VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Tema

Xi står mot Xi

Av Börje Ljunggren

Xi Jinping lovar fortsatta reformer och ökad ekonomisk öppenhet. Frågan är om det går ihop med hans krav på partiets fortsatta maktmonopol.

Den 10 april höll president Xi Jinping, Kinas mäktigaste ledare sedan Mao, ett stort tal om Kina och dess roll i världen på Boao Forum for Asia, landets Davos, på ön Hainan. Kina kommer, försäkrade Xi, att fortsätta på reformernas väg och öppna upp ekonomin mer. Budskapet var ett svar på den växande kritik som landet mött för bristen på ömsesidighet i de ekonomiska relationerna med omvärlden, och på hoten om ett handelskrig som Kina, utan att rädas president Trumps protektionistiska kanonader, vill göra allt för att undvika. Beskeden var dock relativt vaga, och måste följas av handling. Då reformerna inleddes var Kina ett fattigt utvecklingsland nu är det – globaliseringens stora vinnare – en ekonomisk supermakt.

Vid kommunistpartiets 19:e partikongress i höstas var bärande teman att Kina under kommunistpartiets ledning var på väg att förverkliga sin pånyttfödelse och att tiden nu var inne att inta världens huvudscen. Illustrativt är att Xi direkt efter Boaomötet begav sig till Sydkinesiska havet för att inspektera Kinas största flottmanöver någonsin.

Den dramatiska ekonomiska utvecklingen är grundvalen för denna historiska uppgång, men ekonomin är både dess styrka och Akilleshäl i ett drama om partiets, statens och marknadens roller. För Xi kommer partiet och maktinnehavet först. Samtidigt är han djupt medveten om att det ligger i Kinas eget intresse att fördjupa reformerna och bryta utvecklingen mot ett nollsummespel i förhållande till omvärlden. I Xis omedelbara omgivning finns flera framstående ekonomer. Ytterst handlar det om Xis egen kluvenhet. Xi står mot Xi. Ett grundläggande dilemma är att landets inre utmaningar är långt större än vad landets uppgång ger vid handen.

En naturlig utgångspunkt för bedömningen av tillståndet i reformprocessen är den ”reform och öppning” som Deng Xiaoping inledde för 40 år sedan, i november 1978, två år efter Maos död. Det skulle visa sig vara början på en radikal omvandling. Kulturrevolutionen (1966–76) hade fört Kina till vägs ände och landet låg långt efter Östasiens framväxande tigerekonomier. Nu gällde det att ”komma ikapp”.

Kulturrevolutionen framtvingade, ironiskt nog, ett nytänkande. Det stod helt klart för Deng att en planekonomi aldrig kunde bli effektiv. Marknaden med dess prisbildning måste ges en roll.

Det viktiga var inte, förklarade Deng, vilken färg en katt hade utan om den kunde fånga råttor.

Eran av ”reform och öppning” lanserades med en kampanj om ”de fyra moderniseringarna” – industri, jordbruk, forskning och försvar. Från sina håll framfördes krav på en femte modernisering – demokrati – men det avvisades kategoriskt. Kommunistpartiet skulle återupprättas, inte kastas in i några experiment som kunde äventyra dess historiska roll. Landet skulle förbli en partistat.

Omläggningen skulle inte ske över en natt utan steg för steg Fotfästet fick aldrig gå förlorat. Man skulle känna varje steg som då man vadande korsade en flod.

Helt centralt var att bryta den ekonomiska isoleringen gentemot omvärlden, få in utländska investeringar och exportorientera ekonomin. Man hade ett överflöd av arbetskraft men inget kapital, ingen modern teknologi och ingen som helst koppling till de globala produktionskedjorna.

Ett avgörande steg var att upprätta ekonomiska zoner för utländska investeringar, inledningsvis skor, kläder och andra enkla produkter men snart också elektronik och mycket, mycket annat. Exporten började, från en ringa bas, växa med 20 procent per år.

En gigantisk migration från landsbygd till kuststäder inleddes med Shenzhen en ort nära Hongkong, före reformerna en liten marknadsstad på cirka 30 000 invånare, som symbol. Idag har staden över 10 miljoner invånare, till betydande del så kallade migrantarbetare, som ofta alltjämt är skrivna på sina födelseorter, utan stadsbornas rättigheter.

Det totala antalet migrantarbetare uppgår till närmare ofattbara 250 miljoner. Utan deras försakelser för möjligheten till ett bättre liv skulle Kina inte blivit världens fabriksgolv. De saknar helt fackliga fri- och rättigheter men idag är många av dem inte längre uselt betalda ”urbana bönder” som bara förser västvärlden med billiga konsumtionsvaror.

Just Shenzhen är också säte för telekomjätten Huawei, som gjort livet surt för Ericsson, och Taiwanägda Foxconn, vars en miljon anställda och allt fler robotar sätter ihop Apples smarta telefoner och Ipads.

Idag är Kina inte bara ikapp, utan sedan 2014 världens största ekonomi mätt i köpkraft (PPP) och inte bara världens största exportnation utan också världens ojämförligt största utrikeshandelsnation i varor och världens näst största utlandsinvesterare. Inget annat land har haft tillnärmelsevis lika stor glädje av globaliseringen som det tidigare helt slutna Kina. Kinesiska företag är en given del av de globala produktionskedjorna.

1983 lanserade Deng för första gången begreppet ”socialism med kinesiska förtecken”. Fram till 1989 rådde ett betydligt öppnare klimat än idag, men i och med massakern på Himmelska fridens torg lades fokus på partiets konsolidering. Inom kommunistpartiet fanns djupt delade meningar om vilken väg partiet borde välja. Nyckelpersoner förordade återgång till planekonomi, men det var inte Dengs uppfattning och 1992 gjorde han så sin berömda resa till Guangdong, hans ”Södra resa”, där han deklarerade nödvändigheten av fördjupade reformer. En process inleddes som inom knappt ett decennium resulterade i Kinas inträde i WTO, ett avgörande steg i integrationen i den globala produktionsordningen. President Bill Clinton spelade en central roll i förhandlingarna om inträde och det var han och Kinas mycket handlingskraftige premiärminister Zhu Rongji som år 2000 tillkännagav att det var ett faktum. I mars samma år förklarade Clinton i ett tal att avtalet inte bara låg i USA:s ekonomiska intresse utan också i dess vidare intresse eftersom det utgjorde den bästa möjligheten att påverka Kina i positiv riktning. Den snabba internetutvecklingen, bedömde Clinton, skulle ha djupgående effekter på mänskliga rättigheter och frihet. Att förhindra det vore som att ”spika upp en jellopudding på en vägg”.

Riktigt så har det inte gått. Internet har inte, trots 750 miljoner användare, blivit den oövervinneliga ”world wide web” som Clinton förutspådde. Kinas ekonomi är ännu mycket större än någon då kunde ana, men partistaten har befästs.

Den globala finanskrisen år 2008 kom som en chock för de kinesiska ledarna. Vad skulle hända om ekonomin hamnade i ett kristillstånd, och om tiotals miljoner migrantarbetare blev arbetslösa? Svaret blev att öka de redan extremt höga investeringarna och att göra det med hjälp av kraftig kreditexpansion. En fullt rimlig kortsiktig lösning, men den blev kronisk, och utan att åtföljas av ekonomiska reformer. Den samlade skuldbördan, till stor del för statsföretag och lokala förvaltningar, mer än fördubblades under det följande decenniet och närmar sig idag 300 procent av BNP, en klart riskabel nivå. Vad värre var, investeringarna gick till allt mindre angelägna motorvägar och annan infrastruktur och till en osannolik expansion av kapaciteten på stål, aluminium, cement, skeppsbyggnad, bostäder och en rad andra sektorer. Ett klart systemfel. Europeiska handelskammaren i Kina konstaterade våren 2016 i en uppmärksammad rapport, ”Overcapacity in China. An Impediment to the Party’s Reform Agenda”, att kreditexpansionen hade stött en utbyggnad av den industriella kapaciteten ”utan samband med utvecklingen av reell marknadsefterfrågan”. Expansion hade skett i en fartblind, korrupt maktkultur obesvärad av avkastningskrav och riskanalys där tillväxt belönades, och det gällde att sko sig, inte minst på provins- och lokal nivå. Sällan har så mycket kapital förslösats på ohållbar kapacitetsuppbyggnad!

Störst var överkapaciteteten inom cementindustrin. 2014 hade kapaciteten vuxit till över tre miljarder ton, närmare en miljard mer än vad som utnyttjades. Cement är dock inte någon global strategisk handelsvara. Betydligt allvarligare var det gigantiska överskottet inom stålindustrin. Sedan 2004 hade kapaciteten inom den kinesiska stålindustrin tredubblats. Under perioden 2004–14 ökade den globala produktionen med 57 procent. Kina svarade för 90 procent av hela den ökningen. Idag står landet för hälften av den globala produktionen, mer än dubbelt så mycket som de fyra därnäst största ståltillverkarna – Japan, Indien, USA och Ryssland – tillsammans. På 1990-talet importerades stål. Idag är Kina världens största stålexportör, även om exporten är mindre idag än för ett par år sedan. I den expansionen ligger en viktig strukturell förklaring till dagens handelskrig, om än långt mindre viktig än de immaterialrättsliga frågorna (IPR) och de amerikanska anklagelserna mot Kina för massiv stöld av teknologi.

Den kinesiska ekonomin fortsatte samtidigt, trots finanskrisen, att växa med 10 procent per år, i kontrast mot väst-världens kräftgång. Finanskrisen visade, konstaterade man, att västvärlden inte satt inne med lösningarna. Kina måste gå sin egen väg. Partiets budskap blev alltmer nationalistiskt.

2012, då Xi Jinping vid den 18:e partikongressen valdes till kommunistpartiets ledare, befann sig partiet dock i ett krisartat tillstånd med ett dramatiskt maktspel inför öppen ridå och korruptionsskandaler utan like. Xi såg som sin yttersta mission att säkerställa partiets maktställning på samhällets alla områden med försvarsmakten, följdriktigt, som den yttersta garanten. Xi byggde snabbt, med en anti-korruptionskampanj som ett effektivt vapen, upp en maktställning som ingen kunnat förutse och blev ”the Chairman of Everything”.

Vid sitt tillträde formulerade Xi ”drömmen om Kinas pånyttfödelse”. Kina skulle träda in på världsscenen med egna initiativ som den gigantiska satsningen på nya sidenvägar till lands och till havs (BRI). Samtidigt skulle partistaten fördjupas.

Denna utveckling kulminerade på den 19:e partikongressen där Xis ”tankar om socialism med kinesiska särdrag för en ny era” skrevs in i partistadgan, tillika hans namn. Därmed intog Xi en lika upphöjd position som Mao och Deng i partiets firmament, och faktiskt av högre dignitet än Deng som inte bidrog med ”tankar” utan bara med ”teori”, och vars namn inte skrevs in förrän efter hans död år 1997.

Genom sin upphöjelse i partistadgan kunde Xi förbli landets yttersta ledare på livstid och vid Nationella folkkongressen i mars 2018 undanröjdes också 10-årgränsen för innehav av presidentposten. Hur länge han kommer att inneha nyckelposterna i partiet, försvarsmakten och staten återstår att se. Deng var under sina sista år som landets oomtvistade ledare bara ordförande i Kinas bridgeförbund. Xis ambitioner torde vara större än så.

I ett berömt tal till politbyrån år 1980 kritiserade Deng ”överkoncentrationen av makt som oundvikligen skulle leda till koncentration av makten i några få händer – vilket i sin tur skulle leda till misstag”. Mao var ett varnande exempel.

En ny ”huvudmotsättning” som lyftes fram av Xi vid den 19:e kongressen är den mellan ”obalanserad och inadekvat utveckling och folkets ständigt växande behov av ett bättre liv”. Men, detta bättre liv ska rymmas inom partistaten. Rättssystemet ska utvecklas, inom partistaten, utan grundläggande fri- och rättigheter.

Demokrati finns eftertryckligen inte längre på dagordningen, kontrollstaten byggs ut, inte minst virtuellt.

Xi är mäktigare än någon ledare sedan Mao, Kina har uppnått en aktad och fruktad ställning i världen och Xi är populär i breda folklager. Ändå kräver ”stabiliteten”, i ett alltmer pluralistiskt samhälle, ständigt nya kontrollåtgärder. Under hans år vid makten har Kina utvecklats till en virtuell kontrollstat. Internetteknologin har blivit maktens redskap i internetsuveränitetens tid. Medborgarna kan leva trygga i vetskapen att landet idag har 180 miljoner övervakningskameror, en på var sjunde invånare. I denna ordning ska den kinesiska drömmen om nationens pånyttfödelse förverkligas.

Idag har Alibaba, världens största e-handelsföretag, 400 miljoner registrerade och klassificerade kunder. Folkrepubliken ska inte vara sämre och ett socialt värderingssystem byggs snabbt upp med ansiktsidentifiering som en viktig del. Går man mot röd gubbe är man genast identifierad. Går man i någon mening mot systemet är riskerna uppenbara.

Helt klart är att Xi inte är den reformist, som många hoppades utan drivs av en idé om Kinas storhet och partiets orubbliga ledning. Demokrati beskrivs som ett av sju hot. Kinas politiska system är, har Xi nyligen förklarat, ett stort bidrag till vår civilisation.

Deng ville minska partiets direkta närvaro i förvaltning och institutioner. Det var grunden för de ansträngningar att separera stat och parti som kulminerade vid 1987 års partikongress. Partiets kadrer och statliga tjänstemän som utförde professionellt arbete skulle separeras. Sedan massakern vid Himmelska fridens torg två år senare befann sig dessa idéer i ett slags limbo tills Xi tog död på dem. Nu ska partiets finnas överallt, även i utländska företag. Parti och stat lever i en symbios med partiet naturligen överordnat. I idén om separation fanns en kontradiktion, om partiet inte såg demokrati som ett långsiktigt mål. Så är avgjort inte fallet. Det kinesiska systemet är ju, har Xi uttryckligen konstaterat, överlägset.

En oundviklig fråga är hur ett sådant system kan förenas med en effektiv socialistisk marknadsekonomi med världen som arena. Motsägelserna avlöser varandra.

Den ekonomiska utvecklingen har tvivelsutan lagt grunden för en uppgång som ställer världen inför en maktförskjutning av djupgående slag. Clintons förhoppningar om global konvergens har övergått i en utveckling mot växande divergens som i USA lett till en debatt om ”How Washington got China wrong”. I grunden ligger en amerikansk överskattning av den egna rollen.

Engagemangspolitiken anses ha gett Kina orimliga fördelar och nu krävs ökad realism, mer muskler, och mer krav på ömsesidighet i de ekonomiska relationerna. Det hotande handelskriget, som bara har förlorare, är ett symtom på den strategiska misstro som oundvikligen kommer att prägla relationerna mellan Kina och USA. Den strategiska kinesiska satsningen på ”Made in China 2025” har fokus på framtidens teknologi.

Det är länge sedan historien var så oavslutad för att travestera Fukuyamas förutsägelse om att slutet på kalla kriget och Sovjetunionens sammanbrott betydde ”The end of history”.

Börje Ljunggren är fil dr, fd ambassadör i Kina och författare till Den kinesiska drömmen. Xi, makten och utmaningarna (2017).

Mest lästa just nu

1) Inte närvarande av Annika Borg

2) Kulturångest av Katarina Barrling

3) Kejserliga fantomsmärtor av Martin Lagerholm

4) Goda idéer bortom det rimligas gräns av PJ Anders Linder

5) Dosera med dynamik av Mattias Svensson

NR 4 2018

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...