla om obegriplig, postmodern teori och social konstruktivism av ett slag som ingen vetenskapligt bildad person kan ta på allvar. Varför är Paglia så desperat angelägen om att inkluderas i en så intellektuellt undermålig rörelse? Har hon överhuvudtaget där att göra? Paglia har i intervjuer beskrivit sig själv som ett slags hormonell avart –en ”könlös enhet” med ”skyhöga testosteronnivåer”. Är en sådan individ verkligen lämpad som representant för kvinnor? Och om dagens feminister verkligen är så veka och fantasilösa som Paglia hävdar – är de då inte bättre företrädda av en ängslig konformist som Gloria Steinem?

Mitt råd till Camille Paglia är att hon lägger feminismen bakom sig, och inser att hennes färgsprakande tankegods inte hör hemma i ett så snävt inhägnat ideologiskt utrymme. Kanske skulle hon då äntligen finna sinnesfrid, och sluta kalla sina meningsmotståndare för tjockisar.

Mest lästa just nu

1) Det boklösa folkhemmet av Annika Borg

2) Nej till fegheten av Thomas Engström

3) Pedagogen som misstror kunskap av Inger Enkvist

4) Var stolt - inte nöjd av Annika Nordgren Christensen

5) Ett eget val av Henrik Dahlquist

Andra som läst denna
artikel har också läst

1) Det mest amerikanska av Erik W Larsson

2) Vi är som Tyskland av Mats Wiklund

NR 6 2017

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...