Det har gått strax över hundra år sedan Rainer Maria Rilke skrev sina Brev till en ung poet. Vid den tiden var även han själv en ung poet – blott 27 år gammal – men hade redan utvecklat en bestämd syn på litteraturen. Raderna ur det första brevet är med rätta berömda: Rilke förklarar för sin korrespondent Franz Kappus att han måste sluta upp med att skicka sina dikter till andra, till redaktörer och författare, för ”ingen kan ge dig råd eller hjälpa dig – ingen”. Kappus måste istället blicka inåt: ”Ta reda på varför du skriver … [och] huruvida du skulle dö om du förbjöds att skriva. Detta mest av allt: fråga dig själv under nattens tystaste timme: måste jag skriva?”

Det är en syn på författarskapet som ett näst intill gudomligt kall, i rakt nedstigande linje från romantikens förståelse av poeten som utvald och upphöjd. Keats skrev en gång att ”om poesin inte kommer till dig lika naturligt som löven på ett träd, vore det bäst om den inte kom alls”.

Den irländske författaren Colum McCann, som kommit ut med boken Letters to a Young Writer (Random House), ett slags modern version av Rilkebreven, är inte fullt så hård. McCann, som fick sitt genombrott med Dansare (på svenska 2004), en roman om Rudolf Nurejev, arbetar som lärare i kreativt skrivande, och Letters to a Young Writer är ytligt sett ett slags skrivmanual. Men den är inte en handbok som bryter ned skrivprocessen steg för steg och förklarar hur en bästsäljare blir till, snarare ett slags löst sammansatt kreativt peptalk. Och i detta lyriska angreppssätt uppenbarar sig den fråga varje författare och skrivlärare måste ställa sig: Går det överhuvudtaget att lära någon att skriva? Kan man utbilda författare? Eller är det så att poesi faktiskt är något som bara kommer?

Tittar vi på marknaden för skrivarskolor tycks svaret vara: Visst kan man utbilda författare. Skrivarutbildningar finns i överflöd, både i Norden och utomlands. Åtskilliga unga svenska poeter har haft kontakt med Biskops-Arnö, och i USA finns fler än någon kan räkna. Både Oxford och Cambridge erbjuder masterutbildningar i kreativt skrivande. Men McCann är försiktigt skeptisk: ”A program might allow you to write, but it will not teach you. But allowing is the best form of teaching anyway.” Ett sätt att hitta det egna rum som Virginia Woolf förordade för kvinnliga författare, kanske: ett utrymme i det hektiska vardagslivet där hantverket kan utövas, eller där den presumtiva författaren kan inspireras.

Synen på inspiration har varierat genom århundradena, förstås. Romantiska poeter tog emot och kanaliserade en gåva från ovan. Poesi, skriver Percy Bysshe Shelley i essän A Defence of Poetry (1821, publicerad 1840), ”är inte som ett resonemang, en kraft man kan bestämma sig för att använda. Man kan inte säga ’jag ska skriva poesi’.” Det skapande sinnet ”är som en bit slocknande kol” som plötsligt glöder till, påverkad av en osynlig kraft: ”denna kraft har sitt ursprung i det inre, likt en blomma vars färg bleknar och förändras när den utvecklas”. Vårt medvetna jag vet inte varifrån kraften kommer eller vart den tar vägen, och den kan aldrig bestå i sin första ”renhet och styrka”. Shelley suckar: ”när skrivandet börjar är inspirationen redan på avtagande, och den mest ljuvliga poesi som någonsin förmedlats till världen är förmodligen bara en blek kopia av poetens ursprungliga föreställning”. Men notera dubbelheten i Shelleys resonemang: å ena sidan vet poeten inte varifrån hans inspiration kommer, å andra sidan är han bärare av en ursprunglig föreställning.

Trots att de ofta har ansetts vara varandras motsatser kan man kanske dra ett slags sicksackande linje till den franske litteraturkritikern Roland Barthes, vars essä Le mort de l’auteur (1967), författarens död, blivit orimligt inflytelserik inom modern litteraturteori. Hos Barthes är författaren som person oviktig: han förmedlar texten, men kan inte förklara den; han ”föds samtidigt som texten”. Texten är ”en väv av citat” från kulturens otaliga centrum. För såväl Barthes som Shelley är skrivandet på något plan bortom den skrivandes kontroll. Men sådant säljer ju inte skrivmanualer.

McCann fnyser också åt dem som tror att de är författare för att de tänker på eller pratar om sina planerade böcker. ”Gå till jobbet”, ryter han. Rumpan måste vara på stolen: författare är den som skriver. Unga herrar i manchesterbyxor som drabbats av Kerouacfeber och super mer än skriver göre sig icke besvär (drick inte en massa sprit, ryter McCann). Myten om det perfekta första utkastet är just en myt (och jo, jag har träffat killar som trott att de likt Kerouac kan skriva en glänsande debutroman i en lång, febrig och oredigerad session). Hantverksaspekten av författaryrket glöms ofta bort i attackerna av inspiration, men sanningen är ju att varje framgångsrik poet eller romanförfattare slitit hund i dagar, veckor, månader för att redigera och korrigera sina texter.

Modern litteraturforskning, särskilt den som går under namnet textual criticism eller history of the book, tar hänsyn till hela den sociala miljö i vilket verket har tillkommit. Författaren är förvisso ursprung och upphovsman, men hans text formas i samspel med förläggare, redaktör, förlag, grafiker, reklammakare och publik. Titta bara på T S Eliots manuskriptversion av Det öde landet, som var en radikalt annorlunda dikt innan Ezra Pound fick fatt i den och mejslade fram den tajta och eleganta text vi idag lär ut i skolor och på universitet.

Letters to a Young Writer är, precis som McCanns romaner, ett slags lyrisk dans med språkets möjligheter. Han lär ut den typ av litteratur han själv skriver: den som njuter av vokalernas klang, som är empatisk utan att vara programmatisk (”You don’t speak for people, but with people”), som har karaktären av ett äventyr eller en rörelse – ”Don’t write what you know, write toward what you want to know”. Skrivandet får inte ha en alltför tydlig agenda, då blir texten tråkig. Samtidigt är det till sin natur moraliskt, i och med att det tar ställning i frågan om sanningen och det goda. Ibland, menar McCann, måste vi skriva oss bort från det som plågar oss.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Författaren måste också tänka igenom konsekvenserna av sin gärning, det vill säga, hur han skriver om människor han känner. ”Var inte elak”, är en genomgående förmaning. Lämna inte ut andra. Skriv inte bara om dig själv – skriv bort från dig själv, uppfinn dig själv på nytt. Det är ett lätt kontroversiellt uttalande i en tid då många debutanter gärna lämnar ut både sig själva och folk i sin närhet i konstens namn, som hade de alla gått i skola hos herr Knausgård. Men kommer du att orka leva med dig själv om du gör så? frågar McCann, och det är en motiverad fråga. Litteratur handlar också om makt. Den som skriver, för att inte tala om den som blir publicerad, har ett övertag.

Dock misstänker jag att McCanns främsta kritik mot den självupptagna litteraturen är att den är tråkig eller konventionell: det blir mycket roligare om fantasin får bli viktigare än det egna livet och dess bråk, sorger och glädjeämnen. Inte så att en författare någonsin kan undkomma sig själv, förstås, men han kan förvandla sina erfarenheter, gjuta dem i en ny form. På så sätt kommer han att förstå både sig själv och andra på ett helt nytt sätt. Det hade nog Rilke hållit med om.