VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Samhälle

När folket försvann

Av Mauricio Rojas

Socialdemokratins hegemoni byggde på etnisk homogenitet och en stark nationalstat. När de förutsättningarna upphörde blev svensk politik alltmer vansklig.

Sedan den amerikanske journalisten Marquis Childs publicerade Sweden. The Middle Way 1936 har Sverige ofta betraktats som ett särfall, en märklig hybrid som trotsar de enkla kategoriseringarna genom att blanda ihop till synes oförenliga drag. Så är också fallet med den svenska demokratin, som har kombinerat starka korporativa inslag och en kollektivcentrerad politisk praxis med tydliga liberal-demokratiska principer samt solida civila och politiska rättigheter. Därför brukar Sverige hamna bland toppnationerna i de internationella rankningslistorna om både korporatism (fram till 1990; till exempel i Lucio Baccaros ”corporativist index”) och civil-politisk frihet (Freedom House och Polity IV Project).

Den svenska liberal-korporativa demokratin mognade under den långa socialdemokratiska hegemonin som initierades på 1930-talet men dess rötter bör sökas långt tillbaka i historien. Det traditionella Sverige (inom dess nuvarande gränser) präglades av en starkt sammanhållen samhällsstruktur, grundad på en etniskt homogen befolkning och en unik relation mellan kungamakten och bondeståndet. Det banade vägen för uppkomsten av välfungerande integrationsmekanismer samt institutionaliserade arenor för dialog och samarbete på både lokal- och centralnivå. På det viset uppstod en politisk kultur med två huvuddrag. Å ena sidan blev förhandlingsvägen (och inte revoltens väg) det naturliga sättet att hantera konflikterna. Å andra sidan stod inte statsmakten och den folkliga friheten i motsats till varandra, snarare tvärtom. En stark centralmakt var en garant för böndernas frihet och tillgång till jorden, som bromsade adelns expansiva anspråk. Det utgjorde grunden för en särpräglad kompromiss- och statsvänlig politisk kultur, som kom att genomsyra inte bara moderniserings- och demokratiseringsprocessen utan också den svenska demokratins utformning under den socialdemokratiska hegemonin.

Till denna historiska grund måste en snabb och mycket framgångsrik industrialisering samt dess följder läggas. 1800-talets sista årtionden var en tid av genomgripande omvandlingar som såg ett nytt Sverige växa fram. Det var städernas, fabrikernas, industriarbetarnas och emigrationens land. Under denna omvälvande tid skapades de ekonomiska och sociala förutsättningarna för den snabba demokratiseringen som präglade 1900-talets inledande årtionden. Det var också då – när ett nytt samhälle växte fram – som avgörande steg togs mot den liberal-korporativa demokratin. En imponerande organiseringsvåg svepte fram över detta nya Sverige som utvecklade vidare de gamla traditionerna av organiserat socialt samarbete. Folkrörelser, politiska partier och en avgörande organisering bland arbetsmarknadens parter (kring de blivande kolosserna SAF och LO) lade grunden för en demokrati som vilade på ett solitt korporativ-kollektivistiskt fundament.

Den svenska demokratiseringen var en förhållandevis sen, snabb och sällsynt fredlig process. Det kan ge intrycket av ett slags automatik, där historiens arv formade framtiden utan att alternativa utvecklingsvägar stod till buds. Men en sådan deterministisk tolkning är en efterkonstruktion som bortser från de dramatiska situationer och utslagsgivande ögonblick då olika inriktningar och personligheter konfronterades med varandra och avgjorde framtiden. Det är sant att de reform- och kompromissinnade krafterna arbetade i historiens riktning, men att den faktiskt kunde ändras och en mer konfrontativ väg följas visas med all tydlighet av den svenska utvecklingen under 1900-talets slutdecennier.

Det fanns också flera dramatiska moment då den svenska utvecklingen hade kunnat bli en helt annan. Det gäller exempelvis frågan om den allmänna rösträttens införande eller om monarkins fortbestånd eller om att acceptera parlamentarismen och socialdemokratins snabba framryckning mot den politiska makten. Socialdemokratins utveckling i reformistisk riktning var inte heller given och fraktionsstriderna hårda, särskilt 1917 då revolutionsvindarna blåste starka från Ryssland. Än mindre förutbestämd var partiets strategiska förmåga att samla nationen bakom sig genom att frångå klasskampsretoriken och antikapitalismen samt formulerandet av ett nationellt politiskt projekt som inkluderade alla samhällssektorer (folkhemmet). Till sist, det krävdes mycket talangfulla ledare för att förmå partiet och fackföreningsrörelsen att på ett måttfullt sätt utnyttja sin ansenliga styrka. Hemligheten bakom socialdemokratins långa maktinnehav var konsten att underutnyttja sin maktställning i syfte att vinna allmän acceptans och en solid hegemoni. Det skulle bestå fram till Palmeepoken, då partiet agerade på ett motsatt sätt och därmed spolierade sin unika hegemoni.

En avgörande faktor i dessa formativa moment för den svenska demokratin var att det socialdemokratiska ledarskiktet var berett att garantera motståndaren en utväg som inte hotade dess existens. I det avseendet byggde den svenska demokratiseringen på en rad formella och informella pakter, som vidareutvecklade den gamla kompromissinriktade politiska kulturen under nya omständigheter. Men att det även kunde gå på ett annat sätt visas just av socialdemokratins radikalisering under Olof Palmes ledning, då den svenska modellens bärande pakter bröts och Sverige upplevde ett par decennier av polarisering och konfrontation.

Den svenska liberal-korporativa demokratins nedgång berodde på en serie omständigheter, inte minst en radikalt förändrad samhällsstruktur där medelklassens betydelse ökade på bekostnad av arbetarklassen i takt med övergången från industri- till tjänste- och kunskapssamhället. Det banade vägen för en kulturell förändring där ett större utrymme för individens autonomi efterfrågades. Allt detta är känt, men förklarar ändå inte den abrupta krisperioden som präglade slutet på den socialdemokratiska hegemonin och nedmonteringen av centrala inslag i den traditionella liberal-korporativa modellen. Här spelade tidsandan och ledningens idéer och agerande en avgörande roll. Att socialdemokratin och fackföreningsrörelsen med löntagarfonderna skulle välja en socialiserande konfrontationslinje var inte givet, lika litet givet som den reformistiska och kompromissökande linjen under Hjalmar Branting och Per Albin Hansson.

Sedan 1990-talet har Sverige vandrat i en politiskt alltmer vansklig och okänd terräng. Ingen hegemonisk kraft har avlöst socialdemokratin och så kommer inte heller att ske. Dess två huvudvillkor – som var nyckeln till svensk historia under praktiskt taget ett par århundraden – har upphört att existera: den etniskt homogena befolkningen och den starka nationalstaten. ”Folket”, i dess traditionella mening, finns inte längre och inte heller den makt, som med bestämd hand, formade dess öde.

Mest lästa just nu

1) Nordens sak är vår av Karlis Neretnieks

2) Håll världen på avstånd av Brendan O’Neill

3) En tid utan sammanhang av Louise Bringselius

4) De som kunde allt av Peter Burke

5) Alla för, ingen emot av Krister Thelin

Andra som läst denna
artikel har också läst

1) Hopp om slut på spenatskräcken? av PJ Anders Linder

2) Bilder utan fäste av Miriam Frankel

3) Flytta på er! Här kommer JAG! av Gunilla Kindstrand

4) Kulturkrockar i Sofia av Axel Odelberg

5) Uppfyllda av harm av Erik W Larsson

NR 3 2018

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...