VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Recension

Ensam i en absurd värld utan Gud

Av Lena Kåreland

60 år har gått sedan Albert Camus tilldelades Nobelpriset i litteratur, men fortfarande är han påtagligt aktuell och närvarande. Liksom ständigt omskriven på nytt. Lena Kåreland undersöker ett tidlöst författarskap och ett tidstypiskt främlingskap.

År 1957 tilldelades Albert Camus Nobelpriset i litteratur. Han hade varit nominerad till priset redan 1949, och när han nu mottog det var han med sina 44 år den näst yngste Nobelpristagaren i denna priskategori. Kipling var den yngste, ett år yngre än Camus, när han belönades 1907. Prismotiveringen lyfte man fram Camus’ ”betydelsefulla författarskap som med skarpsynt allvar belyser mänskliga samvetsproblem i vår tid”. Man framhöll också hans insatser som motståndsman under andra världskriget samt hans förmåga att i en absurd värld betona nödvändigheten av humanism och solidaritet. I prismotiveringen kan man vidare läsa att Camus, även om han poängterar mänsklighetens absurda villkor, enträget manar till revolt mot meningslösheten.

Camus tycks själv ha känt sig kluven inför sitt Nobelpris. Den 17 oktober 1957, dagen efter det att han blivit uppringd av Svenska Akademin, noterar han i sin dagbok: ”Nobel. En egendomlig känsla av skuld och melankoli.”

Gunnar Brandell, kritiker i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning och senare litteraturprofessor i Uppsala, skrev i samband med Nobelpriset i Svenska Dagbladet att Camus var en ”lovande” författare, en författare som inte på långt när sagt sitt sista ord. Ingen kunde då ana att Camus endast hade tre år kvar att leva. Han avled i en bilolycka 1960, endast 46 år gammal, när han var på väg till Paris efter att ha firat jul och nyår i den lilla orten Lourmarin i södra Frankrike. Där hade han sedan två år ett hus, inköpt tack vare Nobelprispengarna. Han åkte tillsammans med sin förläggare Michel Gallimard, som satt vid ratten, och dennes hustru och dotter. Camus’ hustru och hans båda barn hade tagit tåget till Paris. Det var meningen att även Camus skulle ha åkt tåg. Man lär ha hittat en tågbiljett till Paris i hans kavajficka. Camus’ död väckte starka känslor och gav upphov till stora rubriker i både fransk och internationell press. I författarens hemland blev det något av nationalsorg. Dåvarande kulturministern André Malraux gjorde ett offentligt uttalande, och Jean-Paul Sartre och François Mauriac hyllade sin författarkollega i artiklar fyllda av lovord.

Idag kan man se ett nyväckt intresse för Camus’ författarskap, vilket bland annat visar sig i utgivningen av en rad studier och analyser av hans verk. Hans egna böcker översätts också flitigt. Utan tvekan finns det i Camus’ texter inslag som är högst aktuella för vår tid. Våldet och ondskan, några av hans mest framträdande teman, är av stor relevans i dagens värld med dess terror och totalitarism. Camus förefaller också vara en författare som fängslar den yngre generationen. Den kände rapparen, kompositören och författaren Abd Al Malik (pseudonym för Régis Fayete-Mikano), född 1975, berättar i boken Camus, l’art de la révolte om den roll Camus haft för honom som förebild och inspiratör. Han ser också, trots den stora åldersskillnaden, flera likheter mellan sin egen livshistoria och Camus. Liksom Camus hade Al Malik en barndom präglad av fattigdom och misär.

Camus, född 1913, bodde med sin mor, mormor och en äldre bror i Algers fattigkvarter Belcourt. Hans pappa som kallades ut att strida i första världskriget dog hösten 1914, endast efter någon månad vid fronten. Al Malik växte upp i utsatta kvarter i Paris, där ungdomarna hängav sig åt heroinmissbruk. Liksom Camus levde han ensam med sin mamma och liksom Camus hade han turen att i skolan möta en förstående lärare som gav uppmuntran till fortsatta studier. Liksom Camus har Al Malik också känt ett starkt främlingskap i tillvaron.

I Abd Al Maliks bok, skriven omväxlande på prosa och poesi, kombinerar personligt inriktade avsnitt med analyserande partier där Camus’ texter granskas. Al Malik berättar åtskilligt om sitt arbete som rappare och om hur hans sånger kommer till. Och han är övertygad om att Camus, om han levt idag, skulle ha blivit rappare. På en klar och välljudande prosa närstuderar han Camus’ romaner och betonar författarens aktualitet för dagens samhälle. Samtidigt lyfter han fram den avgörande betydelse som böcker som L’envers et l’endroit, Camus’ debutverk utgivet i Algeriet 1937, och L’étranger (Främlingen) från 1942, har haft för hans eget skrivande. För Al Malik framstår Camus som ett sanningsvittne, en motvikt till vår tids materialism och enögda tro på en evig ekonomisk tillväxt. Camus, ständigt sökande och ifrågasättande, var ingen elitistisk författare innesluten i sitt elfenbenstorn. Han skrev för att bli läst och förstådd och var djupt engagerad och delaktig i sin samtids stora frågor. Särskilt berörd var han av Algerietkonflikten som plågade honom mycket.

I sitt Nobeltal i Stockholm uttalade sig Camus om sin syn på konsten: ”Konsten är i mina ögon inte något man njuter av i ensamhet. Den är ett medel att beröra ett så stort antal människor som möjligt genom att ge dem en bild av den glädje och det lidande vi alla delar.” Abd Al Malik har samma uppfattning som Camus om författarens uppgift och refererar i sin bok flera gånger till Nobeltalet. Utmärkande för Camus är att han gärna gestalter filosofiska problem i skönlitterär form. ”Om du vill vara filosof, skriv romaner”, står det i hans anteckningar. ”Jag tänker enligt orden och inte enligt idéerna”, deklarerar han vid ett annat tillfälle, vilket förklarar varför han valde att bli författare och inte filosof.

Men det fanns hos Camus en dragkamp mellan filosofin och litteraturen. Henri Bergson och Friedrich Nietzsche var filosofer som betydde mycket för honom. Men Bergson gjorde honom besviken, eftersom han lade alltför stor vikt vid förnuftet. Därmed försvann den spänning mellan förnuft och känsla som var så väsentlig för Camus. Konsten borde enligt Camus främst skapa spänning, inte påvisa utan suggerera och gärna utgå från myten eller parabeln. Al Malik menar i sin bok att man i Camus’ verk kan se hur alla konstnärliga discipliner flyter samman, såväl det filosofiska som det litterära.

I sin skildring av existensens meningslöshet och människans totala ensamhet i en absurd värld utan Gud blir Camus en lysande utforskare av främlingskapet, det centrala temat redan i debutromanen som har just titeln Främlingen. Det är en absurd berättelse men också en klassisk roman i antikens tradition om en unik händelse, ett mord, som definitivt förändrar tillvaron för de inblandade. Romanens huvudperson Meursault har analyserats av många uttolkare. Han har setts som en avhumaniserad hjälte som lever i nuet, i en värld dominerad av det sinnliga. Han noterar endast tingen omkring sig, men reflekterar aldrig över det som sker. Läsaren får ingen inblick i vad han tänker. Hans utanförskap är markant. Men även om mycket i romanen är vardagligt, på gränsen till det banala, är det de stora frågorna om liv och död, om rättvisa och skuld som Camus belyser i Främlingen.

Det främlingskap som präglar debutromanen var något som även Camus själv upplevde. I sina anteckningar 1940, mitt under arbetet på Främlingen, skriver han: ”Jag är inte härifrån, inte från någon annanstans heller. Och världen är inte annat än ett okänt landskap, där hjärtat inte finner något fäste. Främmande, vem kan veta vad detta ord vill säga? Främmande, jag måste erkänna att för mig är allt främmande.” Camus’ fortsatta skrivande kan ses som ett försök att finna ett svar på vad ordet främmande innebar. Han dröjer ofta vid avsaknaden av härkomst och söker sätta ord på denna brist. Ständigt söker han en plats utifrån vilken världen kan förstås.

Vid sin plötsliga bortgång hade Camus’ planer på att förnya sitt skrivande och slå in på nya vägar. Det kan man läsa om i den finstämda biografin Les derniers jours de la vie d’Albert Camus av José Lenzini. Denne bygger sin skildring av Camus’ sista tid i livet på intervjuer och tidningsartiklar samt på författarens egna skrifter. Camus tyckte i slutet av 1950-talet att han hade det mesta oskrivet. Han hade bara skrivit en tredjedel av sitt verk, ansåg han. Camus skrev för det mesta med stor möda och arbetade länge på sina romaner. Ofta oroade han sig för att hans skaparkraft var på väg att försvinna. Nu ville han ägna sig mer åt teatern, och även åt filmen. Teatern var sedan ungdomen en av hans stora passioner. Han hade på 1930-talet i Alger tillsammans med några vänsterintellektuella grundat teatergruppen Théâtre du travail i syfte att spela teater med och för folket. Camus skrev också dramer, däribland Caligula (1945), som uppfördes på stadsteatern i Göteborg 1946.

Det utanförskap som präglade Camus och berörts tidigare har sina rötter i författarens barndom. Upplevelserna i det fattiga barndomshemmet med en mor som var analfabet och nästan döv var grundläggande. Som fransman i Algeriet växte han upp i ett land som inte var hans. Algeriets historia börjar inte 1830 när fransmännen kom dit. Långt tidigare fanns arabernas Algeriet, och araberna markerade ofta sitt avståndstagande gentemot fransmännen. Liksom andra fransmän i Algeriet talade Camus inte arabiska. Omkring sig hörde han ett språk som han inte förstod och aldrig lärde sig. Det förstärkte känslan av utanförskap.

När Camus började skolan i Alger mötte han texter och bilder som berättade om snö, gröna ängar med betande kor, ingenting som han kunde relatera till i sin egen miljö. Men detta främmande land fick han lära sig var fosterlandet, ”la patrie”. För Camus var skolans Frankrike något exotiskt och okänt, medan Algeriet, det bekanta och vardagliga, inte gavs något utrymme i de läroböcker som sattes i hans händer. Så gödslades en jordmån för främlingskap. Camus’ främlingskap, språkligt såväl som geografiskt, har påtalats av flera forskare. Också Abd Al Malik tar upp Camus och exilen. Han framhåller att Camus i sitt författarskap även lyckades ge hopp till alla dem som lever utan rötter och en fast förankring i samhället. Som Al Malik understryker var Camus’ barndom trots fattigdomen ljus och lycklig. Återkommande i författarskapet är hyllningen av uppväxten, Algeriet, solen, ljuset och Medelhavets blåa vatten, parad med en sensuell dyrkan av skönheten.

Erfarenheterna av uppväxten i Algers fattigkvarter fick även till följd att Camus alltid tog ställning mot förtryck och orättvisor av alla slag. Han stod troget på de svagas sida och försökte i sann humanistisk anda avslöja barbariet och våldet var än det visade sig. Som journalist skrev han många artiklar för att avslöja franskt hyckleri och franska rättsövergrepp riktade mot arabiska algerier och berber. Hans stora integritet och självständighet gjorde att han inte heller drog sig för att företräda inopportuna uppfattningar. Hans hållning till terror och tortyr var kompromisslös. Han var motståndare till dödsstraffet, accepterade inte FLN:s terror mot civilbefolkningen under Algerietkriget, och påtalade tidigt den tortyr som då förekom. Enligt Abd Al Malik satte Camus gärna det universella före det individuella, övertygad om att det djupast mänskliga alltid var detsamma, trots skillnaden mellan olika civilisationer.

Camus’ kamp för ett antitotalitärt samhälle kan studeras i Jean Monnerets studie Camus et le terrorisme. Där visas hur Camus’ ambition var att få till stånd ett samarbete mellan länderna runt Medelhavet. Han drömde om en Medelhavscivilisation, där europeisk och arabisk kultur skulle förenas och en ny vikänsla utvecklas. Hans tro på en dialog mellan araber och fransmän uppfattades dock av många som alltför orealistiskt och utopiskt. Camus fick inget gehör för sina åsikter i den upphettade atmosfär som rådde under krigsåren i Algeriet. Men det var Algeriet och Algerietfrågan som gjorde honom till författare. Hans litterära territorium var Algeriet, och den historia han i olika varianter berättar är den om kolonialismen. Alla hans böcker liknar därigenom varandra, den ena speglar och förklarar den andra.

Bland de verk som Al Malik behandlar i sin bok märks den 1947 utgivna roman en La peste (Pesten). Också där är främlingskapet och exiltemat framträdande. Men där hyllas också solidariteten och en gemenskap som får människor varifrån de än kommer att förenas i kampen mot ondska, orättvisor och våld. Pesten blir en symbol för det onda i världen och för allt det lidande som drabbar människor. En stark scen i boken är skildringen av en liten pojkes plågsamma dödskamp. Både läkaren Rieux, romanens huvudperson, och en katolsk pater finns vid pojkens sida. Läkaren överväldigas av sin upprorskänsla mot livets grymhet, medan patern framhåller att man kanske måste älska det man inte kan förstå. Nej, svarar Rieux. Jag har en helt annan uppfattning om kärlek. Och jag kommer in i döden att vägra älska en skapelse där barn torteras.

En röd tråd i Camus’ författarskap är revolten som Abd Al Malik anknyter till i titeln till sin bok. En viktig skrift i det sammanhanget är den 1951 utgivna L’homme révolté (Människans revolt) som skildrar hur nihilismen växer fram. Startpunkten är den franska revolutionen, som innebar Guds död. Camus visar hur upprorsmän under historiens gång avstått från alla moraliska principer och all rättvisa. Revolten blir därför inte den revolution den var avsedd att bli. Istället för att avskaffa förtrycket skapas ett nytt, allt större förtryck. Sina exempel hämtar Camus från både Hitlers Tyskland och Stalins Sovjetunionen, vilket gjorde att han angreps hårt, av bland andra Sartre. Att en vänsterman vid denna tid ifrågasatte ryska revolutionen och den kommunistiska ideologin var ett utmanande ställningstagande, och Sartre såg till att det skrevs en mycket negativ anmälan av Camus’ bok.

Efter att ha skrivit om det absurda och om revolten vände sig Camus till en mysticism som fick honom att se tillvaron i kärlekens perspektiv. Ett exempel på denna nya inriktning i författarskapet är den ofullbordade självbiografiska romanen Le premier Homme (Den första människan). Manuset till denna roman hittades i hans portfölj efter bilkraschen 1960 och gavs ut mer än tre decennier senare. Den franska utgåvan kom 1994 och den svenska 1997. Camus hade länge planerat skrivandet av denna berättelse om sin uppväxt och satsat mycket på att den skulle bli en av hans viktigaste böcker. Stilen har en kraft och uttrycksfullhet som imponerar, och innehållet är både fängslande och gripande.

När Camus skulle skriva Den första människan uppsökte han bibliotek och arkiv i Algeriet för att försöka få uppgifter om sin släkt och dess historia. Men han fann inga spår efter sina förfäder, inget om sin egen historia. De frågor han hade blev utan svar. Fattigdomen är historielös, konstaterar Camus besviket. Denna brist på ursprung har utgjort grunden för hans författarskap. Camus skriver fram sin egen födelse ur det anonyma. När arkiven inte gav några svar vände han sig till sin mor i hopp om att av henne få veta något om sitt förflutna. Han ställer några frågor om sin pappa. ”Liknade han mig? Ja, han var lik dig som ett bär. Han hade ljusa ögon och pannan som du. Vilket år var han född? Jag vet inte. Jag var fyra år äldre än han. Och vilket år föddes du? Jag vet inte.” Moderns vanligaste svar på sonens frågor är ”jag vet inte.” Den fattige har inget förflutet.

För huvudpersonen i Le premier homme, Jacques Cormery, Camus’ alter ego, blir besöket på krigskyrkogården i Saint-Brieuc i Bretagne en avgörande händelse i sökandet efter fadern. När Jacques till sist hittar faderns gravsten på kyrkogården läser han de båda årtalen 1885–1914 och gör automatiskt uträkningen 29 år. Fadern var en av dessa tusentals unga män som dog i första världskriget. Han försvann, skriver Camus, likt så många andra i ”den stora glömska som var det definitiva fäderneslandet för män av hans slag”. Och Camus låter romanens Jacques Cormery drabbas av en överväldigande tanke: ”Han var fyrtio år. Mannen som vilade under hällen och som hade varit hans far var yngre än han själv. Och den våg av ömhet och medlidande som plötsligt fyllde hans hjärta var inte den själsrörelse som en son kan hysa inför minnet av sin bortgångne far utan den gripna medömkan en fullvuxen man kan känna inför ett orättvist mördat barn – det var något som inte befann sig i sin naturliga ordning och sanningen var att det inte fanns någon ordning utan bara galenskap och kaos där sonen var äldre än fadern. Själva tidsföljden gick i stycken omkring honom.”

Camus ville, när han skrev Le premier homme, ge ord åt dem som inte längre fanns, som inte längre hade någon röst. Han ville få de besegrade att tala, alla de som historien hade begravt och glömt. I denna sin sista roman ansluter sig Camus inte till någon doktrin eller till några teorier. Han trodde inte tillräckligt mycket på förnuftet för att kunna tro på några system. Vad som intresserade honom var istället att komma fram till hur man skulle leva. Och mera precist hur man skulle kunna leva när man varken tror på Gud eller förnuftet. Han dedicerar sin roman till modern, den icke läskunniga, med orden: ”Till dig som aldrig kommer att kunna läsa denna bok.”

När allt kommer omkring handlar kanske Le premier homme främst om moderskärleken. Camus ger ett mycket ömt och varmt porträtt av sin mor. Kärleken mellan mor och son framhävs inte med några stora åthävor, vare sig i ord eller handling. Men den finns där, andas och förnims på nästan varje sida. Vid ett tillfälle beskrivs hur sonen kastar en blick på sin mor och då plötsligt slås av den kärlek som från henne strömmar mot honom. Hennes ögon fästs på honom med sådan ömhet att han blir medveten om styrkan i hennes känslor. ”Hon älskar mig, hon älskar mig alltså, sade han för sig själv i trappan, och han förstod att han älskade henne besinningslöst, att han av alla krafter önskat att han skulle vara älskad av henne och att han fram till nu hade tvivlat på hennes kärlek.”

När Camus inte lyckades spåra sitt förflutna i arkiven eller i samtal med modern sökte han sig än längre tillbaka i tiden, till antiken och dess ruiner. Han fann något av sitt ursprung i den algeriska staden Tipasa, dit handlingen i en av novellerna i Noces (1938) är förlagd. Novellsamlingen kom ut på svenska 1963 med titeln Sommar. Med glöd och intensitet skriver Camus fram Algeriets storslagna natur, den heta solen, vinden, havet, öknen och nattens väldighet. Känslan av utanförskap gestaltas i mötena mellan fransmän och araber. Den kvinnliga huvudpersonen i en av novellerna tycker sig leva i ett land utan nåd, beläget vid världens ände, ett land där det inte förefaller finnas någon plats för henne. Araberna betraktar henne i tystnad utan att tyckas se henne. Hon är en skugga bland skuggor. Camus beskriver ofta situationer av detta slag där människan är främmande inför sitt eget land. Hon känner sig varken som arab eller fransman och är därmed förskjuten av båda samhällena.

En som närmare har studerat pendlingen mellan olika känslor av exil hos Camus är författaren och filosofen Jean-Jacques Gonzales. I Albert Camus. Lexil absolu visar han hur man i Camus’ skrifter kan se en glidning mellan det som har en konkret förankring, såsom fosterlandet, kulturen och politiken å den ena sidan, och å den andra sidan det ontologiska, det som rör de allmänna villkoren för människans existens. Det finns hos Camus en oavbruten rörelse mellan det historiskt förankrade och det ontologiska. Hans författarskap kan också beskrivas som en resa utan karta. Under denna resa har Camus inspirerats av andra författare, däribland Herman Melville och dennes stora roman Moby Dick. Camus ansåg att Melville hela tiden skrev på en och samma bok, berättelsen om en resa utan slut och utan vila.

En sådan resa belyser människans existentiella situation, kommen ur intet, på väg mot intet. För Camus är denna situation konkret och historiskt förankrad i kolonialismens Algeriet. Där finns som vi sett också själva källan till författarskapet och till den svåra balansgång mellan Algeriet och Frankrike som i så hög grad satte sin prägel på Camus’ skrivande. Som Abd Al Malik framhåller fanns det hos Camus aldrig någon strävan efter att till varje pris vara originell. Sanningen kom för honom före originaliteten. Hans verk utmärks av en etik grundad på solidaritet och samhörighet med den stora majoritet av individer som inte låter sig kuvas av fattigdom och olyckor, utan som trots allt förmår bevara sin kompromisslösa värdighet, sådana människor som han hade mött i barndomens fattigkvarter i Alger.

Mest lästa just nu

1) Den narcissistiska eliten av Svante Nordin

2) Kroppsklockan klämtar för dig av Anders Mathlein

3) Säg ifrån och ge honom en örfil! av Annika Borg

4) Lång näsa av Nima Sanandaji

5) Skrämmande dagar framför oss av Johan Tralau

Andra som läst denna
artikel har också läst

1) Säg ifrån och ge honom en örfil! av Annika Borg

2) En nördig vinterresa av Camilla Lundberg

3) Kroppsklockan klämtar för dig av Anders Mathlein

4) Fåfäng flykt från skrivhäftenas gudar av PJ Anders Linder

5) Meningen ligger i livet av Nicklas Berild Lundblad

NR 1 2018

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...