VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Recension

Varma hjärtan, kallt kosmos

Av Ylva Herholz

På ett försättsblad i den lilla samtalsboken finns det berömda fotot på vårt solsystem, översänt från rymdfarkosten Voyager 1, där vårt jordklot skymtar som en knappt urskiljbar liten ljusblå prick bland alla stjärnor.

De båda författarna till Die Herzlichkeit der Vernunft (Förnuftets hjärtinnerlighet), Ferdinand von Schirach och Alexander Kluge, tar avstamp i bilden av denna Pale Blue Dot i sitt förord. De tänker sig att det blå skenet till en del är spår av ”stora andar”, som Sokrates och andra, med extraordinära själsgåvor och ett unikt skarpsinne, som ofta också har varit människosläktets försvarare. Idén är vågad. Men tilltalande. Varför skulle det inte kunna vara så? Som anslag till vad som komma skall på de följande 189 luftiga sidorna i vykortsstorlek är det lysande.

Kluge, 85, legendarisk filmmakare och författare, och den en generation yngre skrivkollegan von Schirach är också de två som språkas vid i boken; de har här sammanfattat en rad fortlöpande samtal de fört under senare år, några av dem offentligt, på en teaterscen, andra i privata sammanhang.

De båda hör till den intellektuella gräddan i Tyskland – von Schirach ser Kluge som en av de mest betydande intellektuella i Europa – och ännu en sak de har gemensamt är intresset för rätt och fel, rättskipning och de filosofiska frågorna kring brott, straff, moral; båda är utbildade jurister.

Försvar för människosläktet, således. Ytterst är det också vad de båda herrarnas samtal kan sägas handla om. Ett försvar för den enskilda individen, och för det djupast mänskliga. Bokens sex avsnitt har rubriker som ”Sokrates eller lycka genom anspråkslöshet” och ”Voltaire eller frihet genom tolerans”, ett tredje kretsar kring Heinrich von Kleist och mänskokännedomen – alla dessa tre är enligt författarna sådana ”stora andar” som har lämnat spår på vår planet (här anar jag visst oråd; mer om detta senare).

De olika avsnitten går i någon mån in i varandra, berör eller anknyter till varandra tematiskt, något som bidrar till att hålla ihop helheten; det rör sig alltså mest om de så kallade stora frågorna i tillvaron, och båda författarna tar gärna jättelika, ibland astronomiska kliv mellan mikro och makro i tänkande och resonemang. Som exempelvis från fysikern Werner Heisenbergs formulering av osäkerhetsprincipen, via en viss medeltida kartritare, till frisören Mr Crane i bröderna Coens film The Man Who Wasn’t There i ett resonemang om vad som är verklighet och vad som är sanning. Här tycks de också vara själsfränder: matcha varandra, stimulera varandra till ännu en djup- eller höjdnivå; det är intressant, fascinerande, av och till briljant. Några pekpinnigheter slinker med, i några tankegångar skulle man vilja ha nyansering eller förtydliganden – men det rör sig ju om just samtal, på tu man hand, mellan likar.

Ämnena för tankeutbytet är både de dagsaktuella och de eviga. Trump, terror och flyktingpolitik, såklart. Godhet, filterbubblor och livets mening. Demokrati. Och nödvändigheten av fantasi. Och berättelser. Litteraturen är en tråd som löper igenom hela samtalsboken, här hänvisas ständigt till författare och böcker, från alla tider: Schiller, Shakespeare, Aristophanes, Camus. På västfronten intet nytt, Den gudomliga komedin, Iliaden.

Vidare diskuterar man sambanden mellan domstolsförfarande och berättande. von Schirach talar om gamla tiders ting som exempel: att där fanns två sorters domare, den ene var just berättare, som detaljerat beskrev det brott som hade begåtts, tills allt var redovisat. Detta precisa, exakta berättande lugnade de drabbade, och deras grannar, menar han – och gör så än idag; här finns ett frö till det omättliga suget efter deckare och True Crime; i alla fall den sortens historier som också har straffprocessen i fokus; ”just där blir dåden återberättade”. von Schirach har utvecklat tesen i en intervju i tysk radio – den enda intervju han har tänkt ge om denna bok: ”Berättelsen är alltså sist och slutligen viktig för samhället. När vi berättar något för oss själva, när samhället under en rättsprocess berättar något för sig själv, försäkrar det sig om sitt fortbestånd. Det är det väsentliga.”

Vilket troligen är en riktig slutsats. Men bara till en viss gräns, tänker jag: eventuell storkonsumtion av kriminalhistorier om illdåd som man inte är personligen drabbad eller berörd av kanske inte har en trygghetsskapande verkan. I längden.

von Schirach skriver ju själv i brottsgenren, böcker av ambitiös och seriös sort. Med stor framgång. Ska ha sålt kring tre miljoner exemplar enbart i hemlandet. Hans pjäs Terror har gjort succé, också internationellt.

Ett exempel ur verkligheten, som han diskuterar med Kluge i boken, är Voltaires Traktat om toleransen och kampen för att återupprätta Jean Calas, som dömdes till döden för mordet på sin son, möjligen oriktigt, möjligen på grund av antipatier mot protestanter i en domstol dominerad av katoliker. Först när den lilla skriften kom ut 1763 uppnådde Voltaire, efter många uppvaktningar hos inflytelserikt folk och flera hundra brev i saken, framgång i sina ansträngningar att vända opinionen till Calas fördel. Ett ”mycket intressant exempel på vad litteratur kan åstadkomma”, som von Schirach sade i radiointervjun.

Dödsdomen mot Sokrates, år 399 f Kr – boksamtalet inleds med denna omtalade rättsprocess – anses allmänt vara det första justitiemordet i historien. von Schirach ser det snarare som ett justitiesjälvmord. Sokrates kunde ha friats, men framhärdade i arrogans och kritik mot det republikanska styret; han ”såg redan då demokratins grundproblem: Vad göra, om demokraterna röstar ’fel’?”

Så till mina oråd. De kommer inte på skam, dessvärre. De båda kulturherrarna har genomgående ett närmast fullkomligt fokus på manliga snillen och själar. De tjogtals författare, filosofer och andra tänkare som den samspråkande duon titt som tätt refererar till och citerar är män, män, män. Jo, kvinnor nämns i flera sammanhang, inte så sällan heller. Som hustrur till begåvade, kapabla män, som mödrar till sådana män, älskarinnor. Som ”kvinnor i ljusa sommarklänningar”, som ”erotiskt attraktiv”, det vill säga: som objekt i olika varianter. Eller som offer. För våldtäkt, i de flesta fallen. Bara en handfull kvinnor omtalas i egen rätt, som subjekt: Merkel, förstås – Die Kanzlerin. Madame Pompadour. Rosa Luxemburg. Och ett par, tre till. Sofia Coppola ägnas en tanke, hennes filmer får med beröm godkänt. En – en – kvinnlig författare nämns under alla samtal: Ingeborg Bachmann – och då handlar det om en sängkammardröm hon skriver om i sina dagböcker; von Schirach har just läst dem. Kluge mumlar här något om ”smulor från en vacker kvinna, underbart… ”. Märkligt. I en bok från säsongen 2017/18, och som har vissa anspråk, ändå. Ointresse? Eller ”bara” omedvetenhet? Här tappar samtalsboken i relevans. Synd på annars tänkvärda och tankealstrande resonemang.

Se här en av farorna med att göra bok av muntligt samspråk: i tryck blir somt tydligare. Och dessutom förevigat – i sig intressant, i studiesyfte, förstås, att få tjuvlyssna på två ”manliga genier” så här. Om det i dessa avseenden har något att säga om de tyska läsarna, att boken där ligger på bästsäljarlistan, lämnas till andra att fundera på.

Beträffande Ferdinand von Schirach ger texterna uttalade glimtar från godset där han växte upp – som Wunderkammer-inventarierna, kuriositeter som uppstoppade krokodiler och paraplyställ av elefantfötter – och av gammelfarfar, intendent på Weimarer Theater, och dennes son Baldur, sedermera förgrundsgestalt i nazistaten – författarens farfar.

Apropå bland annat detta går diskursen in på historiens pendelrörelser, på flera plan: mellan det lagoma, behärskade Mitte och det utlevande extrema – både på individ- och samhällsnivå; ett perspektiv med obehaglig aktualitet.

Rymdfotot på försättsbladet kommer på tal ännu några gånger i boken. En pytteliten människobefolkad jord i det himmelsvida universum. von Schirach har länge haft bilden över sitt skrivbord. Författarna ser den som en kraftfull maning till tolerans: ”När ni betraktar den står det klart för er hur galna vi är, att vi för krig och dödar varandra”, läser jag. Vi är förgängliga, har ingen makt över vårt liv. ”Det återstår oss inget annat än att hålla ihop.” En riktig slutsats. Men det finns kanske också mer näraliggande skäl för att komma fram till detta.

Alexander Kluge talar om ”känslans gravitation”, om att kosmos är kallt, och enligt hans teori ”förmodligen likgiltigt” gentemot oss – en anledning till att alstra hjärtevärme, som han ser det.

Och då är vi tillbaka vid boktiteln. Die Herzlichkeit der Vernunft. (Det manliga förnuftets hjärtinnerlighet borde den rimligen lyda – då framstår i ett slag det orimliga i förhållandet mellan boksamtalens anspråk och referensramar.) Vad menar de då i övrigt med ”förnuftets hjärtinnerlighet”? Jo, att förnuftet är en hjärtefråga. Att det inte alls är kyligt och högdraget. Utan framförallt människovänligt. Och detta är en klok och förnuftig tanke.

Mest lästa just nu

1) Våld är enda lösningen av Eli Göndör

2) När folket försvann av Mauricio Rojas

3) Vi bygger fult och fel av Simon Westberg

4) Den svenske Tolstoj av Maria Engqvist

5) Jag är inte intresserad av att "skapa debatt" av Bengt Ohlsson

Andra som läst denna
artikel har också läst

1) Noll att förlora av Katrine Marçal

2) Elitens växande vånda av Carl Rudbeck

3) Ta oss på allvar! av Jasenko Selimovic

4) Upplysning slår underhållning av Niklas Ekdal

5) Ett folk raderas bort av Annika Borg

NR 4 2018

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...