VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Civilisation

Åsiktsenfald

Av Tobias Hägerland

Som nybliven doktorand besökte jag för första gången USA i samband med en forskningskonferens och kom i samspråk med en pensionerad professor som var välkänd inom ämnet.

Samtalet kom snart in på både religion och politik. Vi stod åskådningsmässigt långt från varandra, och replikskiftet började anta en hårdare ton när den gamle hejdade sig, såg mig i ögonen och med allvarlig röst påminde oss båda om hur bra det var att vi hade det här samtalet: ”I’m glad we’re having this conversation.”

Under de år som sedan gått har minnet av detta goda och berikande samtal, som inte förde till någon konsensus men som lät båda parter bättre förstå hur den andre tänkte, legat till grund för min bild av den amerikanska akademiska kulturen som tillåtande, dialoginriktad och präglad av genuin åsiktsmångfald.

Det räcker med att läsa bara några sidor i Jon Shields och Joshua Dunns bok för att denna dröm om en helt annan värld på andra sidan havet ska dunsta bort som en vindfläkt. Författarna är statsvetare, själva uttalat konservativa, och deras studie är den första som i denna omfattning försöker ta reda på hur det är att verka som universitetslärare med högersympatier i en akademisk miljö dominerad av progressiva, vänsterliberala ideal. Genom att kasta ut sitt nät så vitt och brett som möjligt i den stora sjön av amerikanska lärosäten, har de lyckats fånga in 153 konservativa forskare och lärare inom sex humanvetenskapliga discipliner – nationalekonomi, statsvetenskap, sociologi, historia, filosofi och litteraturvetenskap – som de sedan har djupintervjuat, givetvis alltid mot löfte om anonymitet och ofta under ett mått av hemlighetsmakeri på informanternas begäran.

Flera av de intervjuade var uppenbart oroade inför möjligheten att deras ideologiska hemvist skulle röjas för kollegerna. Att de politiska sympatierna bland samhällsvetare och humanister i USA har kraftig slagsida åt det liberala hållet är känt från flera tidigare undersökningar. Shields och Dunns informanter uppfattar sig med rätta som en liten minoritet. Över en tredjedel ansåg att de var den enda, eller en av två, konservativa vid den egna institutionen. Dessutom finns det, föga oväntat, ett samband mellan akademisk disciplin och politisk ideologi: av de intervjuade lärarna är 25 procent statsvetare, men bara 9 procent sociologer.

Vem som egentligen är konservativ är förstås en fråga som i strikt mening inte går att besvara. Shields och Dunn utgår från att den minsta gemensamma nämnaren för amerikansk konservatism egentligen är motståndet mot liberalism. Därför väljer de att som konservativ räkna den som själv betecknar sig som sådan, men inkluderar i sin undersökning också dem som hellre etiketterar sig som libertarianer. Å ena sidan gör detta att, som författarna påpekar, den undersökta gruppen ganska väl motsvarar den vida palett av politiska ståndpunkter som ryms inom det republikanska partiet. Å andra sidan framgår det vid upprepade tillfällen i boken att förutsättningarna för uttalade konservativa respektive libertarianer skiljer sig åt på många punkter. Båda falangerna är ”höger” i sin syn på den ekonomiska politiken, men i den typ av värdefrågor som hos oss nedsättande brukar kallas för underlivsfrågor – uppfattningar om abort- och äktenskapslagstiftning – befinner de sig i varsin ände av det amerikanska politiska spektrumet. Libertarianerna är här betydligt mer radikala än den genomsnittliga väljaren. Kanske är det därför som de intervjuade nationalekonomerna, varav drygt tre fjärdedelar är just libertarianer, sällan uppger sig ha behövt dölja sina ståndpunkter. Att vara för den fria marknaden är helt enkelt inte en särskilt kontroversiell uppfattning.

Här kan det vara värt att jämföra med vad vi vet om motsvarande svenska förhållanden. I en studie publicerad i Finnish Economic Papers 2009 kom Berggren, Jordahl och Stern fram till slutsatsen att partisympatierna bland samhällsvetare vid svenska universitet och högskolor var ganska jämnt fördelade mellan de två blocken, men med stora skillnader mellan olika discipliner. Bland företagsekonomer var högersympatier tre gånger vanligare än vänsterdito, medan det bland sociologer var fem gånger så många som stödde det rödgröna blocket. Dessutom ställde man ett antal sakpolitiska frågor och fick även där en relativt jämn fördelning av svaren på vänster-högerskalan. Men de frågor som ställdes gällde uteslutande ekonomisk politik, och av de borgerligt sinnade universitetslärarna svarade påfallande många att de föredrog dåvarande Folkpartiet, medan de någorlunda värdekonservativa Kristdemokraterna hade få sympatisörer.

Här liknar läget vid svenska lärosäten i stor utsträckning det som råder vid de amerikanska. Den acceptans för eller till och med dominans av högersympatier som råder hos lärarkåren i vissa ämnen tycks gälla frågor av ekonomisk-politisk natur. Den universitetslärare som i andra frågor intar en konservativ position – som skulle beskrivas som mer ”traditionalistisk” på den idag omdebatterade Gal/Tan-skalan – kan nog lugnt räkna med att tillhöra en liten minoritet både i Sverige och i USA.

Men är det då så påfrestande att vara i minoritet? Enligt merparten av lärarna i Shields och Dunns undersökning är det faktiskt det. Många känner sig tvungna att använda överlevnadsstrategier som de själva liknar vid hur homosexuella personer kan behöva agera innan de har ”kommit ut” i en heteronormativ omgivning. Det kan handla om att mörklägga publiceringar i vissa tidskrifter när man söker en tjänst, eller om något så till synes trivialt som att inte bära fluga vid anställningsintervjun. Ännu mer ansträngande är det förstås att behöva dölja sin ideologiska läggning i det dagliga arbetet när man väl har fått sin tjänst. Flera av informanterna uppger att de byter ämne så fort ett samtal kommer in på det politiska området. När en strömlinjeformad kollega drar ett skämt om korkade republikaner, kan det dock vara svårt att motstå det sociala trycket. Mot sin övertygelse skrattar man med och tillfogar kanske en egen nedsättande kommentar för att inte avvika.

Det här beteendet kan naturligtvis uppfattas som ryggradslöst, och en av lärarna beskriver sig självföraktande som prostituerad. Men i botten ligger en delvis befogad oro över att den akademiska karriären kan få ett abrupt slut om sanningen kommer fram. Först när en professor har nått fram till sin ”tenure” – det vill säga: är i princip oavsättlig – brukar förlåten rämna. För några blir det akademiska livet efter att ha kommit ut ur den politiska garderoben en tillvaro präglad av (ofta självvald) isolering i förhållande till de flesta kollegor. Andra ser som sin uppgift att motverka stereotypa uppfattningar om inskränkta konservativa genom att bete sig så älskvärt som det bara går gentemot kollegerna, medan ytterligare några finner tillfredsställelse i att äntligen kunna torgföra sina ståndpunkter i provokativ och polemisk anda. En och annan upptäcker att man har kompromissat så länge med sina övertygelser att det inte längre är möjligt att kasta av sig den liberala personan.

Boken fungerar utmärkt som själavård för ideologiska avvikare också vid svenska lärosäten, men ändå är det inte för att dissidenterna ska må bättre som det är viktigt att motarbeta tendenserna till politisk konformism och bristande åsiktsmångfald vid universitet och högskolor. Det handlar snarare om att en rik åsiktsflora är bra för kärnverksamheten. Många universitetslärare kan vittna om att studentgrupper där deltagarna har olika utgångspunkter driver fram en mycket mer kreativ och dynamisk pedagogik än homogena klasser, och motsvarande gäller rimligen även inom forskar- och lärarkollegier. I synnerhet borde detta gälla humanvetenskaper, där man använder metoder som deltagande observation, där forskaren själv medverkar till att frambringa den empiri som ska analyseras. Här riskerar den potentiella förväxlingen mellan en studies teoretiska utgångspunkter och dess resultat att förmeras i en forskarmiljö som präglas av åsiktsmässig homogenitet. Liksom de teologiska institutionerna idag mår bra av att befolkas av forskare och lärare med vitt skilda livsåskådningar, såväl religiösa som icke-religiösa, kan man tänka sig att sociologiska och genusvetenskapliga institutioner hade vunnit en hel del på större ideologisk och politisk mångfald.

Hur ska en sådan mångfald komma till stånd? Shields och Dunns funderingar kring att helt enkelt kvotera in fler konservativa lärare vid amerikanska lärosäten – en åtgärd som under namnet ”affirmative action” fortfarande kan användas för att komma till rätta med en ojämn ras- och könsfördelning – ska nog mest uppfattas som ett inte helt allvarligt menat tankeexperiment. Mer seriösa är deras avslutande uppmaningar till läsare i olika ideologiska läger att ta sitt eget ansvar för ökad politisk diversitet.

Det är inte bara progressiva professorer och lektorer som behöver fundera över vad de kan göra för att förverkliga de ofta bekända idealen om tolerans, öppenhet och mångfald också i förhållande till åsikter som de själva uppfattar som förlegade eller rentav reaktionära. Även de traditionalistiskt sinnade måste ta sitt ansvar för att inte genom överdriven kritik cementera bilden av akademin – eller delar av den – som oupplösligt förbunden med radikala idéer och politisk aktivism. Om lärarkollegiet vid de pedagogiska institutionerna idag inte uppvisar någon större ideologisk heterogenitet, beror det kanske inte bara på att majoriteten har hindrat de oliktänkande att komma vidare i karriären, utan väl så mycket på att unga konservativa får rådet att hålla sig så långt borta som möjligt från en miljö som anses hjälplöst hemfallen åt progressivism. Attityder på båda sidorna behöver förändras om det goda och meningsfulla akademiska samtalet ska kunna föras även fortsättningsvis.

Mest lästa just nu

1) Det boklösa folkhemmet av Annika Borg

2) Nej till fegheten av Thomas Engström

3) Pedagogen som misstror kunskap av Inger Enkvist

4) Var stolt - inte nöjd av Annika Nordgren Christensen

5) Ett eget val av Henrik Dahlquist

Andra som läst denna
artikel har också läst

1) Innehållets nationalscen av Olle Lidbom

2) Den andra sidan av myntet av Håkan Tribell

3) Ta oss på allvar! av Jasenko Selimovic

4) Upplysning slår underhållning av Niklas Ekdal

5) En stat i staten av Hans-Gunnar Axberger

NR 6 2017

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...