Sverige har på senare årtionden förändrats snabbt. Vi har tagit emot proportionellt sett många flyktingar och andra invandrare, samtidigt som vi inte har några som helst förväntningar på att de ska vilja bli svenskar, mer än i ytterst ytlig form, som att de förväntas följa lagarna – med vissa förbehåll även där, kring till exempel familjebildning och liknande. Det vore märkligt om inte denna nästintill självutplånande öppenhet inte också skulle leda till en känsla av kris, som kan ta sig flera olika uttryck.

Ett är naturligtvis främlingsfientligheten, och till och med rasismen, i extrema fall – även om jag personligen, i all min vithet, inte tror att rasismen är fullt så virulent som det ibland görs gällande av aktivisterna. Men ett annat uttryck är den typ av väckelser...