VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Recension

Det heliga krigets lockelse

Av Eli Göndör

Varför lämnar många ungdomar familj och trygghet i väst för att ansluta till IS och kampen för ett kalifat? Vilken roll spelar religionen? Två franska forskare ger två olika förklaringar. Eli Göndör presenterar och jämför.

De båda norska flickorna Leila och Ayan genomförde sina planer i största hemlighet. Trots trångboddheten och föräldrarnas kontroll, var det ingen i familjen som anade vad som var i görningen. Utan förvarning fick flickornas far Sadiq meddelandet när de två redan var på väg in i Syrien. De hade gett sig av till Raqqa för att gifta sig och förena sig med IS. Deras föräldrar blev förtvivlade. Modern Sara krävde av Sadiq att han genast skulle hämta hem flickorna. För honom hade deras beslut ingenting med islam att göra. För döttrarna var resan och delaktigheten i IS kamp en av de viktigaste religiösa plikterna en muslim kunde utföra. För deras bror Ismail var religion bara dumheter som han helst ville slippa. Detta är en del av upptakten till Åsne Seierstads omtalade bok Två systrar. Här berättar hon historien om hur en familj med somaliskt ursprung drabbas när två av barnen sugs upp i en våldsam, samhällsfrånvänd islamisk gemenskap. Hur de bestämmer sig för att byta ut de åtsittande jeansen mot det ansiktstäckande plagget niqab, lämna sin familj i Norge och bli en del av IS, och hur deras far sedan gör allt för att försöka hämta hem dem igen.

För att förklara för Sadiq hur de har kommit fram till att deras resa skulle vara en religiös plikt, skickar flickorna Abdullah Azzams (1941–1989) fatwa Defense of Muslim Lands till honom. Denne Azzam är en av de ideologer som ansåg att jihad (det heliga kriget) är en central gärning som varje muslim är förpliktigad att genomföra. Fatwan skrev han 1979 under afghansk-sovjetiska kriget som en uppmaning till världens muslimer att delta i kampen mot Sovjet. Denna omvärdering av jihad, från ett kollektivt åtagande som endast kan genomföras under vissa premisser till något som varje muslim är skyldig att genomföra, på samma sätt som man är tvungen att be eller fasta, finns redan hos Muslimska brödraskapets viktigaste ideolog, Sayyid Qutb (1906–1966). Men Azzam lyckas få flera religiösa auktoriteter att skriva under sin uppmaning, vilket upphöjde idén till en fatwa (ett förpliktigande religiöst juridiskt utlåtande).

Det Seierstads bok framförallt illustrerar är familjens hjälplöshet. Ingen visste vad som var på väg att hända och ingen förstod varför flickorna hade fattat sitt beslut. Men den berättar också hur flickorna påverkades av aktivister med en religionstolkning som är helt oförenlig med hur föräldrarna förstår religionen och hur en son i samma familj, uppvuxen i samma miljö, kan välja en annan väg.

Hur detta kan ske är en av vår tids stora frågor. Vi vet att det händer överallt. Även i Sverige. Men medan forskningen utanför Sverige tycks göra allt för att förstå och finna lösningar, tycks svensk forskning göra allt för att undvika problemet. Detta illustreras inte minst av uttalanden som görs av svenska experter efter det senaste terrordådet med islamiska motiv, och som tydliggör hur bristfällig förståelsen av fenomenet är i Sverige. Dock finns det givetvis fler än en anledning till den här utvecklingen, och att forskning bedrivs betyder givetvis inte att lösningen på problemet är funnen eller att de som forskar har en samsyn på problemets orsaker.

I Frankrike har de två kanske främsta forskarna i ämnet, Gilles Kepel och Oliver Roy, helt olika uppfattningar om varför dessa ungdomar ger sig av, och till att de, som det i dagligt tal kallas, ”radikaliseras”. Förenklat uttryckt framhåller Gilles Kepel en radikalisering av islam som en huvudorsak i sin bok Terror in France. Hans antagonist Oliver Roy anser istället att det är en islamisering av radikalismen som orsakar problemet, en tes som han utvecklar i sin bok Jihad and Death.

Båda placerar naturligtvis in fenomenet i sitt specifika sammanhang och diskuterar Frankrikes postkoloniala integrationsmisslyckanden. De pekar på hur muslimer eller islamisk aktivism interagerar med fransk politik för att på olika sätt försöka få gehör för sina behov, och båda författarna framför kritik mot olika politiska beslut. Men medan Gilles Kepel ser vissa texter, en radikalisering av islam i franska förorter, framväxten av sociala medier och politiska beslut som drivande orsaker till utvecklingen, ser Oliver Roy istället en ungdomskult som i sitt andliga eller själsliga tomrum anknyter till populärkultur i olika former, vilket tar sig uttryck i en ytlig, snabbt hopvispad budgetvariant av islam, producerad i syfte att fylla tillvaron med mening.

Kepel iakttar en salafisering av islam som har rotat sig i många förorter efter det att myndigheter och staten har gett upp, dragit sig tillbaka och lämnat ett vakuum efter sig. Där påverkas ungdomar av religiösa auktoriteter och av ideologiska texter som sprids på internet. Roy menar tvärtom att den tomhet och hopplöshet som vissa ungdomar känner, gör att de lämnar sitt naturliga kulturella arv och den form av islam som deras föräldrar utövar. Istället söker de sig till vissa tolkningar eller uttryck för islam som är ytliga, nihilistiska och avsedda just för att ge det liv de själva betraktar som misslyckat något som liknar en mening och en riktning. Roy hävdar att dessa ungdomar inte läser speciellt mycket, utan att de famlar efter enkla och kortfattade budskap som finns tillgängliga på internet. Den omtalade salafiseringen av islamiska omgivningar i förorter till Paris avfärdar han inte bara som en överdrift. Han hävdar också att salafistiska budskap inte är avgörande för dessa ungdomars val.

Kepel identifierar den nuvarande situationen som en tredje våg av jihadism. Den börjar, menar han, 2005 och har som syfte att bekämpa Europa på europeisk mark med hjälp av andra generationens invandrare med muslimsk bakgrund. Den första jihadvågen var enligt Kepel den som i spridda skurar och utan framgång engagerade sig i Afghanistan, Bosnien, Egypten och Algeriet mellan 1979 och 1997. Den andra vågen avgränsar han till åren 1998–2005 och till al-Qaidas krig mot USA som nådde sin höjdpunkt den 11 september 2001 i och med attacken mot World Trade Center och Pentagon, men som sedan tappade luften i striderna mot USA:s armé i Irak.

Dessutom menar sig Kepel se en förändring i hur den jihadistiska verksamheten är uppbyggd i den tredje vågen. Usama bin Ladins verksamhet var toppstyrd. Organisationen rekryterade kvalificerade människor som kunde genomföra sofistikerade attacker, som den som inbegrep de kapade passagerarplanen. Den tredje vågens jihadister är snarare organiserade i nätverk som styrs nedifrån och upp, vilket inte sällan leder till att måttligt begåvade entusiaster med dålig impulskontroll rekryterar sig själva. Därtill utnyttjas sociala medier av jihadistiska nätverk, och då inte minst Youtube som lanserades 2005, för att sprida självförhärligande filmer.

Ett exempel på dessa instabila människor med dåligt omdöme är Mehdi Nemmouche, som utförde attacken mot det judiska museet i Bryssel i maj 2014. När polis genomförde en rutinkontroll den 30 maj 2014 på en busstation i Marseille upptäcktes han tillsammans med vapen som hade använts för attacken. Dessutom hittades en film hos honom där han framför en IS-flagga stolt berättar om sin gärning. Nemmouches infantila klumpighet förklarades av franska jihadister med att fransk och israelisk säkerhetstjänst hade satt dit honom för att smutskasta islams rykte. Bland franska jihadistanhängare som lever på information från sociala medier och som inte vill framstå som idioter, togs denna konspirationsteori emot med tacksamhet. Dock uppstod förvirring då IS i sitt magasin Dabiq hyllade gärningsmannen från Bryssel som en hjälte och martyr.

Kepel och Roy ser segregationen och den höga arbetslösheten bland i första hand arabisktalande från Nordafrika som ett stort problem och som en utmärkt jordmån för att människor ska radikaliseras och/eller förmås att söka sig till jihadistiska rörelser. Men Kepel riktar också ett anklagande finger mot den franska identitetspolitiken, som enligt honom har gjort det mer lönsamt att vara muslim och beklaga sig över islamofobi än att vara fransk medborgare i ett segregerat område med små utvecklingsmöjligheter. Roy nyanserar dock utanförskapets betydelse. Han påpekar att många fler av dem som har invandrat och deras barn som lever under samma förhållanden söker sig till Frankrikes olika säkerhetsstyrkor än till olika jihadiströrelser. 10 procent av soldaterna i franska armén definierar sig själva som muslimer.

Kepel ger den ovan nämnde ideologen Abu Musab al-Suri och dennes text ett mycket stort utrymme. al-Suri föddes i Syrien 1958. Han studerade en tid i Frankrike, men blev genom äktenskap spansk medborgare och befann sig runt 1997 i kretsar nära al-Qaidas ledning. Under hela sitt liv sysselsatte hans sig med någon form av religiös aktivism som med våldsamma inslag strävar efter att uppnå en global islamisk väckelse.

År 2005 – det år som, enligt Kepel, som sagt utgjorde början på den tredje jihadistvågen – var också det år då al-Suri på internet publicerade sin text The Global Islamic Resistance Call (Da’wat al-muqawamah al-islamiyyah al-’alamiyyah). al-Suri tar i texten avstånd från al-Qaidas tidigare krig mot USA. Texten är ett 1 600 sidors långt manifest som förklarar varför terror i Europa istället bör vara den viktigaste strategin i kampen mot väst, och som pekar ut den dåligt anpassade, unga generationen av muslimer i Europa som de soldater som lämpligen ska utföra uppgiften.

Genom hela boken återkommer Kepel till två teman. Den ena är al-Suris manifest, som han anser har en avgörande betydelse för utvecklingen. Det andra temat är salafiseringen av olika förortsmiljöer, som är Kepels återkommande förklaring till radikaliseringen bland unga franska muslimer. Han beskriver reaktionerna på förbudet mot ansiktsdöljande klädesplagg för kvinnor från 2010; ett beslut som riktades mot just salafistiska miljöer där det anses vara en religiös plikt för kvinnan att skyla hela sig. I några förorter gick kvinnor medvetet ut med ansiktstäckande plagg för att provocera. Enligt Kepel var flera av dessa konvertiter. 2013 ledde ett polisingripande mot en kvinna med ansiktstäckande plagg till upplopp. Filmer och bilder på upploppen spreds omedelbart på sociala medier, och myndigheter anklagades av diverse islamister för att vara islamofober.

Kepel beskriver en rörelse som drivs av unga européer med bakgrund i något nordafrikanskt land, och som genom sociala medier har blivit nyfrälsta och är besatta av en fantasi om ett allomfattande och globalt islam. Inte mer än några timmars resa krävs för att de på riktigt ska uppleva vad de har fantiserat om i en virtuell värld under flitig användning av olika dataspel. I Syrien och Libyen kan de träna på att döda hedningar, lägga upp bilder på sig själva som hjältar i sociala medier och på det sättet få sympatier i de förorter dit de har för avsikt att återvända för att fortsätta sitt krig.

Tredje vågens jihadister är, enligt Kepel, till stor del producerade i franska fängelser, där småbrottslingar introduceras till en messiansk religionspolitisk islamism, som erbjuder pånyttfödelse genom våld eller åtråvärt martyrskap. Kapel hänvisar till en rapport som redan 2001 varnade för hur unga förstagångskriminella i fängelser genast tas om hand av självutnämnda imamer som predikar krig och våld. Det nya budskapet blir också det filter genom vilket all nyhetsrapportering sedan passerar enligt Kepel. Det färgar hela samhällssynen. Väst är korrupt och ondskefullt. Islam är under attack och förnedrat. Den enda rimliga vägen till upprättelse är våld. Mohamed Merahs mord på judiska skolbarn i Toulouse mars 2012 var, enligt Kepel, början på en ny våg där gärningsmännen hade samma bakgrund och som kulminerade med blodbaden på tidskriften Charlie Hebdos redaktion den 7 januari 2015, konsertlokalen Bataclan den 13 november 2015 och på strandpromenaden i Nice den 14 juli 2016.

Omar Omsen är ett av flera exempel som Kepel tar upp och beskriver i boken. Omsen skaffade sig status i den kriminella världen genom väpnade rån i Monte Carlo. Karriären avbröts av ett långt fängelsestraff. I fängelset omdisponerade Omsen sina redan utvecklade färdigheter. Som våldsam gangster hade han allt det en salafistisk jihadist behövde. Inte minst visade hans tidigare framfart på brottets bana prov på en moral som passade utmärkt in i den salafistiska jihadismens världsbilden, där det kan ses som en religiös plikt att råna avfällingar och hedningar. Omsen producerade en videoserie med namnet 19HH som spreds på nätet genom Youtube. Avsnitten i serien bygger alla på samma idé. Det som visas i de officiella mediekanalerna är lögn. Lögnerna upprätthålls av en ond amerikansk-sionistisk konspiration. Därigenom är islam och muslimer under attack av onda krafter med gränslös global makt. Endast genom det heliga kriget går det att bekämpa dessa onda krafter, och att utkämpa detta heliga krig är dessutom varje muslims religiösa plikt.

Det är framförallt i uppfattningen om vilka människor det är som väljer den jihadistiska vägen och vilken sorts kultur det är som inspirerar dem, som Kepel och Roy är överens. Men Olivier Roys sammanställning av jihadisternas gemensamma drag är egentligen också vad som stärker hans tes om att fenomenet snarare är en islamisering av radikalism än radikalisering av islam. För dem som tidigare har läst Roy är det lätt att känna igen hans begreppsanvändning. Tidigare har han beskrivit jihadistiska rörelser som en ”avislamisering” av islam på grund av rörelsens modernistiska tolkning av religionen. Han har också hävdat att islam är ”avterritorialiserat” på grund av muslimers spridning i världen. Nu anser han att den aktuella vågen är ”avkulturifierad” från sitt naturliga sammanhang och att det är en av orsakerna till radikaliseringen.

I motsats till Kepel hävdar Roy att dessa unga män egentligen inte har anknutit till någon religiös miljö före radikaliseringen. Han påpekar att ingen av dem tillhört någon Muslimska brödraskapsassocierad rörelse. Ingen ägnade sig åt någon form av islamisk samhällstjänst. Deras besök i moskéer var i bästa fall sporadiska. I sämsta fall kastades någon ut från någon moské efter att ha varit oförskämd mot imamen. De var inte ens aktiva i någon stödorganisation för palestinier. Roy ser således inga tecken på någon religiöst definierad organisation som radikaliserade dem med ”religiösa” argument. Där religiös radikalisering ändå förekom, var det inom de små isolerade grupperna som sedan utförde något terrordåd, men inte inom ramen för någon salafistorienterad moské. I 50 procent av fallen har de varit kopplade till kriminalitet. Både Roy och Kepel påpekar dessutom att 25–30 procent är konvertiter. De har alltså inte blivit jihadister eller radikaliserats efter att ha suttit böjda över religiösa skrifter och studerat dem med brinnande intresse. Inte heller har de levt i vad som kan anses vara en religiös kultur.

Det är alltså framförallt i frågan om religionens roll och betydelse som Roys och Kepels uppfattningar går isär. Roy visar att jihadisternas religiösa skolning är i det närmaste obefintlig. Deras nyvunna entusiasm eller anknytning till jihadiströrelsen väcks i en vänskapskrets eller via internet. Kampsportsklubbar är, enligt Roy, viktigare rekryteringsplatser än moskéer. Språket som vanligtvis används i gruppen är fransk slang uppblandat med arabiska begrepp som anknyter till en religiös föreställningsvärld. Och de har, enligt Roy, varken tålamod eller intresse av att läsa al-Suris 1 600 sidors långa manifest.

Men det faktumet att dessa människor väljer just islam för sina ambitioner och inte något annat, pekar ändå Roy ut som centralt och viktigt för att förstå fenomenet. Det är också anledning till att han definierar det som ”Islamization of radicalism”, islamisering av radikalism.

Roy fråntar inte jihadister deras övertygelse om att verkligen vara troende eller riktigt religiösa muslimer. Men till skillnad från Kepel ser han inte teologi eller religiösa texter som orsaken till att vissa människor har valt att anknyta till jihadistiska rörelser.

Roy anser att de helt enkelt har valt en radikal bana för att radikalismen tilltalar dem.

Han ser hur IS har skapat en ny livsstil med stark dragningskraft på människor som söker en radikal hållning i tillvaron. Fyrhjulsdrivna fordon som far fram i öknen. Män som med vinden i håret mot en bakgrund av vajande IS-flaggor visar upp sina vapen som ett tecken på makt och styrka. Unga förlorare från förorter i Europa som plötsligt blir attraktiva och som på sociala medier får uppskattning av hänförda kvinnor som entusiastiskt följer deras verksamhet och längtar efter att få ansluta sig till dem. Roy liknar jihadisternas fruar vid den Bonnie som beundrade sin Clyde, som nu istället klär sig i svart ansiktstäckande skrud men som likväl med vapen i hand lever ut i en våldsam machokultur i tron att de är sanna rebeller.

Roy placerar IS mellan två fantasier. Dels en som är religiöst definierad genom kalifatet och som det inte finns mycket kvar av när detta skrivs, dels en annan som anknyter till ett sammanhang som inte har något med islam att göra utan som snarare är kopplad till gatugäng, organiserad kriminalitet eller kriminella filmidoler som Tony Montana (Al Pacino) i Brian De Palmas Scarface. Roy ser således en skillnad mellan IS och dem som rekryteras till organisationen eller som känner en mer eller mindre diffus samhörighet med den på olika vis. IS:s ideologi är ett religiöst uttryck formulerat av personer som kan sina heliga skrifter. De som anknyter till organisationen tar därmed visserligen till sig en religiös idé. Men det gör det för att de därigenom kan uppgradera statusen på ett liv bestämt av kriminalitet och dålig utbildning till något meningsskapande som gör att anhängarna hamnar mitt i världens fokus och förvandlar dem till hjältar.

För Roy är det uppenbart varför denna möjlighet lockar just andra generationens invandrare och konvertiter. Han ser hur båda dessa grupper har förlorat eller valt bort sina föräldrars djupt rotade kultur och religion. Istället pusslar de ihop en religion utan någon som helst kulturell eller social grund. De är till och med stolta över att vara ”avkulturifierade”, eftersom det förädlar deras socialt missanpassade förlorarliv till delaktighet i en rörelse som har tagit globaliseringen till nya nivåer och ger dem en status som överskuggar alla andra misslyckanden. De skapar helt enkelt ett religiöst uttryck och ett globalt uppdrag som träder in istället för de rötter och sammanhang som de saknar. Med Roys språkbruk blir det således en fråga om först ”avkulturifiering” och sedan religiös rekonstruktion. Alltså islamisering av radikalism och inte tvärt om.

Oavsett vilken databas Roy tittar på är bristen på religiösa kunskaper bland jihadisterna iögonfallande. De cirka 4 000 dokument som finns tillgängliga där IS har registrerat sina utländska krigare, visar att 70 procent av de tillfrågade påstår att de bara har basala kunskaper om islam. Jihadisternas motiv för att välja som de gör är för det första deras bild av västs illgärningar mot muslimer. Det andra motivet går, enligt Roy, ut på att göra sig själva till hjältar genom att skydda världens muslimer. Det tredje motivet är att få dö. Förväntningarna på döden är uttalad av så gott som alla. Den föreställningsvärld som formuleras är en fantasi mer än en analys av vad som faktiskt händer i världen. Roy anser att det är en illusion och att den därför är inkonsekvent. Medan de exempelvis oavbrutet talade om förtrycket av palestinier och betydelsen av att stödja den palestinska kampen mot Israel, bekämpade de Hamas allierade i flyktinglägret Yarmouk i Syrien och brände palestinska flaggor. Norr om Damaskus krigade de samtidigt mot Hizbollah – en annan av Israels svurna fiender.

Gilles Kepel och Olivier Roy har skrivit varsin bok med olika utgångspunkter och olika slutsatser, men med i stort sett samma empiri. Kepel staplar datum och personer på varandra. Han irriterar sig på politiker som fattar fel beslut och på forskare som han menar har helt fel eftersom de inte kan arabiska. Emellanåt är han svår att följa och hans slutsatser ger ett mer tjurskalligt än nyanserat intryck. Olivier Roys förmåga till att lyfta in globala perspektiv och andra fenomen för att den vägen avmystifiera och analysera olika politiska eller militanta uttryck för islam är både lätt att förstå och att följa. Den som väljer att läsa Kepels bok först kommer att i Roys bok hitta rader av argument till varför Kepel har fel. Samtidigt är det ju svårt att inte tänka sig att båda har rätt. För om radikalism islamiseras blir ju torts allt konsekvensen även att islam radikaliseras.

Det är inte bara Roy och Kepel som kommer att fortsätta att träta om vad som får människor att fatta så drastiska beslut som att delta i en dödskult med minst sagt dåliga utsikter vad gäller att lyckas med något annat än att dö. Men betydelsen av att försöka förstå fenomenet kan inte överskattas. Det är nämligen utgångspunkten för att kunna bekämpa det.

Mest lästa just nu

1) Vår tids dogm av Katarina Barrling

2) Sympati från djävulen av Bengt Ohlsson

3) Vi måste göra motstånd av Magnus Ranstorp

4) Mot brott och slöseri av PJ Anders Linder

5) Hinner vi laga pyspunkan? av Anna Dahlberg

NR 7 2017

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...