VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Samhälle

Terrorns stereotyper

Av Markus Göransson

Medier ger bilden av Centralasien som en drivbänk för terrorister. Radikaliseringen och våldsbenägenheten sker istället utomlands och hänger samman med marginalisering och utanförskap.

Saifullo Saipov, mannen som misstänks ha mördat åtta människor i ett IS-inspirerat terrordåd i New York den 31 oktober, kom från Uzbekistan. Det gjorde även Rakhmat Akilov som står åtalad för att ha kört ihjäl fem människor på Drottninggatan i Stockholm i våras och Abdulkadir Masjaripov som har erkänt att han sköt ihjäl 39 besökare på en nattklubb i Istanbul under nyårsnatten förra året. Akbardzjon Dzjalilov, som misstänks ha sprängt sig själv och 13 andra till döds i Sankt Petersburgs tunnelbana i april, var i sin tur etnisk uzbek från Kirgizistan och två av de tre män som med sprängmedel och skjutvapen dödade 45 människor på Atatürkflygplatsen i Istanbul i juni 2016 uppges också ha kommit från Centralasien, den ene från Kirgizistan, den andre från Uzbekistan.

Varför har många centralasiater, och särskilt uzbeker, varit inblandade i den senaste tidens terrordåd i Europa och Nordamerika? Frågan har väckt flitiga diskussioner i bland annat New York Times, The Atlantic, Newsweek och Dagens Nyheter. Vissa har pekat på den cocktail av fattigdom och förtryck som plågar människor i Uzbekistan. Andra har riktat blicken mot centralasiatiska gästarbetares eländiga tillvaro i Ryssland, medan andra i sin tur lyft fram det religiösa förtrycket i Uzbekistan som sägs driva radikala muslimer utomlands.

Förklaringarna har ofta varit mer spekulativa än klargörande. Det är svårt att sia om människors bevekelsegrunder för att ansluta sig till terrorrörelser eller utföra terrorattentat i deras namn, särskilt när det rör sig om endast en handfull individer. Ännu vanskligare är det att försöka upprätta orsakssamband mellan den inhemska situationen i Uzbekistan och terrordåd som uzbeker har utfört långt utanför landets gränser, ofta långt efter att de har lämnat hemlandet. Tyvärr vet vi mycket lite om de radikaliseringsmekanismer och rekryteringsprocesser som har lett till att vissa människor från Centralasien blivit terrorister.

Därför är det angeläget att vara försiktig när vi uttalar oss om terrorism begången av individer från Centralasien. Annars är risken att vi befäster en förvrängd bild av Centralasien som en drivbänk för terrorism.

Bilden är inte bara felaktig i ljuset av att mycket få terrordåd har utförts på centralasiatisk mark under de senaste decennierna och att andelen centralasiatiska muslimer som har anslutit sig till IS är lägre än andelen franska, brittiska eller svenska muslimer som har gjort det. Den kan också få oönskade politiska konsekvenser. Den gängse mediebilden av Centralasien som en födelseplats för terrorism utnyttjas av hårdföra regimer i Uzbekistan och Tadzjikistan för att rättfärdiga politiskt och religiöst förtryck mot alla oppositionella.

Marlene Laruelle, professor vid George Washington University, fick nog några ögonbryn att höjas när hon i Foreign Affairs konstaterade att Uzbekistan knappast exporterar terrorister. Vad landet istället exporterar, skrev hon, är gästarbetare. Miljontals uzbeker har under de senaste åren sökt sig utomlands i hopp om att kunna försörja sina familjer. Framförallt har de rest till Ryssland där det idag finns minst 1,9 miljoner uzbeker. Men de har även sökt sig till Turkiet, Västeuropa och Nordamerika. Gemensamt för nästan alla centralasiatiska attentatsmän är att de har radikaliserats under sin tid utomlands.

Akilov, Saipov och Dzjalilov, som utförde attentaten i Stockholm, New York och Sankt Petersburg, lämnade alla Centralasien i jakt på jobb och en mer dräglig tillvaro. Ingen av dem tycks ha uppvisat några tecken på radikalisering innan de reste hemifrån. Under sin första tid i Sverige festade Rakhmat Akilov och drack alkohol och uttryckte sitt gillande av den reforminriktade ryske premiärministern Dmitrij Medvedev på det ryskspråkiga sociala nätverket Vkontakte. Hans radikalisering gick snabbt och sammanföll med att han fick avslag på sin asylansökan av Migrationsverket.

Även Saifullo Saipov radikaliserades under sin tid i västvärlden. Innan han mejade ner fotgängare och cyklister i New York arbetade han i sju år i olika delstater i USA, huvudsakligen som bil- och lastbilsförare. Meningarna om hans person går isär men de flesta som kände honom är överens om att han hade svårt att hitta fotfästet i sitt nya land. Han hade osäkra jobb, svårt med engelskan och blev allt mer deprimerad med tiden. En vän som kände honom sedan flera år sa att Saipov inte hade varit särskilt troende när de först hade träffats men att han blivit mer religiös under senare år i USA. Någon gång under sin vistelse började han att söka sig till islamistiska källor på nätet och bestämde sig för att begå terror i IS namn.

Akbardzjon Dzjalilov reste 2011, likt miljontals centralasiater, till Ryssland för att söka jobb i landets låglönesektor. Han fick först arbete i en bilverkstad, därefter, 2013, på en sushiresturang. Hans kollegor – även de från Centralasien – beskrev honom som en lågmäld man som inte gav uttryck för någon särskild religiös övertygelse. Även hans släktingar i hemstaden Osj i Kirgizistan hävdade enligt den ryska nyhetssajten RBK att Dzjalilov aldrig hade intresserat sig för religion.

Det var först tre år efter flytten till Ryssland som han lät skägget växa som ett uttryck för religiös fromhet, började gå i moské och bad regelbundet. I november 2015 reste han till Turkiet, varifrån han utvisades i december följande år i samband med en massutvisning av centralasiatiska migranter. Det är oklart om Dzjalilov befann sig i Turkiet under hela perioden mellan november 2015 och december 2016 eller om han reste fram och tillbaka fler gånger. Däremot är det känt att det var först i slutet av 2015, fyra år efter att han flyttade till Ryssland, som han började uttrycka radikala åsikter på sociala medier.

Det är svårt att värja sig för intrycket att Akilovs, Saipovs och Dzjalilovs radikalisering mer hängde samman med deras livsöden i Sverige, USA och Ryssland än med någon medburen benägenhet till radikalism. Trots allt utgör de centralasiater som bekänt sig till extremistiska rörelser en försvinnande liten andel av gruppen centralasiatiska gästarbetare. Edward Lemon, som forskar om islamisk extremism i Centralasien vid Columbia University, menar att terroristernas motivbild påminner om den som uppträder hos de som utför masskjutningar i bland annat USA. Det kan handla om känslor av utanförskap, marginalisering och personliga vendettor, enligt Lemon.

Därför är det fel att dra olika typer av centralasiatisk extremism över en kam, skriver han. Uzbeker, tadzjiker och kirgizer som tagit värvning i IS och strider i Mellanöstern behandlas stundtals som delar av samma fenomen som Saipov, Akilov, Dzjalilov och andra arbetsmigranter som efter en kort tids radikalisering i Europa och Nordamerika begått terrorhandlingar. Det bortser från att de två grupperna tillhör ”totalt olika demografiska grupper”, enligt Steve Swerdlow, Centralasienexpert vid Human Rights Watch.

Istället för att rikta blicken mot Centralasien bör vi undersöka de processer och mekanismer som understödde Saipovs, Akilovs och Dzjalilovs radikalisering utomlands. Vilka radikala nätverk kom de i kontakt med? Vilka islamistiska hemsidor och nätfora besökte de? Fick de logistiskt stöd av likasinnade? Var känslor av främlingskap och frustration avgörande för deras motiv? På vilka sätt påminner deras handlingar om våldsdåd som planerats och genomförts av andra, oaktat om det rör sig om islamistiska terrorister eller amerikanska massmördare med vapenlicens? Låt oss inte fastna i stereotyper och generaliseringar om det centralasiatiska landområdet. Det gör oss en otjänst när vi vill förstå vad som föder våld.

Mest lästa just nu

1) Den narcissistiska eliten av Svante Nordin

2) Kroppsklockan klämtar för dig av Anders Mathlein

3) Säg ifrån och ge honom en örfil! av Annika Borg

4) Lång näsa av Nima Sanandaji

5) Skrämmande dagar framför oss av Johan Tralau

Andra som läst denna
artikel har också läst

1) Den narcissistiska eliten av Svante Nordin

2) Fåfäng flykt från skrivhäftenas gudar av PJ Anders Linder

3) Säg ifrån och ge honom en örfil! av Annika Borg

4) Ett drama utan slut av Nathan Shachar

5) Skrämmande dagar framför oss av Johan Tralau

NR 1 2018

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...