VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Recension

Trollfar på krigsstigen

Av Peter Landelius

Timothy Snyder har låtit tala mycket om sig de senaste tre åren. Han är professor i historia vid Yale och talar fem eller sex språk, av vilka de flesta är slaviska. Det är också Östeuropa som är hans huvudsakliga forskningsområde.

2016 blev han den döende Tony Judt till ovärderlig hjälp med att skriva Thinking the Twentieth Century. Året därpå publicerade Snyder sin lilla bok On Tyranny, där han ger goda råd för försvaret av en liberal demokrati som han på goda grunder ser saknas eller hotas i stora delar av världen. På sätt och vis är det samtidigt ett slags modern katekes om individ och samhälle för flera generationer som inte alltid har fått med sig folkvett och uppförandenormer från vare sig hem eller skola. Och nyss publicerades hans senaste opus, The Road to Unfreedom, som redan har väckt uppmärksamhet på båda sidor om Atlanten. Även historiker kan ha starka känslor, och Snyders sympati för de före detta satellitstaterna överträffas bara av hans avsky för Sovjetunionen och dess arvtagare. Det gör den senaste boken till livlig, tankeväckande och stimulerande läsning, men det medför också några svagheter.

Boken innehåller sex kapitel som har beröringspunkter sinsemellan. Den är i princip tänkt som undertitelns tredelning (Russia, Europe, America) anger, men egentligen är dess centrala ämne Ryssland: Ryssland som produkt av sin historia och som motspelare till Europa och Förenta staterna. Snyders genomgång av den äldre historien är på sätt och vis intressantast, eftersom den behandlar tider som är kända bara för den som redan tidigare haft anledning att intressera sig för landet: i likhet med den ryska traditionen börjar han redan på vikingatiden. Det är Kievstaten som intresserar honom mest, och det med all rätt med tanke på bokens huvudämne, eftersom de geopolitiska turerna kring detta viktiga område fick sådan betydelse. Ukraina har flera gånger stått i centrum för en skiftande historia som för Snyder blir ett implicit stöd för den nationalitet som erkändes först när bolsjevikerna installerade Sovjetunionen. Krim hörde dock inte dit förrän Chrusjtjov överlämnade ön till den ukrainska Sovjetrepubliken och samtidigt med hjälp av en broförbindelse gjorde den till halvö.

Svenska läsare får leta förgäves över referenser till Novgorodstatens grundare, rospiggen Rurik, det svenska väldet i Finland och Baltikum, de ”svenska” kungarna Sigismund och Stanislas i Polen eller Karl XII:s misslyckade försök att erövra Ukraina. Kosackerna som hjälpte svenskarna vid Poltava har sedermera blivit ryska nationalsymboler och mer än en gång ryckt in till moder Rysslands försvar.

Den livfulla redogörelsen stöds av flera kartor från olika tider, fast det kunde ha varit mer pedagogiskt om de hade återgivits i tidsföljd och tillsammans. Det kan vara svårt nog ändå att hänga med i alla turerna av litauisk, polsk, rysk, österrikisk, tysk och återigen rysk överhöghet med tillhörande förskjutningar i geografisk omfattning och befolkningsunderlag. Till det senare hör en hel del andra inslag, först sefardiska och med tiden allt fler ashkenaziska judar och dessutom muslimer från olika håll, framförallt krimtatarerna men också inflyttade från Turkiet. Att Ukraina har upplevt åtskilliga regim- och nationalitetsbeteckningar under seklernas gång har landet dock gemensamt med hela Europa och större delen av världen. Snyder fokuserar på Europas skifte från imperier till nationalstater och menar sig härvidlag finna gemensamma drag i Europa alltifrån Portugal och till Ryssland. Det är ett paradigmskifte som ännu inte är färdigt men som resulterat i två alternativa imperier, menar han: EU och Ryssland.

Ett språk är en dialekt med armé, sägs det, och det ligger något i det. Att bakas ihop med andra länder suddar inte alltid ut etniska samhörigheter; minst lika ofta är det tvärtom. Till EU:s nuvarande problem hör de många etniska grupper som sedan länge har mobiliserats mot varandra av politiska orsaker och med kulturella svepskäl. Under en stor del av sin existens tycks dock det mångnationella Ukraina ha haft ryska som huvudspråk (inklusive dess ukrainska dialekt, det fanns många slags ryska i imperiet). Snyder berättar att språkfrågan blev ett problem relativt nyligen och aldrig varit politiskt instrumentaliserad annat än av Moskva, också det på senare år. Dessförinnan talade ukrainarna utan besvär både ryska och ukrainska och gör det än idag. Själv minns jag dock hur kvickt landets alla ortsnamn byttes ut mot motsvarande dialektala ord efter Sovjetunionens sammanbrott, precis som i Vitryssland.

Det ligger nära till hands att associera till Katalonien, där Franco undertryckte katalanskan med våld under hela sitt regemente. Ändå förblev katalanska ett privat vardagsspråk som utan svårighet fick status när demokratin återinfördes och båda språken fick samexistera öppet. Först de senaste årens självständighetskampanjer förmådde katalanerna att i sin tur bannlysa kastilianskan från skolorna. I Baskien försvann baskiskan från städerna efter de misslyckade Carlistupproren; språket talas fortfarande mest på landsbygden och återkom till skolundervisningen först sedan ETA:s kampanjer kommit med ”ett erbjudande som inte kunde avvisas”.

Ukrainas lott blev inte så olik ”moder Rysslands” under de första åren efter Sovjetunionens sönderfall. Båda föll i händerna på inkompetenta och/eller korrupta ledare, och näringslivet slukades snabbt av spekulativa oligarker. Men när Kiev blev självständigt gick det som i Moskva: någon inhemsk företagarklass med kunskap om produktionen fanns inte, medborgarna fick andelskuponger som gjorde dem till delägare i statsföretagen tills de hann sälja dem för att få mat för dagen. Det var denna raska anslutning till den fria marknaden som hyllades av västliga ekonomer men som snabbt gick i baklås eftersom den nya oligarkin med hjälp av klientelism, valfusk och muskelkraft kunde förhindra tillkomsten av nya institutioner och fri konkurrens mellan seriösa politiska partier. Det är inte förvånande att både tyskar och ryssar ville äga denna väldiga kornbod med den bördiga svarta jorden. Hitler skickade rentav ett elitförband under kriget för att lägga beslag på vad som på den tiden var världens mest fullständiga samling av växtfrön. De lyckades, och sedan försvann den ovärderliga samlingen, enligt några källor till Sydamerika. Att Ukraina kunde förbli självständigt var ändå ett slags seger, och Moskvas annektering av Krim och infiltrering av Donbassområdet ett tröstpris för Moskva, som lade stor vikt vid flottbasen på Krim och industriområdet vid Volgograd/Stalingrad.

Ett fenomen som Snyder förbigår med tystnad är att Putin dessförinnan hade gjort en lång och föga framgångsrik charmoffensiv västerut – dels militärt via Nato, dels ekonomiskt via Tyskland. I Västeuropa var tyskar och fransmän de mest intresserade av nyttiga förbindelser med det tidigare Sovjet, så även Storbritannien som dock satte de militära intressena i främsta rummet. George Bush d ä förde en taktfull politik inför det nya Rysslands födslovåndor men gjorde inga försök att agera barnmorska i ett läge då något slags efterföljare av Marshallhjälpen kunde ha varit ett konstruktivt bidrag. USA:s egna erfarenheter av de första generationernas hungriga kapitalister skulle ha varit till nytta här. Men presidenterna Clinton och Bush jr tilltalades mer av tanken att Sovjetunionens sönderfall kunde öppna för ett nytt Great Game av det slag som engelsmän och ryssar under 1800-talet bedrev mot varandra i Centralasien. Närmare Europa blev Georgien ett för alla parter lärorikt kraftprov som Moskva vann. När EU sedan på brittiskt initiativ släppte in de gamla satellitstaterna relativt snabbt efter deras Natointräde var det ett betydligt krångligare och mer tidsödande företag än att integrera några små nationella krigsmakter.

Det var nu som Vladimir Putin inledde sin nya västpolitik. Istället för tysk-rysk förbrödring skulle han eftersträva eurasisk enighet. Vid toppmöten i sin tankesmedja Valdai beskrev Putin Eurasien och den nya Sidenvägen som historiska löften om enighet från Portugal till Vladivostok. Den retoriken vänder sig framförallt till hans ryska åhörare; den vill mildra invånarnas och numera även oligarkernas missnöje med den dåliga ekonomin och stärka hans egen prestige. I nordamerikanska öron lät det hotfullt och väckte minnen av 1800-talets tyska geopolitik och Hitlers tusenårsrike. Inte minst Sydeuropa uppfattar dock redan den kommande Sidenvägen som viktig stimulans för sina ekonomier. Både till lands och sjöss är ”Sidenvägen” framförallt ett kinesiskt projekt, men även Kina har en bra bit kvar till supermaktstatus.

Snyders beskrivning av cyberkrigföringen är desto mer övertygande. Vad som för mindre en 20 år sedan var ett löfte om ett fritt och öppet internationellt kontaktnät för en alltmer framgångsrik globalisering, håller nu på att bli ett svårt problem på just den punkten. Nästan alla webbtjänster från Google till senaste streamingmetoder kan skicka big data till företag och stater för att användas till att manipulera opinionen, konsumtionen och politiken. Hackare kan gå in i nätet och skada produktion, kommunikation, elförsörjning och försvarsanläggningar. Det var inte ryssarna som uppfann Internet och dess stormakter Facebook, Twitter, Telegram och allt vad de heter. En av de första offentligt kända fientliga datormanipulationerna utfördes på 1990-talet av USA mot Iran och lär ha åstadkommit stora skador. Samtidigt ligger det i sakens natur att man får veta mer om vad motståndare gör än det egna landet eller dess sympatisörer. I likhet med de flesta västliga presskommentatorer lägger Snyder en stor, kanske den största skulden på ryska troll som har invaderat via internet. Ryska hackare ska också ha lyckats påverka en del valresultat med direkta ingripanden i rösträkningen. Snyder är samtidigt medveten om att många hot mot demokratin i så många stater ska sökas i länderna själva. Till saken hör att antalet demokratier har minskat medan antalet stater växer av skäl som har föga med folkviljan att göra.

Man kan rimligen vänta vittgående reformer i syfte att mobilisera skydd mot sådana övergrepp, reformer som samtidigt inskränker ”nätets” möjligheter att sprida korrekt information till de många länder där den är en bristvara. Vi har redan sett defensiva ingrepp från regimer som inte vill att deras invånare ska ha tillgång till oönskad information. Men hittills har den militära användningen av cyberkrigföring mot andra varit begränsad, vilket ger en antydan om den ojämna styrkefördelningen. Snyder säger ingenting om stormakternas relativa militära styrka, men i det här sammanhanget bör man hålla i minnet att Rysslands ekonomiska och militära makt bara är en tiondel av USA:s. Dess försvarsutgifter kan inte ens mäta sig med EU:s av Donald Trump så förtalade gränsförsvar, som dessutom redan är i tillväxt och föremål för bättre samordning. Det är fler stater än Sverige som tänker återinföra värnplikten och koncentrera sig på försvar av territoriet. Ryssland beskrivs sedan länge som ett råvaruexporterande u-land med kärnvapen. För den som ville erövra det tättbefolkade Europa vore dessa bortkastade – och framförallt vore det självmord för vilken kärnvapenmakt som helst, stor eller liten, erkänd eller inte, ”laglig” eller olaglig. Enligt fjolårets med stor majoritet antagna FN-resolution är de som bekant alla olagliga.

Bokens filosofiska teman vidgas till historiefilosofiska reflektioner kring begreppen inevitability (oundviklighet) och eternity (evighet), som Snyder utvecklade i anslutning till sitt arbete vid en föreläsning som han höll i höstas för Yalestudenterna. Vägen till ofrihet går via de här två begreppen, menar han: först bibringas man uppfattningen att utvecklingen är oundviklig (”den enda vägen”, sade en svensk statsminister på 1990-talet), och därifrån är det inte långt till att uppfatta historien som evig eller snarare cyklisk. Fenomenet finns sedan länge i USA vars nygamla självbild – ”The City on the Hill” – aldrig har motsvarat verkligheten. ”Allt går igen”, ”det eviga Ryssland”, är inget som Putin har hittat på; för Rysslands del ingår det i ett nationellt självmedvetande som inte blir svagare för att det är illusoriskt, och som existerar i alla länder. I dess förlängning visar sig rasismen och den polymorfa fascism som alltid väntar på sin chans.

Det som går förlorat i en sådan process är framtidstron. Demokratin måste försvaras och utvecklas för att överleva. President Trump har redan skadat den amerikanska demokratins principer och institutioner, som redan hade farit illa av kongressens – ”the best congress money can buy” – halsstarriga blockering av företrädaren Barack Obama. Starka män håller på att bli för starka litet varstans i världen. I Europa har nyblivna medlemmar – Ungern, Polen, Slovakien, Tjeckien – visat att deras solidaritet med EU:s principer har viktiga begränsningar. Inkomst- och förmögenhetsskillnaderna inom och mellan medlemsländerna växer. Främlingsfientligheten är störst i de länder som har minst invandring. Nu tycks flera stater åter vara på väg in, och man kan undra hur väl förberedda de är. Storbritanniens utträde är uppenbarligen en produkt av väljarmanipulering av det slag som beskrivs ovan, men inget av landets etablerade partier är berett att tala för den växande opinion för att stanna i EU som kanske redan utgör en majoritet. Återstår att se om EU, lett av alliansen Frankrike-Tyskland, ska kunna återställa sin färdriktning. Sådant har lyckats förr och det kan lyckas nu.

Mest lästa just nu

1) Farlig aktivism av Marcus Nilsen

2) Barnsligare än barnen av Thomas Gür

3) Slut på barnatron av Fredrik Haage

4) Goda idéer bortom det rimligas gräns av PJ Anders Linder

5) Kulturångest av Katarina Barrling

NR 5 2018

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...