VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Tema

Ett förorättat folk

Av Lars Peter Fredén

Känslan av nationell förödmjukelse är en stark drivkraft i kinesisk politik. Men konsekvensen blir en negativ nationalism som gör att Kina inte känner sig självt.

Vad är det för mentalt bagage som kinesiska politiker, generaler, akademiker och diplomater bär med sig när de betraktar och agerar i världen.

I denna essä hävdas att en av de tyngsta kappsäckarna är en särskild form av nationalism, som här ska kallas ressentimentsnationalism. Ressentiment betyder ju enligt ordboken ”känslan av att vara förorättad”. En sådan nationalism är något annat än till exempel amerikansk patriotism, som segervisst förkunnar amerikanska värden även utanför landet. Det är också något annat än Heidenstamsk nationalromantik.

Nationalism har varit drivkraften för den kinesiska revolutionen sedan början av nittonhundratalet. Den är alltjämt bestämmande för mycket i kinesisk politik, i synnerhet för utrikespolitiken. Många samhällen har använt nationalismen som mobiliserande kraft. Att påpeka att detta gäller även Kina kan te sig överflödigt. Men den kinesiska nationalismen skiljer sig på några viktiga punkter från de flesta andra länders.

Nationalismen som politisk ideologi är en produkt av Europas 1800-tal. Till Kina infördes den av Sun Yat-sen, som presiderade över revolutionen 1911, och som mycket riktigt studerat och bott en stor del av sitt liv utomlands. Dessförinnan hade Kina, lika lite som andra förmoderna samhällen, känt till nationalismen. Vad som präglat Kina var istället något som skulle kunna kallas ”kulturalism”.

Dess grund var övertygelsen att ingen annan kultur kunde mäta sig med Kinas. Denna övertygelse var så självklar att den inte behövde framhävas eller definieras i förhållande till något annat.

Kulturalismen utgick från seder och bruk, språk samt ideologi och statsskick (det vill säga konfucianism). Den som anammade dem betraktades som ”kines”. Kina var en civilisation, inte ett land.

Den klassiska kinesiska kulturalismen var inte fokuserad på absoluta företeelser som gränser, territorier eller (åtminstone inte uttryckligen) etnicitet. I motsats till i Europa blev religion heller ingen skiljande faktor mellan kineser och barbarer, därför att den kinesiska kulturkretsen aldrig var monoteistisk.

Ramarna för det klassiska Kinas relationer till sina grannar slogs naturligtvis i sista hand fast genom krig, men dessförinnan och därefter kodifierades de i elastiska och vid behov mångtydiga ting som ceremonier och titlar. Form borde visserligen vara ett uttryck för innehåll, men om så inte var fallet – därför att utlänningarna var för starka och Kina för svagt – kunde hovet i Peking leva med det också. Så länge barbarerna kom med sin tribut rådde ordning i världen.

När Kina vid förrförra sekelskiftet importerade den västerländska nationalismen innebar det därför en insnävning. Från att ha sett sig som centrum i världen började Kina nu se sig som en stat bland många andra. Visserligen som den största och högst stående av alla stater, men ändå: en stat bland andra. Det innebar en avsevärd sänkning av pretentionerna.

I Europa innebar den nationalistiska ideologin ett uppvaknande, en upptäckt av det specifika med den egna kulturen och ett förhärligande av den egna identiteten, hur denna nu definierades. Från att ha varit en del av något större – av det habsburgska riket, Osmanska väldet eller Tsardömet – såg sig nu tjecker, egyptier eller letter istället som unika och självmyndiga. I andra fall – Tyskland och Italien är väl de bästa exemplen – samlade nationalismen istället tidigare splittrade folk. Båda sorternas förändringar uppfattades som förbättringar jämfört med tidigare ordning.

Efter denna exkurs till kejsardömets tid, åter till nationalismen i dagens Kina.

Det som först slår en utomstående betraktare är den starka känslan av att ha förödmjukats. Förklaringen kan tyckas självklar. Som den officiella historieskrivningen aldrig tröttnar på att inskärpa, utsattes Kina för ett ”århundrade av förödmjukelser”, med början i första opiumkriget 1839–42. Den hänvisar till traktathamnarna, till extraterritorialiteten, inflytelsesfärerna och de arrendeområden som etablerades i Kina av vissa kolonialmakter. Till detta läggs förlusten i 1894–95 års krig mot Japan om Korea samt naturligtvis Japans ockupation av Manchuriet 1931–1945 och av större delen av övriga Kina 1937–1945.

Vad är en rimlig bedömning av denna historieskrivning?

Det är ingen tvekan om att den västerländska och japanska imperialismen var förödmjukande för den kinesiska eliten. Den skulle ha varit förödmjukande för varje land. Men Kina stod inte i särklass som offer för imperialismen i Asien. Snarast tvärtom. Kina var aldrig en koloni (som till exempel Indien). Landet klarade sig bättre än kanske någon annan stat i Asien med undantag för Japan och Thailand.

Ändå understryks den imperialistiska erfarenheten mer i Kina än i något annat asiatiskt land (med undantag för Nordkorea). Den framställs inte bara som en särdeles förödmjukelse utan som ett av de viktigaste skälen till att Kina på 1800-talet var så efterblivet. Förödmjukelserna från det dryga seklet 1839 till 1949 berättas gång på gång – i böcker, på tv och i de politiska ledarnas tal.

Inte minst berättas den i skolan. Så snart barnen lärt sig att hjälpligt läsa sker lektionerna under devisen wu wang guochi, vilket betyder: ”Glöm inte nationens förödmjukelser.”

Få länder tycker om att tala om sina förödmjukelser. Kina hör till undantagen: där vårdas de ömt. Det är så anmärkningsvärt att det kräver en förklaring.

En är att kontrasten mellan kejsardömets forna storhet å ena sidan och å den andra snabbheten och totaliteten i dess kollaps blev för stor. Att söka orsakerna i den egna kulturen blev i längden en alltför plågsam process. Man grep efter utifrånkommande faktorer.

Kinesiska intellektuella stod vid slutet av 1800-talet inför uppgiften att acceptera att en civilisation som med korta undantag varit den dominerande i sin del av världen sedan åtminstone 200-talet före vår tideräknings början, som under större delen av sin existens faktiskt på många sätt varit världens mest framstående och som var och är världens äldsta kontinuerliga på samma plats; att acceptera att den civilisationen inte längre var världens främsta, utan istället bräckligare än de flesta och att detta inte bara berodde på ett tillfälligt svaghetstillstånd utan kanske på att det var något grundläggande fel med det egna samhällsbygget, både som idé och som utförande.

Det är lätt att känna medkänsla med tänkande kineser när de konfronterades med denna misstanke. Många gav också upp. De ägnade sig istället åt att på ett världsfrämmande vis odla olika aspekter av den klassiska kulturen, som kalligrafi, poesi och måleri. Andra sökte sig tillbaka till de konfucianska klassikerna och försökte i deras gamla texter finna moderna svar.

Åter andra studerade utländsk teknologi, men i syfte att stärka och försvara den kinesiska civilisationen, inte att omstöpa den. Denna strävan formulerades redan på artonhundratalet genom begreppen ti och yong, där ti stod för ”essens” och yong för ”tillämpning”. Tanken var att man skulle låna det omedelbart nyttiga utifrån, utan att förändra Kinas särart. Att ifrågasätta konfucianismen, kejsarens roll eller imperiets styrelseformer var det inte tal om. Tvärtom. Parallellerna till dagens ekonomiska och teknologiska modernisering i hägnet av politisk konservatism är uppenbara.

1911 kollapsade kejsardömet under sin egen tyngd. Kina fick en president, svaga regeringar och slutligen ett krigsherrevälde.

1919 intar en särskild plats i Kinas moderna historia. ”Fjärdemajrörelsen” det året syftade till reformer främst inom kulturens område, bland annat att man borde skriva som folk talade istället för att använda det klassiska skriftspråk som ingen talat på minst 2 000 år. Men rörelsen innebar också det definitiva genombrottet för nationalismens idé och den införde begreppen demokrati och mänskliga rättigheter i Kina.

En av de många tankeströmningar som introducerades under denna period var marxismen. Kommunistpartiet grundades i Shanghai 1921.

Man kan fråga sig hur något så okinesiskt som marxismen kunde slå igenom i Mittens rike. Proletärer var det liksom i Ryssland ont om. Idén om klasskampen gick stick i stäv mot konfucianismens ideal om harmoni och vördnad för släktskap, förfäder, ålder och etablerade hierarkier. På ett mycket okinesiskt vis framställdes det förflutna som något man borde övervinna snarare än lära av.

Men det fanns också likheter mellan modern marxism och kejsartidens etos. Främst bland dem var det elitistiska draget, det vill säga den unika roll som marxismen (i sin leninistiska skepnad) gav intellektuella. Detta stämde som hand i handske med den roll de lärda byråkraterna haft i det klassiska Kina. Liksom konfucianismen (och buddismen) stödde sig marxismen också på vördade skrifter som man borde citera och helst lära sig utantill.

Ännu en faktor som gjorde marxism-leninismen attraktiv var den raka väg den verkade utstaka från elände till fullkomlighet och harmoni, särskilt som den kombinerades med löftet att om man bara till punkt och pricka följde instruktionsboken så skulle målet uppnås tämligen snabbt.

Slutligen framställde sig marxismen som en vetenskap, och det ordet hade en särskild och positiv laddning i Kina vid denna tid (och fortfarande). Det var vetenskap som Västerlandet hade men kejsardömet saknat, och skillnaden ansågs förklara västs styrka och Kinas efterblivenhet.

Dessa marxism-leninismens egenskaper – den skenbara vetenskapligheten, den förförande enkelheten och den särskilda roll den gav åt intellektuella – har som bekant attraherat andra än kineser.

Men det som gav marxismen en sådan dragningskraft i Kina var att den på en gång var västerländsk och antivästerländsk.

Västerlandet hade hög status: det hade, som sagt, vetenskapen. Samtidigt var ju Kina egentligen världens främsta civilisation och ett anammande av västliga värden i stor skala var uteslutet, särskilt som väst hade förödmjukat Kina.

Marxismen kritiserade den västliga civilisation och den gjorde det inifrån. Om Kina anammade den skulle landet i ett slag bli vetenskapligare och modernare än något annat land, med undantag för Ryssland – där ju en marxistisk revolution nyligen utbrutit. Det skulle på sätt och vis bli mer västerländskt än Västerlandet självt. Kina kunde därigenom återerövra sin plats som världens främsta civilisation, bäraren av unika egenskaper och insikter samt ett mönster för andra.

Den marxism som kinesiska intellektuella mötte vid nittonhundratjugotalets början kom i leninistisk förpackning. Det stärkte dess drag av elitism. Lenins teori om ett centralstyrt parti under en stark ledare besjälad av en ideologi med anspråk på allvetenhet, allmakt och unikhet var som en spegel av hur kejsardömet fungerat.

Men leninismen bidrog med ännu en vital pusselbit, nämligen teorin om imperialismen. Den är ofta förbisedd när det gäller att förklara Kinesiska kommunistpartiets historiesyn. Låt mig därför dröja ett tag vid Vladimir Iljitjs tankar.

Sin teori om imperialismen utvecklade Lenin i pamfletten Imperialismen som kapitalismens högsta stadium, som han skrev i Zürich 1916. I denna skrift utsträckte han teorin om kapitalismens utsugning av proletariatet till kolonialmakternas exploatering av kolonierna. Det var kolonialmakternas fel att till exempel Kina var så efterblivet.

För många kineser måste detta ha varit ett trösterikt budskap. Kinas svaghet berodde inte på för mycket eller för lite konfucianism, på Qingdynastins administrativa svagheter eller något annat grundläggande fel i den klassiska kinesiska idévärld som naturligt nog fortfarande präglade de flestas tänkande. Förklaringen låg istället i den västerländska imperialismen och i Västerlandets skadliga inflytande överhuvudtaget.

Kinesiska kommunistpartiet verkar fortfarande hysa den uppfattningen, trots att världen i grunden förändrats sedan traktathamnarnas tid. Under ytan har en bild av Kina som omgivet av en fientlig omvärld dröjt sig kvar.

Det är anmärkningsvärt. Få länder i världen är väl mindre hotade utifrån än Kina. I strikt säkerhetspolitisk mening, vill säga; annorlunda ter sig saken om man inkluderar ideologiska hot. Det är också vad partiet innerst inne menar när det talar om omvärldens fientliga hållning.

Skälet till att kommunistpartiet vårdar bilden av det hotade Kina är naturligtvis att den motiverar dess fortsatta maktinnehav.

Ty om Kina är hotat behöver det en försvarare. Ingen är bättre lämpad än ett parti vars ideologi alltid understrukit hotet utifrån, därtill ett parti som under trettio- och fyrtiotalen faktiskt också framgångsrikt bekämpade en utländsk inkräktare. (Visserligen var det Kuomintang under Chiang Kai-shek som svarade för den absolut största försvarsinsatsen men från det bortses givetvis.)

Denna syn på världen motiverar inte bara kommunistpartiets fortsatta maktinnehav utan också sättet att utöva denna makt. Ty när nationen är hotad kan det inte hjälpas om individer kommer i kläm. Opposition mot partiet blir förräderi mot nationen. Helt följdriktigt har den nationalistiska förkunnelsen kraftigt förstärkts efter massakern på Himmelska fridens torg 1989.

Nationalismen i Folkrepubliken är negativ. Den vill förhindra mer än att bidra. Den vill att Kina ska bli starkt och rikt men den har vaga begrepp om vad denna styrka skall användas till – än mindre vilka värden ett starkt Kina ska representera.

En konsekvens av ressentimentsnationalismen är att Kina inte känner sig självt. Partiets historiesyn lägger sin förlamande hand över all historievetenskap. Det gäller naturligtvis alldeles särskilt för tiden efter 1949.

Kommunistpartiet har ännu inte erkänt vidden av hungersnöden 1959–1961 – världshistoriens största – än mindre erkänt att den berodde på politiska beslut snarare än missväxt. Förtrycket av litteratur och all kultur från Maos tal i Yan’an 1942 och framåt har förstås inte heller fått belysas. Inte heller antihögerkampanjen 1957. Ej heller massakern vid Himmelska fridens torg. Maos roll i Kinas historia får inte öppet belysas.

En annan konsekvens av partiets historiesyn är en förvrängd uppfattning av det klassiska arvet.

Detta är tragiskt, ty nu mer än någonsin behöver Kina sin historia. Landet måste, som alla länder, veta hur det blivit vad det blivit. I det värdevakuum som så uppenbart råder finns ett behov av att åter belysa klassiska idéströmningar för att undersöka vilka av dem som möjligen är användbara idag. Här kan man notera att Kinas kulturarv även rymmer källor till öppenhet och demokrati. Inte så många kanske, men de finns.

Från 1949 till ungefär 1980 var partiet fientligt till det klassiska arvet. Det var som bekant inte bara en intellektuell hållning utan den kom till praktiskt uttryck i storskalig förstörelse av byggnader, dokument, föremål och traditionsbärare. Förstörelsen av arkitektur pågår fortfarande, i accelererande takt, som en del av Kinas modernisering. Den är fullständigt enorm, och till stor del onödig. Det är fråga om inget mindre än ett kulturellt självmord.

Den som något känner det klassiska arvet och vad det kunde avkasta idag om det öppet fick dryftas, ifrågasättas, firas och omtolkas kan inte undgå att känna sig bestulen. Inte bara Kina behöver den kinesiska kulturen.

Den intensiva och ständiga nationalistiska propaganda som finns i Folkrepubliken idag riskerar att i en krissituation göra ledningen till offer för sin egen retorik. Det är lätt att se hur beslutsfattandet i ett skarpt läge kan bli irrationellt. Det gäller Taiwan, men även Japan och USA.

Det är allmänt sett lätt att se vilken frestelse vulgärnationalismen kan bli om den ekonomiska utvecklingen i Kina skulle tappa fart.

Nationalism måste inte i sig vara skadlig. Tvärtom kan den vara ett civiliserat sätt att mobilisera medborgarna till politiskt deltagande i det egna landet och att skapa förutsättningarna för statens konstruktiva samarbete med andra länder.

En sådan nationalism, som är positiv och inte väjer för egna brister, även när de påtalas av andra, kallas patriotism. Den är vad Kina skulle behöva.

Denna artikel utgår ifrån en rapport hem till UD som jag skrev under tjänstgöring vid ambassaden i Peking i början av förra decenniet. Analysen har förblivit aktuell. Det är lite underligt, och ganska nedslående. Sedan rapporten skrevs har Kina skördat framgångar inom snart sagt all mänsklig verksamhet. Kinas medborgare och ledning har otaliga anledningar att känna sig stolta. Beundran för vad Kina uträttat sedan reformpolitikens inledning 1978 överstiger trots allt den kritik som landet också utsätts för. Men ändå lever ressentimentet kvar, såväl hos dess ledare som hos vanliga kineser – vilket jag kunnat konstatera gång på gång hos mina bekanta i Peking och under mina cykelturer genom landet.

Den enda skillnad jag kan se jämfört med för 18 år sedan är att till ressentimentet nu lagts några ordentliga portioner triumfalism. Det är nog ingen bra legering.

Lars Peter Fredén var 2010–2016 Sveriges ambassadör i Peking och 1998–2002 minister vid samma ambassad. 1980–1982 var han student vid i tur och ordning Shandongs och Pekings universitet.

Mest lästa just nu

1) Rycks inte med av Torbjörn Elensky

2) Sverige knarkar och dör av Petra Östergren

3) Som mitt i gatan står av Torsten Elofsson

4) Det lilla landets skydd av Martin Tunström

5) Religion och evolution av Johan Frostegård

Andra som läst denna
artikel har också läst

1) Rycks inte med av Torbjörn Elensky

2) Roth sätter punkt av Lars-Håkan Svensson

3) Rätt till makt ger plikt till ansvar av PJ Anders Linder

4) När Sapfo möter jazzen av Torsten Rönnerstrand

5) Medierna moraliserar av Håkan Boström

NR 4 2018

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...