VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Recension

Sverige knarkar och dör

Av Petra Östergren

Fler dör av droger i Sverige än i andra länder. Ändå vill vi gärna exportera vår benhårda nolltolerans. Kanske är det nu dags att tänka nytt? Petra Östergren gör vad politikerna vägrar: inventerar forskningsläget.

Svensk narkotikapolitik hänger i krokig arm. Den repressiva förbudsmodellen, där alla aspekter av narkotikahantering– inklusive eget bruk – är kriminaliserad, har inte gett önskat resultat. Svenskar knarkar mer än någonsin. Dessutom har vi den näst högsta registrerade narkotikadödligheten inom EU. I övriga världen tar allt fler stater och länder steg mot legaliseringsmodeller, uppbackade av organisationer som WHO och Unaids, liksom personer som Kofi Annan och Richard Branson. Så från att enstämmigt, i full fart och med stort självförtroende ha marknadsfört den ”svenska modellen”, vacklar nu till och med det svenska etablissemanget. Ledarsidor, politiska ungdomsförbund, liksom enstaka riksdagsledamöter, pläderar för en förändring. Enligt en artikelserie i Svenska Dagbladet i början av året vill alla partier förutom KD och SD att det ska göras större satsningar på skadelindringsåtgärder. Andra menar att eget bruk bör avkriminaliseras och cannabis vara tillåtet – om inte annat så i medicinska syften. Och medierna rapporterar om andra länders mer tillåtande hållning på ett neutralt och nyfiket, snarare än fördömande, vis.

Vartåt vinden vänt är tydligt. Dock: bastionen är ännu långt ifrån att falla. Som nybliven folkhälsominister år 2002 lät Morgan Johansson hälsa att Sverige skulle vara narkotikafritt om tio år. 15 år senare ångrar Johansson – nu i egenskap av justitieminister – just det uttalandet, men står ihärdigt fast vid att den svenska förbudspolitiken är den mest effektiva i världen.

Vad säger då den senaste litteraturen om den svenska situationen? Ja, redan i titeln anges vad författarna till antologin Dogmer som dödar. Vägval för svensk narkotikapolitik anser. Skribenterna – forskare och kliniker, brukare, journalister, kommunpolitiker och opinionsbildare – menar att människor som använder narkotika (vilka är sisådär 300 miljoner på vår planet) drivs in i ”samhällets mörkaste hörn” av föråldrad lagstiftning och stigmatisering. Det krävs ett paradigmskifte där brukares hälsa och mänskliga rättigheter står i fokus. Politiken ska grundas på principer om ”neutralitet, medmänsklighet och pragmatism” – och framförallt vetenskaplig evidens. Några av antologins författare är riktigt förbannade. Magnus Heilig, professor i psykiatri och en av världens mest citerade beroendeforskare, skräder inte orden när det kommer till hur forskningen har behandlats. Liksom forskarna själva.

Det är över 50 år sedan den svenska läkaren och forskaren Lars Gunne introducerade metadonbehandling för heroinberoende, berättar Heilig. Behandlingen var baserad på gedigna studier med spektakulära resultat – folk började studera och arbeta istället för att ägna all sin tid åt att få tag på drogen. Men Gunne blev motarbetad och trakasserad av såväl tjänstemän som politiker, medan patienterna blev utkastade ur behandling för minsta lilla förseelse – och dog.

Mycket bättre gick det inte med Heiligs egna kliniska arbete. I slutet av 1990-talet var han chef för beroendevården i Stockholmsregionen med ansvar för majoriteten av landets heroinbrukare. Metadonbehandlingen förhindrades dock av ”en ohelig allians av politiker som spottade slagord, socialtjänstföreträdare som svartsjukt vaktade sina revir och läkare som lärt sig spela det politiska spelet”. När ett nytt läkemedel kom ut såg dock Heilig sin chans. Han startade ett forskningsprojekt med doktorand Johan Kakko, och eftersom projektet godkändes av en etisk kommitté kunde de ”glatt strunta i nästan varje regel Socialstyrelsen hittat på”. Återigen blev resultatet magnifikt. Och återigen stötte det på patrull. När den nydisputerade Kakko upplevde att hans avhandling blev fullständigt nedtystad skrev han den populärvetenskapliga versionen Heroinberoende (2011) – vilket gick finfint ända tills Hanne Kjöller rapporterade om den på ledarplats i DN. Att det var illa ställt med narkomanvården hade hon redan förstått, skrev hon, men inte riktigt hur illa. Kakkos tjänst som beroendeläkare i Stockholm fick därmed ”dödsstöten”. Vid det här laget hade hans chef Heilig redan ledsnat och dragit till USA.

Redaktörerna Niklas Eklund och Mikaela Hildebrand har gjort ett fint jobb med att dra ihop en bred samling författare till Dogmer som dödar. Fokus ligger på de insatser som görs för att minska skadliga konsekvenser av narkotika som injiceras (heroin och andra opiater). Här finns texter om brukarinflytande, anhörigperspektiv och politiska insatser från både höger och vänster. Möjligen blir det lite väl många upprepningar, vilket hade kunnat undvikas med en övergripande politisk-historisk inledning och med att författarna hade kunnat läsa varandras texter och förhållit sig till varandra.

De för mig mest givande texterna står socionomen Frida Petersson och sociologen Filip Roumeliotis för. Petersson, som har disputerat på subsitutionsbehandling, illustrerar med hjälp av sitt intervjumaterial hur paradoxal behandlingen är. Målet är att främja och normalisera klienternas liv, men aspekter som mottagningars öppettider, personalens (van)föreställningar om klienterna och de många integritetskränkande rutinerna gör att de inte kan leva ett vanligt liv. Hur ska de till exempel kunna jobba heltid, hämta och lämna på dagis – och samtidigt anpassa sig till mottagningens begränsade öppettider? Filip Roumeliotis alltför akademiska prosa kunde gott ha knådats en omgång till, men hans påpekande att krav på ”effektiva” och ”evidensbaserade” lösningar inte bara är av godo, utan även måste förstås i ljuset av hur narkotikaproblemet har formulerats i alltmer individualistiska termer, är välbehövligt.

Det fina med antologier är den palett av idéer som serveras. Det går utmärkt att ladda ner de ovan nämnda avhandlingarna, eller söka rätt på fler texter av de författare som väcker ens intresse. En av de brister som antologier brukar lida av är att de inte tillhandahåller elementär kunskap som för de invigda är självklar, men som läsaren inte ens förstår att hon saknar. Detta blir jag varse via inledningskapitlet i antologin ”Mot en ny drogpolitik” (2015), en sammanställning från ett seminarium på Engelsbergs bruk.

I ”Drogernas historia” förklarar professor emeritus i farmakologi, Lars Oreland, att droger kan delas upp i tre huvudgrupper: de som primärt har en hämmande effekt på hjärnfunktioner (alkohol och lugnande medel som bensodiazepiner och opiater); de med aktiverande effekt på hjärnfunktionerna (nikotin, kokain och amfetamingrupper); och de som påverkar tolkningen av sinnesorganens budskap till hjärnan (hallucinogener som cannabis, svampar och LSD). Plötsligt inser man att det inte går att klumpa samman dessa olika ”droger”, vare sig när vi diskuterar dem eller reglerar dem. Alla har de dessutom en helt olikartad, ibland mångtusenårig, historik och har kontrollerats och brukats på olika sätt vid olika tidpunkter och på olika platser i världen. Att den turkiske sultanen Murad IV försökte stoppa tobaksrökning medelst halshuggning, och att ryssar som blivit påkomna med att nyttja eller handla med tobak fick välja mellan att få näsan avhuggen, hudflängning med knutpiska eller deportation till Sibirien, stämmer till eftertanke. Liksom påminnelsen om att en form av amfetamin föreskrevs som viktminskningspreparat i Sverige ända fram till 1960-talet.

Ett annat problem med antologier är att dess bredd och mångfald kan göra en lätt vimmelkantig. Det finns många håll som texterna kan spreta åt. Läroboken Alkohol och narkotikaproblem (2017) landar därför som en räddande ängel på mitt skrivbord. Statsvetaren Björn Johnson, socionomen Torkel Richtert och sociologen Bengt Svensson – alla akademiskt verksamma inom socialt arbete – reder lugnt och metodiskt ut drogernas, eller ”rusmedlens” olika typer, deras historik, effekter, skadeverkningar, lämplig behandling, reglering och vilka skadelindrande insatser som finns (det som på engelska kallas harm reduction). Har man redan tuggat sig igenom de senaste tio årens utgivning finns egentligen inte så mycket nytt att lära sig i sak, men boken är en pedagogisk fullträff, mycket tack vare att författarna genomgående inkluderar alkoholen i sina resonemang om ”rusmedel” och håller en strikt ”neutral” och forskarmässig ton (något som i ett svenskt sammanhang förvisso kan uppfattas som ett politiskt ställningstagande). Förlaget är Studentlitteratur, så kommande generationers kliniker och forskare måste förhålla sig till begrepp som rusmedel (istället för ”droger”), ”brukare” (istället för ”missbrukare”) och kunna skilja mellan riskbruk, missbruk och beroende. Ytterligare ett plus är referenserna till den viktigaste internationella forskningen, förklarad på ett sätt som även den intresserade allmänheten kan ta till sig.

Så hur är det då med själva narkotikapolitiken? Även om ovan nämnda titlar berör de politiska dimensionerna erbjuder de varken översikt eller fördjupning. Sedan tidigare har vi antologin Narkotika. Om problem om politik (2011), redigerad av sociologen Börje Olsson, där ett flertal namnkunniga forskare medverkade, exempelvis juristen Per-Ole Träskman och historikern Johan Edman. Ungefär vid samma tidpunkt publicerades även Björn Svenssons Narkotikapolitik och narkotikadebatt (2012), och sociologiprofessorn Ted Goldberg gav ut Legalisera narkotika?Ett diskussionsunderlag (2011). Forskarnas detaljkunskaper om olika aspekter av svensk narkotikapolitik i dessa arbeten imponerar. Skribenterna har verkat inom sina respektive områden under många år. Men de lyckas inte åstadkomma vad journalisten Magnus Linton gör med sin uppmärksammade Knark. En svensk historia (2015): att tillhandahålla en bred närhistorisk och övergripande samhällsvetenskaplig analys av svensk drogpolitik och dess konsekvenser, dessutom med ett språk och stilistiskt grepp som tilltalar en allmän publik.

Linton använder sig av befintlig forskning och intervjuer med flera av de ovan nämnda forskarna, varvat med reportage om brukare och om anhöriga som förtvivlat kämpar för att deras nära och kära ska få adekvat hjälp. Knark blir så en svidande uppgörelse med svensk narkotikapolitik alltsedan läkaren Nils Bejerots dagar. Här kan vi följa hur den tidigare maoisten, hans allt större anhängarskara och deras antiknarkföreningar med hjälp av olika retoriska figurer som ”narkotikaträsk”, den ”parasitära och asociala” knarkaren, rädslan för det utländska och det ”främmande” (liksom hotet mot ungdomen), lyckades ena Sveriges politiker till den grad att alla alternativ till den svenska narkotikaideologin med dess nollvision var fullständigt utplånade. Att slå samman alla olika och disparata rusmedel till en enda sak – knark – bidrog ytterligare. Budskapet var att oavsett vem man än är, vad man än använder, varför och hur, så är droger alltid skadliga, farliga och dödliga, utan tillstymmelse till uppsida. Inte att undra på att skadelindrande åtgärder i form av sprutbytesprogram och metadonbehandlingar likställdes med att uppmuntra till missbruk.

I Lintons bok framträder också bakgrunden till den repressiva politiken. Det var ”en sorts dekadent kortslutning av svensk skötsamhetskultur”, eftersom de kulturfrämmande rusmedel som fick samlas under beteckningen narkotika var helt oförenliga med arbetsmoralens starka ställning och välfärdsstatens överlevnad. Bejerot, som dessutom var ansvarig för all narkotikarelaterad undervisning på polisutbildningar, var också den som ansåg att kriminalisering av eget bruk var av yttersta vikt. Tidigare hade just detta varit undantaget straffrättsliga åtgärder. 1984 presenterade Bejerot ett 25-punktsprogram för det narkotikafria samhället – med just kriminalisering av eget bruk som kärna. Fyra år senare blev förbudet verklighet. Linton tror, liksom många forskare, att aidsepidemin och mordet på Olof Palme var underliggande orsaker till varför förbudet kom till stånd – landet var i behov av en känsla av ordning och reda.

Lintons agenda är onekligen politisk (om man med det menar att man avvisar den förbudslinje som leder till att folk dör), men han sammanfattar forskningen väl, livar upp den genom intervjuer och skänker stämning genom att vara på plats när brukare injicerar, och drottningen och diverse politiker och tjänstemän gratulerar sig själva på olika manifestationer mot droger. Möjligen kan han fara iväg med lite väl mycket skrivglädje emellanåt, men det är honom väl förunnat. Eftersom boken är ett ”aktuellt gatureportage” kan det ibland blir lätt rörigt och jag längtar efter en mer logisk, stringent struktur. Det är inte heller alltid enkelt att veta om analyserna är Lintons egna eller forskarnas. Knark är dock en oerhört viktig bok, vilket även märks när forskarna i litteraturen från 2017 rekommenderar den för läsare som vill förstå svensk narkotikapolitik. Det verkar helt enkelt inte ha gjorts sådan övergripande sammanställning tidigare. Och det var just mot bakgrunden av denna avsaknad som jag såg fram emot resultatet av den brittiske geografen Jay Levys drygt treåriga fältarbete i Sverige.

Levys avhandlingsarbete gick ut på att både förstå den svenska prostitutionspolitiken och vårt lands droglagar. Han genomförde ett hundratal intervjuer med drogbrukare, sexarbetare, aktivister, socialarbetare, tjänstemän och en och annan politiker. Resultatet, boken The War on People who Use Drugs. The Harms of Swedens Aim for a Drug-Free Society. (2017) är dock tyvärr inte mycket att hurra över. I mångt och mycket använder författaren samma upplägg och redovisar samma innehåll som i boken om sexköpsförbudet från året innan, Criminalising the Purchase of Sex. Lessons from Sweden (2016).

På litet drygt 100 sidor (!) driver Levy tesen att Sverige är en stat formad av sitt arv av social kontroll, eugenik, våldsam social ingenjörskonst och ett aggressivt modernitetsprojekt. Denna historik bestämmer i sin tur hur människor som använder droger behandlas. De är undanträngda, förvarade, kontrollerade och bortstötta från den normativa och exkluderande svenska välfärdsapparaten. Och visst ligger det mycket i denna analys, men det är ungefär vad utländska forskare som Arthur Gould har skrivit om svensk drogpolitik sedan början 1990-talet. Boken bjuder alltså inte på några om helst överraskningar, oväntade vändningar, tolkningar eller analyser av de unika intervjuer som Levy har utfört. Flera av citaten från hans förra bok om det svenska sexköpsförbudet återanvänds, och återigen staplas korta citat på varandra – ibland utan någon som helst relevans för den poäng som utlovas. Inte heller följer han alltid en röd tråd, eller ger något underlag för en tes. I ett kapitel skriver Levy att han ska fokusera på debatter i riksdag och medier och diskutera betänkanden och remisser, men använder enbart oklara sekundärkällor samt sitt eget intervjumaterial.

Visst, som utländsk forskare kan det vara svårt att tillgodogöra sig svenskt material (även om man studerar språket), och visst ligger det mycket i analysen, men jag blir nästintill förbannad när en bok på 100 sidor, och som kostar över 1 000 spänn, inte ger mer än vad som får plats i en faktaruta. Metoden, att helt förlita sig på vad intervjupersoner säger om en tidigare debatt eller förd politik, snarare än att själv ta del av denna debatt och politik, förstår jag mig inte heller på. Det finns också delar av analysen som svajar, och som en akademiker – eller redaktörer på ett förlag som Routledge – borde ha fångat upp. Levy menar att Sveriges progressiva, liberala rykte står i skarp kontrast till vår hårdföra droglagstiftning. Men är det verkligen en så uppenbar kontrast? Har inte all politik komplexa, och ofta motsägelsefulla, aspekter. Finns det något land vars rykte och ”verklighet” helt överensstämmer? Många andra stater, både de som omfattar och de som inte omfattar en västerländsk välfärdsmodell, bedriver ju också en repressiv drogpolitik som man rättfärdigar med andra medel. Kom också ihåg de stränga straffen för tobaksbruk i Turkiet för 400 år sedan. Har en repressiv rusmedelspolitik helt olika förklaringar i varje tid och varje land, eller finns det här möjligen en gemensam kulturell nämnare?

Att nuvarande narkotikapolitik inte fungerar är man i forskarsamhället enig om. Man måste tänka om och tänka rätt. Eller åtminstone, som några framför mer försiktigt, vara öppen för att experimentera. Mycket riktigt har också de läkare som nämndes i inledningen – Manus Heilig och Johan Kakko – åter blivit insläppta i svensk forskning och beroendevård. Flera av författarna i antologierna har också långa listor på vad som kan göras konkret. Så långt allt gott och väl. Men det stora dilemmat för förändringsivrarna verkar vara att finna pedagogiska strategier som övertygar politikerna. Forskningen ger de ju inte mycket för.

I ljuset av det undrar jag om inte Kjell A Nordströms ”Systemet kan förändras” från Engelsbergsseminariets antologi utgör det bästa inlägget. När Nordström med hjälp av gedigen ekonomisk expertis och illustrativ retorik förklarar hur (bransch)system förändras är det svårt att finna motargument. När staten började driva noshörningsfarmer i Afrika eller dela ut spellicenser i Nevada fanns inga pengar kvar att tjäna för de kriminella organisationerna. ”Buset” konkurrerades helt enkelt ut av staten, förklarar Nordström. Och mycket riktigt. En ny studie visar hur våldsbrotten minskade med 13 procent när en mexikansk delstat nära USA:s gräns avkriminaliserade medicinsk användning av cannabis. Drogkartellernas affärsverksamhet gick om intet.

Det finns dock en del intellektuella gåtor som återstår när det kommer till den svenska drogpolitiken. Som varför det politiska toppskiktet fortfarande försvarar en inhuman och ineffektiv förbudspolitik, bokstavligen intill döden (åtminstone andras). Som vi påminns om i Lintons bok: när Margot Wallström – då socialminister – 1998 fick frågan om hon skulle överväga alternativ till den svenska linjen om det skulle rädda liv svarade hon nej. Linton gör den välvilliga tolkningen att Wallström inte menade vad hon sade, utan snarare var både offer för och tjänare av ett system. Men jag är inte tillfreds med den förklaringen. I en radiointervju 2011 blev Beatrice Ask pressad att förhålla sig till en av de ovan nämnda antologierna och den forskning som visar att antalet tunga missbrukare i Sverige överensstämmer med EU-genomsnittet, men att dubbelt så många dör av sitt missbruk här. Under Asks tid som justitieminister hade dödligheten dessutom gått upp med 40 procent. Hur bra fungerade då den hårda politiken? undrade reportern. Ask svarade att den var framgångsrik och menade att döden inte var den enda konsekvensen av ett missbruk. En liberal drogpolitik där man kan röka hasch fritt medför väldigt allvarliga skador, förklarade justitieministern. Även om inte folk dör omedelbart blir de ”ganska såsiga i huvet” och får andra medicinska och sociala problem.

Jag menar därför att vi måste undersöka andra förklaringsmodeller än att det är ett ”system” som förorsakar den kallsinniga knarkpolitiken. Särskilt när vi betraktar de många paralleller som finns till fältet för mitt eget forskningsområde: prostitutionspolitiken. Här finner vi flera i det närmaste identiska drag. Det är nollvisioner och repressiva lagar, användandet av hotbilder och skräckretorik, ointresse inför brukarperspektiv och akademisk forskning, motståndet mot, och utfrysning av, oliktänkande – liksom en formidabel exportiver. Jag undrar om det inte här går att skönja en specifik svensk morallogik? För inom andra klassiska moralpolitiska områden driver ju Sverige en tämligen liberal linje, men det verkar vara något i rusmedlen och köpesexet som gör att dess utövare så brutalt måste förpassas ut ur den svenska gemenskapen och bort från det sociala skyddsnätet. Så vad är den underliggande logiken i detta osolidariska förhållningssätt – särskilt i en nation som uppfattar sig som en moralisk stormakt? Nå. Något ska man ju fundera ut själv också.

Mest lästa just nu

1) Nordens sak är vår av Karlis Neretnieks

2) Håll världen på avstånd av Brendan O’Neill

3) En tid utan sammanhang av Louise Bringselius

4) De som kunde allt av Peter Burke

5) Alla för, ingen emot av Krister Thelin

Andra som läst denna
artikel har också läst

1) Med mitt mått mätt av Maria Eriksson

2) Vilka värden ska man kämpa för? av PJ Anders Linder

NR 4 2018

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...