VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Fackböcker 2017

Hjalmars lust och obotliga ensamhet

Av Katarina O'Nils Franke

Vardagslivets skicklige skildrare, Hjalmar Söderberg, gick från att vara ungdomens röst med succén Martin Bircks ungdom 1901 till att tidigt bli gammal.

Han var då trött på skönlitteraturen:

Att skära sig i remsor och småbitar och av bitarna lappa ihop figurer: en tjänsteman, en läkare, en murvel, en politiker och så vidare – jag orkar inte längre med den komedien. Att leka med dockor: inte är det något att göra för en man på fyrtio år.

Men innan Hjalmar Söderberg ska fylla fyrtio hinner mycket skrivas och att följa med på den resan bjuder ofta på humor mellan raderna. Ett av de inledande kapitlen i Jesper Högströms Lusten och ensamheten. En biografi över Hjalmar Söderberg beskriver Söderbergs studenttid i Uppsala – en till synes tidlös tillvaro bland föreläsningar, överliggare och mösspåtagning. Här är Söderberg ännu en hoppfull yngling, förvisso lillgammal och konservativ, men med en tro på möjligheternas kraft.

Tidigt inspirerad och intresserad av teater fascinerades Söderberg av skådespelare. I sinom tid blev han också teaterrecensent, men innan dess var talangen för det skönlitterära skrivandet påtaglig. Som fjortonåring syns glädjen över språkets besynnerligheter. Bland annat finns ett brev från Söderberg till systern Frida där han skriver om en annons på ett träd om ”en gungstol hos Mamsell Blom, som är trasig i ryggen och därför säljes till gott pris”.

Det känns orättvist av Söderberg att säga att han inte hade ”förmånen att komma från ett hem med litterära intressen och förbindelser”. Teaterintresset grundas sannerligen i barndomshemmet där modern Emma brukade citera fraser och uttryck från operetter och teaterpjäser. Hon ska ha läst Dickens David Copperfield högt för honom och vid sidan av detta satt hon ofta vid pianot och spelade och sjöng. Hur mycket mer begär han?

Något som tar stor plats i biografin – och i Hjalmar Söderbergs liv – är äktenskapet med Märta. Hon beskrivs som en glad, känslig och nervös flicka med en tidstypisk överklassuppfostran, men som tycks ha saknat större kulturella intressen. Från början verkar förhållandet ändå lyckligt och i ett brev till systern Frida skriver han den 7 oktober 1898: ”Kära lilla syster, det är väl på tiden att jag bekänner för dig att jag är på god väg att segla in i det heliga äkta ståndet.”

Omgivningen slogs av hur förhastat beslutet tycktes. Tyvärr visade de sig heller inte lämpade för varandra; två sköra och tafatta individer som egentligen var i behov av varsin praktisk och stabil partner.

Under äktenskapet drog sig paret undan sällskapslivet och Hjalmar Söderberg rörde sig ofta ensam i de litterära kretsarna. Man skyllde på Märtas ”sjuklighet”, vilket skulle bli något av en självuppfyllande profetia då hon senare placeras på vårdhem. De skiljer sig till slut, men Märta vill inte gå med på skilsmässa, utan Söderberg tvingar fram det hela genom att ”resa ifrån sin stackars tokiga fru”, som Ebba Levertin skriver till en väninna efter att ha råkat på Söderberg på tåget. Märta kommer senare att dyka upp, likt en stalker, utanför Söderbergs hem. Hon blir orättvist behandlad av sin make som skjuter henne ifrån sig utan någon rättvis konfrontation. Stackars Märta liknar därmed den galna första hustrun på vinden i Charlotte Brontës Jane Eyre – undangömd för att glömmas bort.

Behovet av rutin tycks ha varit centralt för Hjalmar Söderberg. Han var den sortens författare som har en förkärlek för att möblera sin värld med återkommande personer, miljöer och situationer. Jesper Högström jämför denna blandning av fiktion och verklighet med hur en fantasyförfattare som Tolkien konstruerar sitt fiktiva universum. Söderberg behövde trygghet i tillvaron för att hans fantasi skulle erbjudas rörelsefrihet.

Det är intressant att läsa om Hjalmar Söderberg när man förstår att just bilden av honom, den allmänna uppfattningen, var så pass viktig. Han var självkritisk, men också kritisk mot att han återgavs på ett sätt som han själv inte trivdes med. Detta kommenterade han med att ”jag är något över svensk medellängd och har aldrig varit fet, men i skämtpressens karikatyrer har jag alltid figurerat som en liten tjockis”. En av många tragikomiska formuleringar som dyker upp under läsningens gång.

Han går ofta under epitetet ”dekadensförfattare” på grund av kritiken mot honom som ungdomens förförare och genom sitt drickande. Den ekonomiska frågan var också ett överhängande problem för Söderberg som spenderade mycket pengar på krogen samtidigt som han skulle betala underhåll till både Märta och barnen. Men den ekonomiska frågan blev förmodligen också en tändande gnista till Söderbergs skrivande. Han var helt enkelt ofta i behov av de inkomster han kunde få för sina alster. Vid sidan av detta skrev han även många brev och bad om (stora) lån från vänner och bekanta.

På en av många middagar, i december 1906, stötte Söderberg på litteraturprofessorn Henrik Schück som efter ett par glas champagne meddelade att det är skönt att bli gammal för ”att vara ung var djävligt”, vilket Söderberg genast plockade in i den novell han arbetade med. Ett bevis på hur författaren gärna lånade ur verkligheten. Det är ofta i kontakten mellan Söderberg och hans umgänge som vi ser skönlitteraturen ta form.

Med skräckblandad förtjusning såg Söderberg på andra författares ”aptit på livet”. Våren 1894 ägnade han sig åt att läsa Balzac som han omnämner ”en styv karl” när han skriver till systern Frida: ”Han har skrivit 78 romaner, därav cirka 20 mästerverk. En gång åt han en middag, bestående av: 100 ostron, 12 lammkotletter, 2 rapphöns m.m. Men då var han ovanligt hungrig.” Söderberg sade sig inte ha samma aptit på verkligheten, trots att det var när han lade sig närmast verkligheten som han skrev som mest levande.

Som läsare av Lusten och ensamheten kan jag inte låta bli att stanna upp och påminna mig om att jag kanske inte helt bör ryckas med i Jesper Högströms författarskildring. Till stor del är biografin förvisso baserad på brev och fakta om Söderberg, men bitvis är boken som en roman eller kanske mer av en teaterpjäs där Jesper Högström agerar tolk av Hjalmar Söderbergs liv och gärning. Sådan gestaltning av en person måste oundvikligen innehålla ett visst mått av antaganden och kvalificerade gissningar för att fylla luckorna. Men det är ett gott betyg till Högström; att hans framställning och prosa får en att greppas av läsningen så till den grad att man flera gånger dras med och tycker sig höra Söderberg tala till en.

Mot slutet av biografin känner man av den Söderbergska hopplösheten. Jesper Högström ger kritikern Fredrik Böök (Söderbergs nemesis) rätt och konstaterar lakoniskt att i och med publiceringen av Den allvarsamma leken var Hjalmar Söderbergs tid över: ”Hade han dött i januari 1913 hade hans eftermäle inte sett mycket annorlunda ut än det gör nu.” Jag uppfylls av en tung känsla. De sista drygt hundra sidorna är inte lika följsamma som resten av boken om ”Hjalle”, som vid det här laget är uppfylld av whisky, schack och patiens vid sidan av allmänna grubblerier.

Han förtvivlas över att Nazi-Tyskland står på höjden av sin makt när hela Europa ligger under ockupation och de tyska arméerna rycker fram mot Moskva. Tragiskt nog hinner han heller inte få se kriget vända. När tyskarnas offensiv i Ryssland hejdas och USA går med i kriget har han hösten 1941 redan hunnit dö.

Men innan dess och på det privata planet är hans relation till andra hustrun Emilie ett lyckligt parti. Hon tycks ha fått honom att gå från sin tidigare livsfilosofi att tro på ”köttets lust och själens obotliga ensamhet” till att ”man ska inte vara ensam och inte vara många. Man ska vara två.”

Hjalmar Söderberg är på många sätt levande än idag. Hans verk får uppföljare, hans pjäser blir uppsatta gång på gång och Den allvarsamma leken har nyligen åter blivit svensk storfilm. Därför är det kittlande att i Lusten och ensamheten få komma honom inpå livet; att läsa om hans vardag och relationer får oss att förstå mer kring bakgrunden till hans skildringar.

Mest lästa just nu

1) När folket försvann av Mauricio Rojas

2) Vänstern drar gränsen av Johannes Nilsson

3) Talanglöst av Nina Sanandaji

4) Manlighetens förfall av Erik W Larsson

5) Inga kompromisser av Lars Trägårdh

NR 9 2017

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...