VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Tema

Röd stjärna över Europa?

Av Erik Thyselius

Kinas anspråk på att vara en stormakt ses med allt större oro i västvärlden. Är rädslan befogad – eller bygger den främst på okunskap? Frédéric Cho reder ut frågan.

Frédéric Cho besökte Kina för första gången redan 1980. Därefter studerade han på universitetet i Peking 1982–84 och planerade från början att doktorera i sinologi. Istället blev det en karriär inom finansvärlden som resulterade i sammanlagt 18 år i Kina och Taiwan. 2014 utkom han med boken Kina enligt Cho. Få personer i Sverige har förmodligen lika goda kunskaper om det moderna Kina som han. Idag driver Cho ett eget företag som arbetar med rådgivning. Axess stämde träff med honom på ett hotell i centrala Stockholm för ett samtal om den nya Sidenvägen, Trumps handelspolitik och varför Sverige har allt att vinna på bättre kunskaper om Kina.

Erik Thyselius (ET): Så sent som i somras reste regeringen med en stor handelsdelegation till Peking för att gynna svensk export och locka kinesiska investerare hit. Sedan dess har entusiasmen avtagit och kinesiskt ägande av svenska företag och infrastruktur problematiseras i ökande grad. Både Ulf Kristersson och Jacob Wallenberg (se intervju i Di 26/3) menar att vi måste ändra vårt förhållningssätt till Kina. Har Sverige varit naivt eller är reaktionerna överdrivna?

Frédéric Cho (FC): Jag tror det är en kombination av flera faktorer. En av dem är att Sverige är ett litet land och vår världsbild formas påtagligt av hur de stora amerikanska redaktionerna rapporterar om Kina. Det är i sig inget konstigt. Men man ska komma ihåg vem avsändaren är och vilket budskap som förs fram – inte minst med tanke på att den bilaterala relationen mellan USA och Kina kommer att bli alltmer spänd framöver.

Sedan märks Kinas framväxt på alla sätt och vis – vi ser det i form av ökad turism och ett växande intresse för olika projekt. I Sverige har vi inte alltid lyckats filtrera vilka av de här företagen som är trovärdiga och vilka som inte är det. Planerna på en hamn i Lysekil, höghastighetståget Oslo–Stockholm, tunneln Helsingborg–Helsingör och Dragon Gate (problemtyngt affärscentrum i Gävle, reds. anm.) är alla uttryck för kinesiska lycksökare som duperat omgivningen att de här projekten har varit förankrade. Men de är inte delar i någon storslagen strategi.

ET: Så svaret på frågan är?

Det hela blir en semantisk diskussion om vi har varit ”naiva” eller inte. Jag menar snarare att vi har varit och fortfarande är okunniga om Kina, och att denna okunnighet bland annat tagit sig uttryck i form av naivitet och felaktiga förväntningar. I perioder har vi uppfattat att allt i Kina varit rena helvetet och andra perioder trott att allt från Kina är bra – sanningen befinner sig någonstans mittemellan. Detta i kombination med Pekings ökade framfart geopolitiskt och planerna på en ny Sidenväg har gjort att många i Sverige uppfattar att Kina tränger sig på. Resultatet är ett yrvaket agerande från svenskt håll.

ET: Hur bör en långsiktigt hållbar Kinastrategi se ut från svensk sida?

FC: För det första måste den bygga på dagsaktuell kunskap och komma från personer med insikt i de olika sektorerna i det kinesiska samhället: det handlar om vetenskap, näringsliv, kultur och så vidare. Det vi inte ska göra är att luta oss tillbaka och lita på utdaterad Kinaexpertis, som ofta bygger på andra- eller tredjehandskunskaper.

Dagens Kina är ett mycket dynamiskt land som drar åt olika håll – även om Kommunistpartiet gärna vill att landet ska uppfattas som en enhet. Men bakom fasaden finns alla möjliga viljor: alltifrån extremnationalism till en stark internationalism som gärna ser att Kina är en öppen och konstruktiv kraft i världen. För oss gäller det då att veta vilka hästar man ska satsa på – vilka företagsledare, investerare och i viss mån även politiker inom Kommunistpartiet har en positiv inställning till Sverige? För många kineser är vi ett föredöme – framförallt hur vi har organiserat välfärden, socialförsäkringarna och relationen mellan fackförbund och arbetsgivare. Även om allt inte är så perfekt som de tror.

ET: Hur stark är den ideologiska drivkraften bakom Kinas utlandsinvesteringar?

FC: Jag tror att det är flera spår som löper parallellt, där inte alla nödvändigtvis emanerar från Peking. En hel del investeringar har varit spontana initiativ, och om de ansetts framgångsrika och inte skämt ut landet så har Kommunistpartiet gärna solat sig i glansen från dessa. Men om de misslyckats och solkat bilden av ”företaget Kina” så har staten varit snabb med att dra in lån och tillstånd.

ET: Hur är det med den nya Sidenvägen(samlingsnamnet på Kinas nya utvecklingsstrategi som i korthet handlar om att investera miljarder yuan i olika infrastrukturprojekt utomlands, reds. anm)?

FC: Det är ett projekt med en uppenbar politisk agenda. Typiskt för Kina är att man dragit igång en massiv kampanj och i denna slängt in mycket av redan pågående projekt. Men det väcker så klart frågor. Hur kommer Ryssland att reagera på längre sikt? USA? I EU ser vi redan en splittring mellan Visegrád-länderna och Västeuropa, som inte reagerat lika positivt på Kinas investeringar. Utmaningen för Xi är att genomföra projektet utan att det av omvärlden uppfattas gynna Kina alltför ensidigt.

ET: Och hur har han lyckats?

FC: Hittills har det varit blandade resultat. I Indonesien har Kina inte lyckats med att bygga höghastighetståg, vilket resulterat i att uppdraget gått tillbaka till den ”gamla” handelspartnern Japan. För många länder i Asien har Sidenvägen inneburit ett bra läge för att spela ut olika stater mot varandra – man har kunnat ta in offerter från konkurrerande budgivare vilket pressat ned priser på infrastrukturprojekt.

Jag tror fortfarande många länder funderar på ”what’s in it for us”? I länder i Afrika ser vi till exempel hur infrastrukturen onekligen har förbättrats, men att projekten inte alltid har lett till fler inhemska arbetstillfällen – det är kineser som utför jobbet. Det är en fråga som kommer att aktualiseras i allt fler länder i takt med att den nya Sidenvägen expanderar och innebär en utmaning för Xi.

ET: Borde Sverige införa något slags mekanism för att skydda sig mot, eller i vart fall granska, utländskt ägande i känslig infrastruktur?

FC: Ja, men då måste en sådan lösning gälla för alla. Arlanda Express är i huvudsak ägt av den kinesiska centralbanken, och det har fungerat bra. Samtidigt har vi arabstaternas investeringsfonder som äger olika företag utan att vi reagerar på det. Bara för att något ägs av kinesiska centralbanken behöver det inte vara av ondo. Det viktiga är att vi är smarta och får till en deal som gynnar oss genom att konkurrensutsätta olika budgivare – om man ska bygga höghastighetståg är väl Kina en tänkbar budgivare, men Japans Shinkansentåg är en formidabel konkurrent med tanke på att de aldrig har haft en olycka. Fransmän och tyskar är också formidabla tågbyggare. Istället för att tro att vi bilateralt kan förhandla till oss en bra deal med Kina så ska vi alltid spela på marknadsekonomins sunda regleringseffekt, det vill säga konkurrensutsättning. Något som kineserna själva varit bra på.

ET: I den mån det går att åtskilja klandervärda respektive seriösa kinesiska företag som investerar utomlands – hur oberoende från staten är de företag som kan betecknas som seriösa?

FC: Det finns inget kausalt samband mellan seriositet och oberoende bland kinesiska företag som investerar utomlands. Många statliga företag – således sådana där kommunistpartiet/staten har ett kontrollägande – agerar professionellt, medan många privata företag har agerat väldigt oprofessionellt utomlands. De viktiga kriterierna för mig är att bolagen ska ha ”transaktionsvana”, och ha en redan stark och etablerad marknadsposition på den kinesiska marknaden.

ET: I den globala debatten om frihandel får Donald Trump, på mer eller mindre goda grunder, mycket kritik för sin världsbild. Men finns det någon substans bakom hans analys om att väst är öppet för Kina men att Kina är stängt för väst?

FC: Trump är inte ensam i sin kritik – han representerar en hållning mot Kina som finns i USA. Hade Hillary Clinton blivit president hade hon sannolikt agerat på ett liknande sätt, om än betydligt mer sofistikerat. Irritationen i USA, och i EU, har stadigt ökat då man menar att det inte är ett ”level playing field”: kinesiska företag är helt fria att köpa saker i väst, men inte vice versa. Den obalansen måste ändras – det är inte hållbart i längden. Japan höll emot fram till och med 1990-talet, Sydkorea är ett annat exempel – historien visar att förr eller senare öppnar sig länderna. Och de som gör det inser att det bara är bra. Det finns faktiskt en opinion i Kina, inte minst inom privatsektorn, som tycker att det bara är riktig konkurrensutsättning som kan göra kinesiska företag bättre men att ett slutet land är ett hinder för detta.

ET: Om man lyssnar på vad Xi säger så verkar inte den typen av idéer vara så populära för tillfället?

FC: Nej, så är det. Men man kanske inte ska överskatta en persons inflytande i ett land med en enormt stor befolkning. Om han står bakom alla beslut han fattar så måste han jobba extremt effektivt, snabbare än Stålmannen. Kina fungerar inte så. Landet präglas av en extremt komplex beslutsfattningshierarki och saker rullar på oavsett vad man säger inom centralkommittén. Xi ger så klart riktlinjer, men har inte tid att detaljstyra alla projekt och investeringar. Då skulle han inte ha tid med så mycket annat. Men han sätter ju tonen: Ett Kina med självförtroende präglat av nationalism och en vilja att förverkliga den kinesiska drömmen för det kinesiska folket med målet att bli världens stormakt 2050, med deletappen att bli världsledande inom teknologi 2035. Det är klart att det sätter en press på det kinesiska näringslivet att agera åt ett visst håll. Men verkligheten är ju ändå annorlunda – det är inte så lätt att genomföra saker som man tror i Kina, det gäller även för Xi Jinping.

ET: Xi Jinping kan nu sitta som president på livstid. Hur tror du det kommer att påverka Kina och omvärlden?

FC: Det är klart att han inte har samma stress som en politiker som sitter på ett tidsbegränsat mandat. Den skillnaden kommer nog att märkas i de multilaterala relationerna.

Men om man ser på det som nu genomförs är det inte otvetydiga tecken på Xis ökade makt, även om det är klart att han tillsätter dem han litar på. Inom finanssektorn så görs det mycket sanering av excesser, man börjar ta itu med skuldbördan och riskkontroll av storbanker. De som tillsätts som nya chefer i centralbanken, den ihopslagna bank- och försäkringskommissionen, nya vice premiärministern: de är alla reformister och egentligen inte ”Xi Jinpings män”. Snarare är de arvtagare till Deng Xiaoping och premiärministern Zhu Rongji som satt vid makten 1998–2003, och som genomförde väldigt stora reformer av Kinas ekonomi. Åtminstone inom finanssektorn så borgar det för ett relativt effektivt genomförande av de annonserade reformerna. På andra områden i ekonomin, som t ex statliga bolagens överkapacitet, kommer det att bli betydligt svårare.

Bilden av Kina blir blandad men det är klart att Kina blir en allt tuffare förhandlingspart. Kommunistpartiet vet mycket mer tydligt vad man vill jämfört med tidigare. Det kommer att bli tuffare geopolitiska förhandlingar i Stillahavsområdet, Taiwan och Sydkinesiska havet med mera. I takt med att spänningarna mellan Kina och USA ökar är det inte otroligt att Xi känner sig alltmer pressad att visa sig som en stark ledare för sitt folk. En viktig fråga för det kinesiska ledarskapet är hur det kommer att hantera USA.

ET: I en intervju i Dagens industri (26/3) med Jacob Wallenberg verkar det som att han är positiv till utfallet av Trumps taktik – han har fått kineserna till förhandlingsbordet i vissa frågor. Kan den tuffare linjen, Trumps destruktiva retorik till trots, leda till positiva resultat?

FC: Ja, det tror jag. Det här vi ser nu som utspelar sig mellan Trump och Xi kanske ändå hade hänt med Hillary Clinton eller Bernie Sanders som president, eftersom det underliggande trycket har varit så starkt av olika anledningar. Kineser är ju ofta lika mycket ”dealmakers” som Trump – att överleva som partifunktionär och göra karriär i partiet innebär många duster och bataljer på alla nivåer. För drygt 20 år sedan hade USA och Kina årliga bataljer. Då diskuterade USA årligen från och med 1989 om Kina skulle få behålla sin ”most favoured country”-status. Det blev tuffa förhandlingar varje gång – och de kom alltid överens i sista minuten.

Det är inte omöjligt att vi kommer att se liknande scenarion den här gången. Kina inser att de måste göra eftergifter och de har deklarerat att finanssektorn ska öppnas upp mer för utländska företag. Men det som USA:s och EU:s handelskammare i Kina kritiserar är att det är för mycket ”promise fatigue” – många löften som aldrig förverkligas. Det vore bättre om det var tvärtom – färre löften som faktiskt hålls. Så Kina inser att de måste visa sig flexibla – inte bara för USA utan för resten av världen. Samtidigt som staten inte uppfattas som eftergiven av den egna befolkningen. Och det är i sådana här lägen, när Kina är pressat, som man kan förvänta sig lite flexibla lösningar, historiskt sett. Det kanske blir en snabbare öppning av vissa delar av ekonomin, om inte förhandlingarna kärvar och USA är för snabbt med att införa strafftullar. I så fall kommer Kina att slå tillbaka hårdare än vad det gjort hittills.

Men de olika utfallen från Kinas ledning känns framförallt som utspel inför en förhandling, för landet vill vara en del av världen. Det finns en allmän strävan hos kinesiska partifunktionärer att vilja uppfattas som en ansvarstagande stornation – ”skurkstatsstämpeln” ska tvättas bort. Man vill inte vara i samma grupp som Nordkorea. Istället vill man leva upp till internationella åtaganden. Till exempel är Kina en av de största bidragsgivarna till FN vid katastrofhjälp – det är ett tecken på att Kina tror på den internationella ordningen. Sen kan man visserligen tillägga att de också gör det för att det uppfattas gynna det egna landet, men det är inte heller något som är unikt för Kina.

ET: Det känns ändå som du har ett positivt grundackord i din analys?

FC: Ja, jag är varken naiv eller paranoid. Jag ser möjligheterna men också utmaningarna – och de kan vi hantera bättre ju mer vi vet om Kina.

ET: Om du skulle precisera utmaningarna lite tydligare?

FC: Vad har det kinesiska företaget X för bakgrund som vill göra en affär i Sverige? Att man tar reda på bakgrunden och kan komma fram till att det antingen är en seriös entreprenör, eller så är det inte det. Kanske finns det något otydligt statligt intresse som är bra att veta om. Då kanske vi som nation ska vara mer försiktig till en propå om att få investera här. Frågan är om vi måste ha ett regelverk eller om vi kan lösa den här typen av utmaningar med sunt förnuft? Ställa lite motkrav och så vidare.

Ett generellt problem har varit okunskap eller naivitet när svenskar har haft med kinesiska företag att göra. Man har inte vågat ställa de tuffa frågorna eller krävt information för att få en fullödig bild av företaget.

Kina styrs av Kommunistpartiet och det har 90 miljoner medlemmar och det är en hård press på alla funktionärer att leverera efter de parametrar som ledningen sätter. Tidigare var det tillväxt till vilket pris som helst. Nu har vi sett konsekvenserna av det: skuldbörda, miljöförstöring och överkapacitet. Sen några år tillbaka så ska det inte vara det som gäller. Fokus är istället på miljö, en budget i balans och sanering av risker i finanssystemet. Att man går från det kapitalförstörande tillståndet till det kapitalförädlande.

I det här läget blir Sverige och Västeuropa mer intressant – och många kineser har goda kunskaper om vår industrihistoria och rekordåren, med dess olika steg. Kineserna är själva medvetna om att de måste gå igenom olika utvecklingsfaser – och undvika att fastna i medelinkomstfällan. Sydkorea är ett land som lyckades, den resan vill Kina också göra. Bakom den självsäkra ytan finns ett behov av att lära sig av våra erfarenheter.

Det är det som gör mig positiv, eftersom Kina kommer att behöva lära sig mer av oss. Pensioner, sjukförsäkringar, effektivt statligt ägande med mera. Det gäller att förstå detta samtidigt som budskapet från Peking kommer att bli mer självsäkert, med tanke på att de kommer att stärka propagandaministeriet med mer resurser.

ET: Om jag tolkar dig rätt så uppfattar du inte ett djupare ideologiskt skifte under Xi? Det handlar mer om en imagefråga?

FC: Jag tycker det. Det kommunistparti som Xi Jinping representerar agerar väldigt mycket som det alltid har gjort – det har alltid varit hård kontroll internt, man genomför kampanjer, man har fram till nyligen levt under Deng Xiapings profil att hålla låg profil och bida sin tid. Men under den ytan har det alltid funnits en ambition att ta större plats i världen. Idén att återupprätta Kinas rättmätiga plats i världen och göra det mäktigt har funnits i urminnes tider, men med visionen att det ska växa fram med goda relationer med omvärlden. Och det är det som blir utmaningen ur ett säkerhets- och geopolitiskt perspektiv. Effekten blir att Kina blir en tuffare förhandlingspart. Men som alltid med Kina så gäller att inget är evigt och saker kan förändras.

Erik Thyselius är projektassistent vid Axel och Margaret Ax:son Johnsons stiftelse för allmännyttiga ändamål.

Mest lästa just nu

1) Den svenske Tolstoj av Maria Engqvist

2) Våld är enda lösningen av Eli Göndör

3) Vi bygger fult och fel av Simon Westberg

4) När folket försvann av Mauricio Rojas

5) Västerlandets undergång av Ann-Sofie Dahl

Andra som läst denna
artikel har också läst

1) Ta oss på allvar! av Jasenko Selimovic

2) Upplysning slår underhållning av Niklas Ekdal

3) Ett folk raderas bort av Annika Borg

4) Den femte drottningen av Carina Burman

5) Dubbelnaturen Dowson av Sven-Johan Spånberg

NR 4 2018

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...