VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Tema

En gammal strid

Av Malcom Kyeyune

Bland politiker och i medier finns en misstro och oro över vanliga väljares uppfattningar. Men i populismen ligger också en god, optimistisk kraft.

Vad finns det idag att känna hopp över, och vilka orosmoln går att se på horisonten? Beroende på vem man frågar så kommer svaret att se radikalt olika ut. I många tidningar och kolumner är det sedan gammalt vanligt att lista det ”bästa” och det ”sämsta” just nu.

Det verkar som om pessimismen har överhanden i Sverige, åtminstone för stunden. Hälften av alla svenskar anser att utvecklingen går åt fel håll, och enbart 18 procent är övertygade om motsatsen. På den politiska vänsterkanten tar sig dagens ”pessimism” dock lite annorlunda uttryck. Över de senaste åren har en ny term dykt upp, som blivit allt mer populär för att beskriva samtiden: den så kallade ”politiska depressionen”. Politisk depression är en term som sällan förklaras. Att depression skulle vara en naturlig reaktion på utvecklingen idag verkar nästan tas för given, och tidningar som Flamman (tidigare Norrskensflamman) gör till och med reklam på att de säger sig kunna ”bota” politisk depression.

Jag är inte överdrivet gammal, men jag har ändå läst dessa tidningar länge nog för att veta att det faktiskt inte alltid sett ut så här. Folk har inte alltid talat om hur självklart det är att vara ”deprimerad” över utvecklingen, och folk har inte alltid bytt diverse husmorsknep sinsemellan för att förtränga eller medicinera bort denna politiska depression.

Att depression blivit en självklar, okontroversiell hållning gentemot samtiden har säkerligen att göra med vänsterns många förluster den senaste tiden. Gränserna stängs, välfärden går in i allt djupare kris, populismen gör landvinningar samtidigt som i stort sett hela arbetarklassen övergivit allt vad vänstern heter. Denna depression är dock inte begränsad enbart till den politiska vänstern. Tecken på samma sorts depression hittar vi samtidigt hos många relativt opolitiska journalister, högskolelärare, programledare på SR och dylikt.

Det finns en sorts generaliserad oro idag: en oro för utvecklingen, men också en oro för ”pöbeln”. En oro för den mörka – om inte nattsvarta – potentialen hos svenskar, hos vita heterosexuella svetsare, hos de vanliga väljarna generellt. Lite tillspetsat kan oron uttryckas så här: Vart är vi på väg, när de sämsta kvaliteterna hos de sämsta människorna bland oss alltmer tillåts dominera politiken?

Mot detta står en optimism som många inte verkar se, eller kanske inte ens vill tänka på. En förenande faktor för dagens så kallade ”högerpopulister”, oavsett om vi talar om Marine Le Pen eller Jimmie Åkesson, är en sorts blåögd, naiv optimism inför det egna folket. Alltså: om vanliga svenskar fick bestämma, utan någon otillbörlig inblandning från hjärnskrynklare, PK-programledare, domstolsaktivister, vänstermedier, skulle Sverige vara på det hela taget ett väldigt rättvist och fint land att leva i. I vår samtid, där ”populism” blivit ett helt okontroversiellt skällsord att kasta i ansiktet på folk, tänker vi sällan på att populisten själv anser att populus, folket, på det hela taget utgör en god kraft. En populist ser inte sig själv som en Saruman, som besvärjar fram krigarlika Uruk-hai med syftet att underkuva och skövla omgivningen.

Att vara populist är att satsa sina pengar på att det går att lämna politiska avgöranden till vanligt folk, och att ett land där vanliga folks åsikter får styra även den politiska dagordningen också kommer att vara ett land som är rättvist och välfungerande. Jämför detta med alla försök att ”skydda” svenska befolkningen mot olika saker. Svensken ska skyddas mot fel sorts statistik, annars blir hon rasist. Svensken ska skyddas från att kunna läsa fel saker på sociala medier, för annars blir hon fylld av hat. Svensken ska skyddas från allt för mycket direktinflytande på politiken, allt för att undvika den främlingsfientliga katastrofen.

Den debatt vi har idag är inte ny, och den var inte ens ny på Platons eller Sokrates tid. Om ”pessimism” och ”optimism” idag utgör en sorts politisk skiljelinje, en vattendelare mellan de politiska lägren, så är en vattendelare som de gamla grekerna inte skulle ha några problem alls att känna igen.

Jag kallar mig fortfarande både marxist och kommunist, och jag har ingen större lust att sluta med endera. Men jag gör detta i en samtid där i praktiken alla gamla kamrater i den goda vänstern nu ställer sig på Platons sida. I vår samtid är det numera acceptabelt att hävda att folket, populus, i grund och botten utgör ett hot mot den goda samhällsordningen. De måste tyglas hårt och alltid hållas kort, för annars kommer deras mörka potential – rasism, sexism, trångsynthet, hat – att explodera.

Idag är det nästan bara figurer som Åkesson och Le Pen som menar att det är uppfostrarna som är problemet, som hävdar att idén om att folket behöver uppfostrare och förmyndare bara är en tarvlig lögn. På artonhundratalet hette dock dessa figurer andra saker, och de som sa detta var på den tiden socialister, snarare än högerpopulister. Därför måste jag vara optimistisk, och fortsätta att tro på den medfött goda potentialen i vanligt folk, hos vanliga arbetare. Jag är optimistisk, för att jag litar på vanligt folk. Att jag därmed sållar mig till en kategori människor som även innehåller Jimmie Åkesson och Paula Bieler, det får jag helt enkelt lära mig att leva med.

Malcom Kyeyune är skribent och debattör.

Mest lästa just nu

1) "Vi klarar det" av Annika Borg

2) Mest pengar vinner av Karin Henriksson

3) En hjälte i vadmal av Patrik Oksanen

4) Konstnärinnan som tog plats av Lotta Gröning

5) En gammal strid av Malcom Kyeyune

Andra som läst denna
artikel har också läst

1) Men chansen finns av Widar Andersson

2) Vindlande om utvecklingen och jaget av Torill Kornfeldt

3) Sherlockfeber av Charlotta E Lindell

4) "Vi klarar det" av Annika Borg

5) I sin egen värld av Per Svensson

NR 9 2017

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...