VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Tema

De som kunde allt

Av Peter Burke

I en tid av specialisering och digitalisering begränsas utrymmet för polyhistorn. Trots behovet av generalister och personer med blick för oväntade samband gör vi livet allt svårare för dem.

Under de senaste decennierna har forskarna blivit alltmer intresserade av lärdomshistoria, inspirerade av debatten om ”kunskapsekonomin” eller ”informationssamhället”. De har upptäckt att dagens oro för ”uppsjön”, ”överflödet” eller ”överbelastningen” av information förekommit även under tidigare epoker. Mängden tillgänglig kunskap har ökat fortlöpande sedan 1400-talet, om inte tidigare – den har i själva verket exploderat i den dubbla bemärkelsen snabb expansion och fragmentering.

Denna explosion har lett till en kunskapskris. Med ”kris” avser jag inte någon dramatisk händelse som skulle skapa tidningsrubriker. Jag ger denna överanvända term en ganska precis innebörd som ligger nära dess ursprungliga, medicinska mening: en vändpunkt, det ögonblick då patienten antingen dör eller tillfrisknar, eller mer allmänt en period av turbulens som följs av en strukturförändring.

I det följande hävdar jag att tre sådana kunskapskriser har förekommit sedan medeltidens slut. En kris i Västerlandets ”kunskapsordning” inträffade på 1600-talet, en andra på 1800-talet, och nu står vi i en tredje som sträcker sig över hela världen i vår egen tid. Polyhistorerna, de mångkunniga, har överlevt alla tre kriserna, åtminstone hittills.

Var och en av dessa kriser är kopplad till en kommunikationsrevolution. Den första är oupplösligt förenad med Gutenbergrevolutionen, det stigande antalet böcker tryckta med rörliga typer. Den andra är kopplad till uppkomsten av tidskrifter och tidningar till överkomligt pris tack vare den nyuppfunna ångpressen och billigare papper. Att den tredje krisen var i antågande kunde man se i slutet av 1900-talet: beteckningen information overload uppstod 1970. Den digitala revolution som alltjämt pågår har lett till en ackumulering av information i så enorm skala att nya måttenheter, den ena större än den föregående, har skapats för att vi ska kunna följa med i den, från gigabyte till terabyte, petabyte, exabyte och nu – men hur länge? – zettabyte. Det finns till och med en stormvåg av böcker om stormvågen av information, som också kallas ”störtsjö”, ”syndaflod” eller ”tsunami”, det senaste ordet.

I det första fallet ledde en period av successiv förändring fram till krisen på 1600-talet, ett slags anlopp till höjdhoppet. I synnerhet åren mellan 1650 och 1680 röjer vad som har kallats en ”medvetandekris” eller en ”kris i det europeiska intellektet”, som bildade en del av vad historikerna betecknar som ”1600-talets allmänna kris”. I det andra fallet gick förändringen snabbare, och den tredje är givetvis den allra snabbaste.

Varje kris har utlöst förskräckta skrin om ”för mycket att veta” och följts av stigande specialisering, såväl inom som utom den akademiska världen. På 1600-talet tillhörde den tjeckiske polyhistorn Jan Amos Comenius (Komenský) dem som var kritiska till fragmenteringen.

En reaktion på specialiseringen har varit en längtan tillbaka till tiden innan kunskapen fragmenterades, styckades i olika fack och fördelades mellan alltfler slag av experter eller specialister.

Denna nostalgi har tagit sig olika uttryck, bland annat i publiceringen nyligen av fyra böcker om polyhistorer som alla råkar ha fått samma titel, The Last Man Who Knew Everything. Av en egendomlig tillfällighet handlar de om fyra personer som lever under fyra olika perioder.

Den förste ”siste mannen” är den tyske jesuiten Athanasius Kircher som levde på 1600-talet; den andre är Thomas Young, som var don vid Cambridge (och fellow vid mitt eget college, Emmanuel) kring år 1800; den tredje är Joseph Leidy, en amerikan som verkade i mitten av 1800-talet och var professor i anatomi och naturhistoria. Den siste ”siste mannen” – i varje fall än så länge – är den italienske fysikern Enrico Fermi.

Skillnaden i tid mellan dessa fyra män, från 1650-talet till 1950-talet, ger vid handen att en allmän studie av polyhistorer över en lång tidsperiod vore belysande. För ögonblicket arbetar jag på en sådan.

Jag vill genast göra klart att jag följer den traditionella definitionen av polyhistorn som en person som har bemästrat ”många” (eller åtminstone flera) akademiska discipliner, inte den som nu har blivit vanlig och som återges med ”allround”, alltså någon som behärskar olika varianter av en viss verksamhet, till exempel konst eller idrott.

Min avsikt är inte att den bok jag skriver rätt och slätt ska bli ett galleri av intellektuella porträtt. Den tråd som jag hoppas ska hålla samman skildringen är den ökande specialiseringens historia, eller problem. Som intellektuell art hotas polyhistorn av specialiseringens tillväxt. Jag hade ”specialiseringens oemotståndliga tillväxt” på tungan, men processen har faktiskt mött motstånd, inte bara av ansatser till kollektiv tvärvetenskaplig verksamhet – med grundandet av nya universitet på 1960- och 1970-talen i Sussex, Bielefeld, Linköping och andra ställen – utan även av enskilda hjältemodiga personer.

Sextonhundratalet var epoken både för en handfull intellektuella giganter (på sin tid färgstarkt beskrivna som ”monster av lärdom”) och för kris.

Idag minns vi giganterna för endast en liten del av deras prestationer, ett fenomen som säger mer om oss än om dem. Ett exempel är Isaac Newton, som inte bara lämnade välkända bidrag till matematiken, optiken och mekaniken utan också studerade och skrev om alkemi, teologi och kronologi.

Newtons rival i studiet av integralkalkyl, Gottfried Wilhelm Leibniz, är nu ihågkommen som filosof men bidrog också till kunskapen om historia, språk, juridik och teologi. Hans manuskript visar att han också var livligt intresserad av astronomi, botanik, geologi och medicin.

Athanasius Kircher, den förste ”siste mannen”, skrev om ämnen så olikartade som Kina, det gamla Egypten, akustik, optik, språk, fossil, magnetism, musik, matematik, gruvdrift och fysiologi. Svensken Olaus Rudbeck var en gigant bildligt och bokstavligt (storväxt och med dånande stämma) med områden som sträckte sig från anatomi till lingvistik, musik, botanik, ornitologi, fornlämningar och vad vi nu kallar arkeologi. Den franske giganten Pierre Bayle, en reformert präst som gick i landsflykt i Nederländska republiken, skrev mest om teologi, filosofi och historia men redigerade också en lärd tidskrift, Nouvelles de la République des Lettres, och sammanställde en encyklopedi, Dictionnaire Historique et Critique, där fotnoterna tog mer plats än texten därför att han fyllde dem med kritiska anmärkningar ur egen fatabur. Alla dessa ”monster” behärskade ett antal olika discipliner och lämnade också egna nya bidrag till dem.

När vi ser bakåt från vår egen tid verkar 1600-talet ha varit en polyhistorernas guldålder, men perioden hade också en mörk sida. Klagosångerna över vad vi kallar ”överbelastning av information” och kunskapens fragmentering mångfaldigades vid denna tid. Robert Burton, don vid Oxford, dramatiserade överbelastningen när han i sin Anatomy of Melancholy (utgiven första gången 1621) skrev om ”böckernas väldiga chaos och oreda”: ”vi tyngs ned av dem, våra ögon värker av att läsa, våra fingrar av att vända blad”. Ett annat välkänt jämmerrop kom från den franske bibliotekarien Adrien Baillet, som befarade att barbariet skulle återvända till följd av ”den mängd böcker som ymnigt tillväxer varje dag” och gjorde det allt svårare att peka ut vad som verkligen var värt att läsa. Till och med den mycket beläste Leibniz skrev om ”den förfärliga mängd böcker som ständigt ökar” (horrible masse de livres qui va toujours augmentant).

Problemet var inte mängden av böcker, som ju hade tilltagit sedan mitten av 1400-talet. Mer och mer information blev tillgänglig i 1600-talets Europa till följd av att andra kontinenter invaderades och man upptäckte deras fauna, flora, folkslag, språk och så vidare. Ett exempel är att de 500 växtarter som den gamle grekiske läkaren Dioskorides identifierat hade ökat till de 6 000 som Caspar Bauhin beskrev 1623 och till de 18 000 som den engelske botanisten John Ray beskrev 1682.

Liksom tryckkonsten hade denna process pågått sedan 1400-talet, men en vändpunkt nåddes på 1600-talet, delvis tack vare att de nya uppfinningarna teleskopet och mikroskopet liksom Europas expansion gav tillträde till nya kunskapsvärldar.

Tyvärr hade vad Francis Bacon kallade ”lärdomens framåtskridande” sin baksida. Spridningen av böcker och upptäckter påskyndade kunskapens fragmentering, som man redan klagade över vid denna tid, i synnerhet Comenius: ”Metafysikerna sjunger endast för sig själva, naturfilosoferna mässar lovord till sig själva, astronomerna dansar för sig själva, de etiska tänkarna skriver sina lagar åt sig själva, politikerna lägger sina egna grundvalar, matematikerna fröjdas över sina egna triumfer och teologerna härskar till sin egen fördel.” Han drömde om att återförena fragmenten i vad han kallade pansophia, en universell visdom som skulle förbättra världen.

Polyhistorerna försvann ändå inte. Några kunde rentav följa 1600-talets giganter i spåren och göra egna upptäckter på helt olika fält.

Ta ryssen Michail Lomonosov, professor i kemi vid Vetenskapsakademin i Sankt Petersburg. Eftervärlden betraktade länge Lomonosov som väsentligen humanist – poet och författare till en rysk historia och en rysk grammatik som han var – trots att han hade gett ut verk som The Elements of Metallurgy or Mining (1763). När hans manuskript påträffades upptäckte man hans intresse för ursprunget till värme och köld, luftens elastiska kraft, färgteori, elektricitet, navigation, optik och andra områden.

Comte de Buffon, nu ihågkommen för sin väldiga Histoire naturelle i 36 band, var också aktiv i matematik, fysik, demografi, paleontologi och fysiologi.

Andra bemästrade en lång rad discipliner av olika slag även om de inte lämnade egna bidrag till många eller ens till några alls.

Det nya idealet var den vittra människan. En ryktbar representant är Denis Diderot. Att han var i stånd att redigera den berömda Encyclopédie berodde just på att hans intressen var encyklopediska. Utöver att redigera detta kolossala verk skrev Diderot själv flera hundra artiklar om filosofi, litteratur, akustik, biologi, konst, musik och hantverk. Återstoden var resultatet av närmare 140 medarbetares mödor.

Den spanske munken och professorn Benito Jerónimo Feijoo, på sin tid känd som ett ”monster av lärdom” i 1600-talsstil, var egentligen en vitter man som höll sig à jour med upptäckter på flera olika områden och skrev om dem alla i angenäm samtalston utan att själv lämna några seriösa originalbidrag till kunskapsmassan. De nio banden i hans Teatro crítico universal behandlade ”allehanda ämnen”, som titelsidan påpekade. Förordet klargör att författaren hade ämnat ordna artiklarna efter lärdomsgren men avstått ”antingen emedan de icke tillhör någon viss disciplin eller deltar lika mycket i dem alla”.

I början av 1800-talet framträdde en andra kunskapskris. Problemet var återigen överbelastningen efter hand som vetenskapliga expeditioner kom tillbaka med mer och mer information, experimenten blev allt talrikare, de offentliga arkiven öppnades för forskare och ångpressen och övergången till papper gjort av pappersmassa sänkte priset på allt tryckt material, från tidningar och tidskrifter till böcker.

Oron för överbelastningen fick nytt liv. Institutionaliseringen av specialiseringen vid universiteten, särskilt från slutet av 1800-talet och framåt, kan betraktas som ett slags försvarsmekanism där man byggde fördämningar för att hålla störtfloden av information tillbaka. I Tyskland, USA och andra länder inrättades nya läroanstalter, fakulteter, institutioner och kurser för studenter på grundnivå. I Cambridge före 1870 kunde studenterna bara välja mellan de klassiska språken och matematik (även om studenter med bredare intressen, som Charles Darwin, hade möjlighet att informellt studera ämnen som botanik och geologi). Efter 1870 ordnades nya kurser (”triposes”) i rask takt, till exempel i juridik, modern historia och naturvetenskap (däremot fick man vänta till 1917 för att kunna studera engelsk litteratur).

Nya ord är ofta tecken på nya trender. Det engelska scientist myntades 1834 när specialister på studiet av naturen började skilja ut sig från specialister på humaniora. I Frankrike kom ordet spécialité i bruk på 1830-talet och spécialiste myntades 1848. Ironiskt nog var det polyhistorn Auguste Comte som skapade ordet spécialisation, infört i engelskan av en annan polyhistor, John Stuart Mill.

Vid 1800-talets slut hade lagarbete i laboratoriet blivit ett inslag i vad som redan började bli känt som ”stor vetenskap” (Grosswissenschaft), ett kollektivt kunskapsskapande som på sin tid liknades vid massproduktionen av varor i fabriker.

Det är ändå inte svårt att finna individer på 1800-talet och början av 1900-talet med stor bredd i intressen och kunskaper tvärsöver disciplinerna.

För att återgå exempelvis till Thomas Young, den andre ”siste som visste allting”: han hade läkarutbildning men hans intressen vidgades till att omfatta fysiologi, fysik, optik, akustik och antika och moderna språk. Han var på god väg att dechiffrera hieroglyferna när han blev omsprungen av den mer specialiserade franske forskaren Jean-François Champollion. Inte att undra på att han var känd i Cambridge som ”Fenomenet”.

Ännu mer spektakulära var de många bidrag till kunskapen som Alexander von Humboldt lämnade, ett äkta monster av lärdom i klass med Leibniz. Humboldt utökade kunskaperna i geografi, geologi, botanik, zoologi, anatomi och astronomi. Han studerade också och skrev om arkeologi, etnografi och demografi.

I takt med att specialisering blev normen väckte dessa prestationer över vida fält både misstänksamhet och beundran. Thomas Young gav ut en del av sina skrifter anonymt så att hans läkarkolleger och patienter inte skulle mista förtroendet för hans medicinska kompetens, och Humboldt fick höra att somliga retade sig på att han var alltför intresserad av alltför mycket på samma gång.

Jag medger att mångkunnighet löper risk att bli ytlig. Från 1600-talet och framåt har en del lärda med stort spann betecknats som ”charlataner”, personer som lovar vad de inte kan hålla, likt de tidigmoderna kolportörerna av mirakelmediciner. Descartes använde sådana ord om Kircher, och inte utan anledning eftersom Kircher påstod sig ha lyckats kvadrera cirkeln och dechiffrera egyptiska hieroglyfer fast han hade misslyckats med bådadera.

En annan risk som polyhistorerna löper är vad som kan kallas ”Leonardosyndromet”, alltså att lämna projekt oavslutade när nya blir alltför frestande. Så var det för Leibniz och så var det för Young, som en gång fick ett brev från en kollega om ”det universella beklagandet av att er mångsidighet är så brett engagerad i vetenskaperna … att ni är oförmögen att gå vidare med era upptäckter och föra dem till den höjdpunkt av fulländning som vi har rätt att vänta oss av en man med era iögonfallande gåvor”.

Man skulle ha trott att det sena 1800-talets institutionaliserade specialisering ledde till att arten polyhistor försvann. Tvärtom blev polyhistorn specialist av ett nytt slag, generalisten, som specialiserade sig på att binda samman olika delar av den fragmenterade lärdomsvärlden (ordet ”generalist” var i bruk redan på 1890-talet).

Särskilt effektiva generalister är vad jag kallar ”seriepolyhistorer”, enligt principen seriepolygamist. De går från den ena disciplinen till den andra. De observerar ofta oväntade samband därför att de granskar problem i sin andra eller tredje disciplin i enlighet med de mentala vanor som de har tillägnat sig i sin ursprungliga utbildning. Exempelvis Vilfredo Pareto, som inledde sin karriär som ingenjör i det italienska järnvägssystemet, tog med sig begreppet jämvikt när han gick vidare först till nationalekonomi och sedan till sociologi. Min kollega vid University of Sussex, John Maynard Smith, var en av sin tids främsta brittiska biologer och förklarade sin framgång med att han hade börjat med tekniska studier och inte biologi. I sin avhandling om utvecklingen av fåglars flykt undersökte han ämnet som en flygingenjör som undersöker spänningen och de eventuella kompromisserna mellan stabilitet och manövrerbarhet.

En olycklig följd av specialiseringen har debatterats livligt sedan 1960-talet, i Italien, Tyskland och Sverige liksom i Storbritannien, i synnerhet med anledning av en föreläsning i Cambridge 1959 av Charles Snow, fysikalisk kemist som blev ämbetsman och slutligen författare. Han beklagade den allt bredare klyftan mellan vad han betecknade som ”två kulturer”, naturvetenskaperna på den ena sidan och humaniora på den andra.

Några personer i Snows generation – han var född 1905 – kunde ändå ta steget över gränsen mellan de båda kulturerna. Ett lysande exempel från denna generation är ryssen Pavel Florenskij.

Florenskij skrev om sig själv att hans ”livsuppgift” var att gå vidare på ”stigen mot en framtida integrerad världsåskådning”. Denne seriepolyhistor inledde sin bana som matematiker, fortsatte till filosofi och teologi och blev ryskortodox präst. Medan han studerade sakral konst inriktade han sig på återgivningen av rymd i ikonerna (och avslöjade därmed en geometrikers tankevanor). Matematiken ledde också Florenskij till elektrotekniken. Han arbetade på ett nytt uppslag, att framställa jod av tång, innan han kastades i fängelse under Stalins utrensningar och sköts.

Som vi bara alltför väl vet har den klyfta som bekymrade Snow vidgats ytterligare. Vi bör tala om många kulturer och inte om två kunskapskulturer.

Återigen skulle man ha trott att polyhistorerna hade utrotats som art, jämsides med så många andra arter i dagens värld. En och annan har dock fortsatt att värja sig mot specialisering, och det med framgång.

Umberto Eco inledde sin karriär med att studera medeltida filosofi och skrev en avhandling om Thomas av Aquinos estetik. Han gick vidare till jämförande språkstudier, litteratur, konst och musik som kommunikationsformer, och på så sätt kom han fram till en ny disciplin, semiotik, där han tillhörde pionjärerna. Denne seriepolyhistor skrev också romaner och kulturkritik i L’Espresso och andra italienska tidskrifter om ämnen av alla tänkbara slag, från Röda brigaderna till tecknade serier och den religiösa riktningen candomblé.

Susan Sontag skrev regelbundet i New York Review of Books och andra tidskrifter. Hennes essäer, som fyllde nio volymer när de gavs ut i samlat skick, handlade om litteratur och filosofi, de akademiska discipliner som hon hade utbildats i, och dessutom om konst, fotografi, mode, dans, sjukdom och politik, från Vietnamkriget till attacken på World Trade Center 2001.

Ett levande exempel på en seriepolyhistor är amerikanen Jared Diamond. Han började som fysiolog men gick vidare till ornitologi. Då han besökte Nya Guinea för att studera fåglarna där väcktes hans intresse för biogeografi, ekologi, lingvistik och antropologi. Idag är han nog mest känd för sina historiska verk, i synnerhet Guns, Germs and Steel (1997) och Undergång (2005). Diamonds böcker på historiska teman har kritiserats av specialisterna men också tagits på allvar. Oavsett man håller med om hans svar eller ej är frågorna som denne icke-specialist har ställt originella och fruktbärande.

Vi behöver verkligen inte bara en polyhistorernas historia utan också studier av deras psykologi och sociologi.

Vi börjar med psykologin. För att bli polyhistor – så att säga för att så fröna – måste man ha flera olika egenskaper. Polyhistorer behöver naturligtvis en överdos av vetgirighet, ett enormt minne och både förmåga och lust att arbeta långa dagar. De flesta är tävlingsinriktade och känner att de måste lyckas. De kan koncentrera uppmärksamheten, en förmåga som ofta beskrivs i nedlåtande ton som ”tankspriddhet”. Polyhistorerna har också talang för att dra paralleller och ”se” samband mellan till synes avlägsna områden, som Young, som studerade tidvatten och föreställde sig ”vågor” av ljus.

För att fröna ska gro och bära frukt måste polyhistorerna hitta en social nisch som ger dem tid att studera, tänka och skriva. Religiösa ordnar har inte sällan ställt sådana nischer till förfogande. Feijoo var benediktinmunk, Kircher var jesuit liksom två ledande 1900-talspolyhistorer, Pierre Teilhard de Chardin, som var geolog, paleontolog, filosof och teolog, och Michel de Certeau, som ägnade sig åt teologi, filosofi, historia, psykoanalys och sociologi.

Andra polyhistorer, som Buffon, var födda rika. Humboldt var en självständig forskare vars förmögenhet gav honom inte bara tid utan också möjlighet att göra den berömda expeditionen till Sydamerika, där han gjorde huvuddelen av sina upptäckter. Efter att ha ärvt en förmögenhet slutade Pareto att undervisa för att kunna ägna sig åt att skriva böcker.

Universiteten har ofta erbjudit polyhistorerna en nisch och några har varit förvånansvärt flexibla i bemärkelsen att en del seriepolyhistorer kunnat gå från en institution till en annan efter att ha fattat intresse för ett nytt ämne. Den ungerske landsflyktingen Michael Polanyi blev professor i fysikalisk kemi vid University of Manchester men ville gå in för filosofi. Han fick behålla sin professur och flyttade helt enkelt till en annan lokal. Jared Diamond är ett senare exempel. Han har tillbringat hela sin lärarbana på Californiauniversitetet i Los Angeles, där han började på institutionen för fysiologi och nu tjänstgör på institutionen för geografi, hur länge han nu blir kvar där.

Befattningen som bibliotekarie har lockat flera polyhistorer, främst Leibniz som arbetade som en sådan i Wolfenbüttel och på andra håll. Som Platon sade om kungar kan man säga att bibliotekarier bör vara filosofer eller filosofer bibliotekarier, som i Leibniz fall, och reformera klassificeringen av kunskap likaväl som klassificeringen av böcker.

En annan nisch, från och med slutet av 1600-talet, har varit kulturtidskriften, där polyhistorer som Bayle, Eco, Sontag och Aldous Huxley (ryktbar för att ha läst Encyclopaedia Britannica från första till sista raden) kunde publicera artiklar om de mest skiftande ämnen.

Alla dessa nischer är hotade i den digitala revolutionens tidsålder. Numera är det sällsynt att intellektuella har en privat förmögenhet. Bibliotekariens yrke kräver specialiserad utbildning och är inriktat på drift och skötsel, så det blir ont om tid att läsa böckerna. Universiteten är mindre gästvänliga mot polyhistorer än de var förr, vartefter undervisningen blir mer betungande och sammanträdena fler och fler. I ett föredrag om detta ämne som jag nyligen höll på Manchesteruniversitetet frågade jag åhörarna hur det skulle gå för Polanyi idag om han anhöll hos rektor om att bli förflyttad från en institution till en annan. En skrattsalva gav ett tydligt svar. Lyckligtvis finns kulturtidskrifter kvar men de tappar läsare och även annonsintäkter.

Låt mig avrunda. Det har funnits och finns alltjämt olika kunskapsregimer. Det låter sig sägas att polyhistorn tillhör en regim som är föråldrad eller i varje fall på väg att bli föråldrad. De enda levande polyhistorer som jag känner till har alla lagt medelåldern bakom sig. Diamond är 81, Bruno Latour, som har lämnat viktiga bidrag till filosofi, sociologi, antropologi och vetenskapshistoria, är 71 och Slavoj Žižek, som verkar ha skrivit om ungefär allting, är 69 (detta skrivs i juni 2018). De är alla för gamla för att känna av den tredje krisens fulla effekt. Jag kan inte komma på någon polyhistor född senare än på 1950-talet – kan mina läsare det?

Kommer den digitala generationen att producera polyhistorer? Det hoppas jag verkligen, för inom uppdelningen av det intellektuella arbetet kvarstår en viktig roll för generalister, personer som har blick för oväntade samband. Problemet är att vi gör livet allt svårare för dessa enastående människor. I en tid då vi behöver dem mer än någonsin förstör vi deras nischer.

Peter Burke är professor emeritus i kulturhistoria vid Cambridgeuniversitetet.

Översättning: Margareta Eklöf.

Mest lästa just nu

1) En annan plats med andra lagar av Nathan Shachar

2) För den goda sakens skull av Jörgen Huitfeldt

3) Utan etik och ansvar av Johan Frostegård

4) Rotvälta av Peter Santesson

5) Danmark är kristet av Susanna Birgersson

Andra som läst denna
artikel har också läst

1) Håll världen på avstånd av Brendan O’Neill

2) En annan plats med andra lagar av Nathan Shachar

3) Utan etik och ansvar av Johan Frostegård

4) För den goda sakens skull av Jörgen Huitfeldt

NR 6 2018

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...