Det kan komma som en överraskning för en del i Sverige att vänsterskribenten Gideon Lévy på tidningen Haaretz hyste förhoppningar inför den kommande amerikanska mandatperioden. Trump kommer verkligen att få något gjort vad gäller konflikten med palestinierna, var hans slutsats. Nu skulle det bli action. En israelisk underrättelseofficer jag talade med hade liknande inställning, om än utifrån andra parametrar. Trump kommer att visa potens och därför få något uträttat, bedömde han.

Min egen slutsats var att om Donald Trump gjorde verklighet av löftet att flytta den amerikanska ambassaden till Jerusalem, så skulle det på sikt innebära slutet på konflikten. Det finns en logik i det som handlar om signaler och om hur olika kulturer och sammanhang fungerar. Det finns stark symbolik i Jerusalem som huvudstad. I det ögonblick USA flyttar sin ambassad dit har den israeliska statens existensberättigande bekräftats och ristats in som för evigt icke förhandlingsbart.

Det är maktspråk och det finns sammanhang och situationer där det är det enda språk som får effekt och kan uppfattas.

Ambassadens öppnande tidigarelades för att ske i samband med staten Israels sjuttioårsdag. Det är ett budskap som inte misstolkas i Mellanöstern, vilket också var meningen. Nu är det slutsnackat. Nu får vi pröva något annat. Donald Trump pekar med hela handen och är det något som uppfattas i machokulturens Mellanöstern så är det en sådan gest. Det vet alla som begriper något av kontexten. Budskapet om var skåpet ska stå missförstås inte, utan visar på motståndarens styrka, balls helt enkelt, och uppvisar inte svaghet och blottor. Svaghet är detsamma som kapitulation. Svaghet är värt förakt. Sådant är spelet, så ser synsätten och värderingarna ut.

Det vi i västvärlden hittills har gjort är istället att nästan förhandla ihjäl oss. Vi vill föra dialog och gå varandra till mötes. Vi ska träffas i mitten och kramas. Sitta vid samma podium och underteckna avtal som visar att vi nått fram till varandra så fint. Det tror vi fungerar lika bra i Trondheim eller Düsseldorf som det gör bland brinnande bilddäck, diktatur, krig och explosiva kulturella och religiösa smältdeglar. Men istället uppfattas våra signaler som svaghet, underordning och kapitulation. Vi blir parter som inte inger, och därför inte heller får, respekt. Det finns en bristande kulturkompetens i vårt beteende.

Om nu Trump har förstått det här eller äger denna kulturkompetens låter jag vara osvuret, men det är med dessa machokort han spelar. Kanske ligger det honom själv nära att använda den repertoaren. Oavsett vilket, det fungerar i Mellanöstern. Machoattityd är inte något könsbundet, om nu någon trodde det. Det är bara att studera USA:s FN-ambassadör Nikki Haley, som läxar upp den korrupta palestinska myndigheten, terroristkramare och den pengamjölkande FN-organisationen så det slår gnistor om det. Hon har för övrigt påpekat att ingen ska tro att hon bär höga klackar för att det är snyggt, utan för att de är vassa.

Trumps machoattityd och de signaler den sänder verkar även ha viss framgång vad gäller att komma till tals med diktatorn Kim Jong Un. Ett historiskt möte mellan Trump och det nordkoreanska folkets förtryckare är under uppsegling. På Twitter är Trump full av tillförsikt om att kärnvapnen diktaturen håller sig med snart är ett minne blott. Det återstår väl att se. Men för första gången på tio år har sydkoreanska artister uppträtt i Nordkorea.

I denna händelsernas ström finns (motvilliga) lärdomar att dra för Sverige, världens mest dialoginriktade land. Vi sänder ständiga signaler om kompromisser, om att regler och normer är flytande och om att skåpet, ja, det får du ställa var du vill. Det kan visa sig mindre lyckat för vårt framtida samhällsbygge, då en allt större del av befolkningen har rötter i Mellanöstern. Och så blir det givetvis fruktansvärt jobbigt för en och annan om mannen med luggen skulle bidra signifikant till världsfreden. Om inte Trump är hin håle själv, vart ska vi då ta vägen med vår världsbild, med oss själva? Vi har intressanta tider framför oss.