VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Tema

Håll världen på avstånd

Av Brendan O’Neill

Studenter skyddas för obehagliga tankar och ord i undervisningen som antas kunna skrämma och traumatisera dem. Det är en form av terapeutisk censur som skjuter upp vuxenlivet.

I år bevittnade jag mitt livs första triggning. Platsen var universitetet i Oxford. Efter en större middag höll jag ett föredrag om tankefrihetens fördelar. Det var då det hände. En triggning. En äkta fysisk chock. En människa som genomgick en fysisk härdsmälta efter att ha utsatts för mina idéer.

De flesta vet nu för tiden vad som menas med att triggas. Att triggas är att konfronteras med ord eller idéer som är så stötande och motbjudande att man blir illamående eller rentav traumatiserad. ”Traumatriggningen” kommer från psykologin, upptäckten av att någon som har genomgått en traumatisk händelse kan återuppleva den, eller åtminstone få sin tankevärld invaderad av den, om han/hon ser eller hör något som påminner om det onda som har skett. På senare år har denna psykologiska kategori gått över gränsen in i den politiska sfären, så att många, särskilt på vänsterflygeln, nu påstår att vem som helst, kanske till och med alla, kan triggas av oroande ord eller bilder.

Den lättriggade, alltså den bräckliga, ömtåliga person vars självaktning kan krossas eller i varje fall få en törn genom att exponeras för svåra tankar, har mycket riktigt blivit ett centralt tema i den nya vänsterns politiska åskådning. Den är en nyckelkomponent i den politiska korrekthetens kultur: tanken att ord kan såra, idéer kan skada och häftiga diskussioner kan utlösa faktiska psykiska och till och med fysiologiska chocker bland dem som är närvarande vid diskussionerna.

Det är anledningen till att böcker förses med ”triggervarningar” vid en del universitet. Studenterna förvarnas om att de kan stöta på en svår eller oroande idé eller framställning som kan vålla verklig skada om de läser den eller den boken. Vid Columbiauniversitetet i New York begärde några studenter nyligen en triggervarning för Ovidius Metamorfoser med motiveringen att den innehåller en våldtäktshistoria. Studenterna hävdade att dessa texter är ”fyllda med narrativ om exkludering och förtryck” och därför kan vara skadliga för ”dem som genomlidit våldtäkt, personer med mörkare hudfärg och studenter från låginkomstfamiljer”. Kort sagt påstår dessa studenter vid ett elituniversitet att vi alla är bräckliga men att fattiga och svarta är särskilt bräckliga och behöver extra hjälp när de ska syssla med klassisk romersk litteratur. Sådan är den politiskt korrekta världsåskådningens paternalism.

Vid universitetet i Cambridge försåg institutionen för engelsk litteratur Shakespeares Titus Andronicus och Förvillelser med triggervarningar. Studenterna uppmärksammades på att genomgångar av dessa skådespel skulle innehålla ”diskussioner om sexuellt våld”, och man behövde inte gå på Shakespeareseminarierna om man befarade att sådana diskussioner skulle kännas obehagliga. Här står vi alltså 2018: vi säger åt studenterna att hålla sig borta från Shakespeare, att se honom som en potentiell fara för deras mentala hälsa.

En av mina favorithistorier om triggervarningar utspelade sig på University College London. År 2016 varslade en lärare i arkeologi sina elever om att de nog skulle behöva se bilder av mänskliga kvarlevor och upplyste dem om att skelettdelar kan vara skrämmande. De fick tillstånd att ”lämna föreläsningarna om de finner vissa ämnen alltför traumatiserande”. Den högre utbildningen i väst är illa ute när till och med arkeologistudenter får höra att de kan få ett trauma av att gräva upp gamla döda ting. Det är vad arkeologer gör. Själva kärnan, själva hjärtat, i dessa studenters inlärningsprocess framställs nu som något som kan skada dem.

Redan innan jag höll mitt föredrag i Oxford kände jag alltså till triggningsidén. Jag hade sett triggervarningar sprida sig över i synnerhet universitet i USA och Storbritannien. Tidigare hade jag mött studenter som sade sig ha blivit triggade men inte visade några symtom på det. De gick bara rakt på sak: ”Ni har triggat mig. Jag avskyr er. Ge er av från mitt universitet.” Och så vidare. Välkomnande, inte sant. Och i föreläsningar och artiklar hade jag många gånger framhållit att denna triggkult skadar själva lärdomsidealet. Akademins uppdrag – att stimulera djupläsning, ta upp svåra idéer och odla studenternas självförtroende och självständighet i deras sökande efter mer kunskap – smulas sönder av dagens kultur av försiktigt intellektuellt tassande. Universitet som går med på att idéer kan vara psykologiskt destabiliserande, och som finner sig i att studenter ser allting från Ovidius till Shakespeare som ett överhängande mentalt hot och basunerar ut sina protester, är inte längre universitet i ordets egentliga bemärkelse. De är ängsliga inrättningar som oupphörligt utfärdar intellektuella varningar och gör själva försöket till intellektuell utveckling och fördjupning till en oacceptabelt farlig process.

Men någon triggning hade jag aldrig sett med egna ögon. Jag hade aldrig bevittnat någon. Jag hade aldrig förstått hur allvarligt triggandet var förrän jag höll mitt föredrag i Oxford.

Jag skulle tala om fördelarna med kätteri, om förhållandet mellan kätteri och framåtskridande. Jag berättade att jag 2014 hade hindrats från att tala till aborträttens försvar vid Christ Church College i Oxford när Feministsällskapet där hade slagit fast att ”en person utan livmoder” – alltså en man – inte var rätt person att uttala sig om kvinnors reproduktiva hälsa. Collegestyrelsen höll med dem om att de skulle känna sig ”otrygga” om jag befann mig i lokalerna. Föredraget inställdes på styrelsens order.

Jag gick också igenom andra exempel där enskilda personers rätt att ”må bra” – det vill säga må bra mentalt och intellektuellt – nu har upphöjts över andras rätt att tala fritt och uttrycka kontroversiella åsikter eller sådana som avviker från mittfåran, vare sig det handlar om att män inte kan bli kvinnor (nu kallat ”transfobi”) eller att islamiska värderingar är underlägsna västerländska liberala värderingar (”islamofobi”) eller att äktenskap bör reserveras för par av olika kön (”homofobi”) eller att EU är en hänsynslös byråkrati (”eurofobi”) eller att massinvandringen antingen är en dålig idé eller i varje fall något som bör debatteras på djupet innan den sker (”xenofobi”). Precis som de gamla sovjetiska kommissarierna som avfärdade sina kritiker som mentalsjuka brännmärker vi nu alla med omoderna eller kontroversiella åsikter som ”fobiska” – med andra ord labila, rädda, galna.

Under frågestunden efteråt undrade en student vad jag tyckte borde göras åt ”våldtäktskulturen”. Jag svarade att jag hade svårt för uttrycket våldtäktskultur. Jag framhöll att det kopplar ihop ett brott, våldtäkt, med ett icke-brott, kultur, och att detta blir en inbjudan till censur. I pseudoradikala ordalag återinför det gamla tiders traditionella konservativa teori om mediernas inverkan som hävdar att kulturen direkt kan göra människor djuriska, rovgiriga eller ondskefulla.

Om vi accepterar att kulturen bidrar till eller rentav orsakar våldtäkt handlar vi fel på två punkter, förklarade jag. För det första förminskar vi våldtäktsmannens skuld genom att antyda att andra människor i viss mån är ansvariga för hans brott, om det nu är pornografer, filmregissörer eller författare. Kanske Ovidius eller Shakespeare. För det andra sanktionerar vi censur. Vi sanktionerar den officiella makten över alla ord eller bilder som kan anses bidra till brottet våldtäkt. Om vi menar allvar med att hålla kontroll över det offentliga livet på ett sådant sätt att inga män någonsin tittar på något ekivokt eller pornografiskt för att det inte ska ”trigga” deras påstådda rovdjursinstinkter, kan vi ta farväl av vissa filmaffischer, behåannonser, sexiga poplåtar, böcker. Lady Chatterleys älskare, till exempel. Den var förbjuden i Storbritannien i trettio år med hänvisning till att dess innehåll kunde göra vissa män lystna och farliga. Vill vi verkligen gjuta nytt liv i sådana paternalistiska åsikter om män, kvinnor och samhälle?

Medan jag yttrade detta som svar på studentens fråga märkte jag plötsligt att hon hade svårt att andas. Snart flåsade hon häftigt. Hon hyperventilerade. Rakt framför mig. Till sist hjälpte två andra studenter henne ut. De höll henne i armen och räddade henne undan vad som uppenbarligen hade blivit en fysiskt outhärdlig situation: någon som uttryckte sin åsikt i hennes närvaro.

Det var det utan jämförelse egendomligaste, mest oroande jag någonsin har bevittnat vid ett universitet. Det oroade mig av många skäl. För första för att det nästan såg religiöst ut, nästan som om hon varit besatt av en ond ande. Det var som om mina ord hade tagit kommandot över henne så att hon miste kontrollen över kropp och själ. För det andra för att de andra studenterna inte tycktes bli förvånade. Efteråt frågade jag några vad som hade hänt och de svarade med en axelryckning: ”Ni triggade henne ju.” Jag fick intrycket att de antingen hade varit med om något liknande tidigare eller att de nu var beredda på det. Dessa ungdomar vid ett av världens förnämsta lärosäten ”förväntar sig” att vissa idéer som kommer till uttryck vållar fysiska konvulsioner hos några av deras kamrater.

Jag började resonera inom mig. Kanske ord verkligen skadar. Kanske studentaktivister och den nya vänstern och den politiska korrekthetens kultur i bredare bemärkelse inte fablar när de säger att oenighet kan destabilisera sinnen och själar. Kanske kulturen där man tar anstöt och är ytterligt sårbar är så djupt förankrad bland dagens ungdomar att de genuint upplever idéer som de inte håller med om som ett hot mot sitt fysiska och mentala välbefinnande.

Det var den lärdom jag hämtade av den triggning jag blev vittne till. Här står vi nu i förhållande till millenniegenerationens bräcklighet och stabilitetskrisen vid universiteten och i andra delar av samhället: vi har en ny generation som verkar uppleva svåra idéer som fysiska övergrepp. Som tycks sakna de filter genom vilka tidigare generationer fann mening i världen omkring sig och dess olika ideologier och uppfattningar. Som tycks sakna de kulturella och moraliska resurser som är nödvändiga om vi ska kunna hantera det offentliga och politiska livet utan att ta skada av ”den obarmhärtiga utsattheten” i vardagen, som Hannah Arendt säger.

Kort sagt har vi en generation av unga vuxna som tycks sakna råmaterialet till vuxenskap. Följden är att livet vid akademin, själva inlärningsprocessen, blir svår, om inte omöjlig.

Detta pekar på ett problem som ligger i ett tidigare skede än studierna vid universitetet och föregår unga vuxnas inträde i det. Det pekar på en bredare socialiseringskris. På ett samhälle som har mist förmågan att leda nästa generation från barndom till vuxenskap och ge den vuxenlivets färdigheter och de kulturella resurser och material som tidigare generationer har byggt upp.

Många studenter idag verkar sakna instinkt för vuxenskap. Triggningen i Oxford var bara en extrem manifestation av en allmän kulturell trend vid amerikanska och brittiska universitet och i ökande utsträckning även i andra delar av Europa. Vi har sett så kallade säkra zoner bli alltfler: zoner där vissa ord och idéer är förbjudna för att studenterna ska känna sig ”säkra” – det vill säga slippa kontroverser. Mer än hälften av alla studentkårer i Storbritannien har säkra zoner. Kings College i London har till och med säkerhetspoliser, som faktiskt är lika orwellianska som de låter: de är med vid studentsammankomster och politiska diskussioner för att se till att ingen i publiken utsätts för påfrestande utsagor.

Det är frapperande hur många av dessa säkra zoner liknar barndomsföreteelser, till och med lekskolor. I några ligger det målarböcker som studenterna kan pyssla med för att lugna sig. Den medicinska fakulteten vid Harvard och den juridiska vid Yale har fastboende terapihundar som studenterna kan klappa för att minska stressen. År 2015 fick tentamensnervösa studenter vid Canberras universitet i Australien hjälp i form av ett zoo för keldjur och tillfällen att spräcka ballonger. De samlades och spräckte ballonger, förmodligen som ett sätt att glömma sitt ansvar som vuxna.

Detta återskapande av barndomen vid universiteten är inte enbart studenternas verk. Den regressiva aktiviteten stöds ofta av universiteten själva. ”Vi måste sluta att utgå från att artonåringar som just har slutat skolan är kapabla att sköta sig själva”, sade rektorn för Buckinghamuniversitetet i England i maj i år. Somliga studenter och universitet vill alltså att just det som studenterna kämpade mot på 1950- och 1960-talen ska återinföras: reglerna för in loco parentis, där grundtanken var att universiteten skulle uppträda som föräldrar och skydda studenterna, särskilt de kvinnliga, från vuxenlivets faror.

Det vi nu ser är ett klimat av extrem psykisk sårbarhet. Många i den unga generationen kan känna sig sårade av vilken anledning som helst. Böcker, fotografier av skelettdelar, Shakespeare, till och med statyer. Aktivister i Oxford som vill ha bort en staty av den gamle kolonialisten Cecil Rhodes har beskrivit hans förstenade närvaro som en ”miljömässig mikroaggression ”. Döda föremål, blotta bilderna av människor och händelser långt bak i historien, kan nu utlösa trauma, upplevas som ett övergrepp, en ”aggression”. Institutionaliseringen av psykisk sårbarhet uppmuntrar delar av den nya generationen att förvänta sig och i förlängningen se något skadligt i alla ord eller bilder eller monument som de möter.

Här har vi det bärande argumentet för censur på 2000-talet: inte att förkväva vissa ideologier eller hålla kontroll över sexuell utlevelse utan nödvändigheten av att resa ett stängsel för de unga och andra som skydd mot vad som påstås vara aggressivt eller skrämmande. Argumenten för censur förkläds nu som självförsvar, självaktning eller bevarande av mentalt välbefinnande. Från förbudet mot kontroversiella föreläsare till utbredningen av säkra zoner och efterfrågan på triggervarningar för Shakespeare – det vi ser idag är terapeutisk censur. Förr hade vi ideologisk censur, manifesterad till exempel i beslagen av kommunistisk litteratur, och religiös censur i gamla tiders krig om hädiska tankegångar eller uttalanden. Nu har vi terapeutisk censur som ska värna bräckliga individer mot vad de anser kan vara triggande.

Detta har sitt ursprung inte i akademin själv, inte i de relativistiska filosofer som studenterna uppmanas att läsa eller i professorer som förorenar sina intellekt med struntprat om språkets allt besegrande makt, utan i den bredare socialiseringskris som äger rum före universitetsstadiet. Alltför många kritiker av politisk korrekthet koncentrerar sig på vad som lärs ut vid universiteten. De förklarar inte varför studenterna är mottagliga för bräcklighetskulten långt innan de kommer till akademin, och i en del fall även om de inte ägnar sig åt högre studier. Det beror på att de som alla andra lever i samhällen som har gått från att sätta värde på den robusta individen till att hylla det bräckliga självet. Följden är att den yngre generationen i allt högre grad går miste om utrymmen där de kan ”öva sig” på att vara vuxna och bli vuxna.

Vårt samhälle odlar nu en permanent småbarnstillvaro. Opinionsmätningarna visar hela tiden att barn i USA och delar av Europa nu tillbringar mindre tid utan sina föräldrar. De har inte lika många lördagsjobb som tidigare, de tar färre droger, dricker mindre och har mindre sex än tidigare generationer. De skjuter hela tiden upp, eller rättare sagt uppmanas hela tiden att skjuta upp, vuxenålderns förpliktelser. Det är inte förvånande att vissa experter har propagerat för att pubertetsperioden ska förlängas officiellt. I den brittiska medicinska tidskriften The Lancet hävdade en samling forskare i januari 2018 att puberteten nu varar från 10 till 24 års ålder. Här ser vi den medicinska kunskapens anpassning till den sociala verkligheten, nämligen att samhället med hjälp av nya typer av överbeskydd från föräldrarnas sida, och med ett skolsystem som i allt högre grad poängterar självaktning mer än kunskap, har fött upp en generation som inte vill ägna sig åt vuxenålderns glädjeämnen.

Det västerländska samhället stimulerar inte de unga att utöva vuxenskap – genom att vistas längre tid utanför hemmet, ta deltidsarbete, umgås med jämnåriga och så vidare – och inte heller överför det gångna tiders kulturella resurser till den nya generationen. Som Hannah Arendt hävdade är det ett nyckelelement i socialiseringen, kanske själva nyckeln, att överföra kulturella kunskaper om tidigare generationers värderingar och erfarenheter. Vuxensamhället borde ge nästa generation råmaterialet till vuxenliv och de kulturella språng framåt som tidigare generationer tagit. Idag gör det ingetdera.

De västerländska samhällena har tvärtom lagt allt större avstånd mellan sig och sin egen historia, sina egna värderingar, sina egna kunskaper. Våra samhällen har blivit skickliga på självförakt. De har gjort det till en konstform. Storbritannien gisslar sig självt över imperiet och kolonialismen. Amerika har förvandlat sin historia av slaveri till republikens arvssynd, ett brott som Amerika aldrig kommer att hämta sig från. Frankrike befinner sig i en ständig härdsmälta över de radikala borgerliga idéer och dygder som det byggdes på. Var de i själva verket exkluderande, destruktiva idéer? Det är den ständiga frågan. Så det är inte förvånande att de unga inte bara känner sig illa förberedda för vuxentillvaron utan också alltmer främmande för sina egna samhällens kultur och kunskap, vare sig det är Ovidius, Shakespeare eller arkeologins landvinningar. Det beror på att vi inte längre överför sådana fakta och idéer och genombrott kulturellt därför att vi själva, vuxensamhället, har förlorat tron på vår världs intellektuella ursprung.

Denna problematiska dubbelprocess, denna nedvärdering av vuxenliv och kunskap, underblåser sårbarheten hos den nya generationen. Den nedvärderar mod, risktagande, såväl personliga risker som intellektuella risker. Den glömmer hur centralt mod är för både liv och inlärning. ”Modets dygd är en av de mest grundläggande politiska attityderna”, skriver Arendt. Varför det? Därför att det är den dygd som låter oss göra resan från hemmets behag till den offentliga sfärens obehag, till ”den obarmhärtiga utsattheten” i vardagslivet – den ofta underbara, livsförändrande obarmhärtiga utsattheten. Det är den dygd som förbereder oss för intellektuell konfrontation och för upplevelsen av kunskap. Våga veta, som Kant sade. I detta storartade arv från upplysningen är den djärva delen lika viktig som den vetande delen.

Universitetets kris, tankefrihetens kris, det intellektuella experimenterandets kris är inte ett verk av kulturella marxister eller arméer av millennieungdomar som till varje pris vill tvinga identitetspolitik på oss alla, något alltför många av den politiska korrekthetens kritiker försöker intala oss. Tvärtom är de en följd av att det västerländska samhället har vänt sig mot sig självt och sin historia och sitt ansvar att göra vuxna av ungdomarna. I triggningen i Oxford, i flåsandet, i en ung människas hyperventilerande enbart efter att har hört något hon inte höll med om, såg jag det upplysta tänkandets kris. Även vägen ut ur den: bygg stadga, hylla modet, uppvärdera djärvheten.

Brendan O’Neill är chefredaktör och kolumnist i den brittiska tidskriften Spiked Magazine.

Översättning: Margareta Eklöf.

Mest lästa just nu

1) En annan plats med andra lagar av Nathan Shachar

2) För den goda sakens skull av Jörgen Huitfeldt

3) Utan etik och ansvar av Johan Frostegård

4) Rotvälta av Peter Santesson

5) Danmark är kristet av Susanna Birgersson

Andra som läst denna
artikel har också läst

1) En annan plats med andra lagar av Nathan Shachar

2) Utan etik och ansvar av Johan Frostegård

3) För den goda sakens skull av Jörgen Huitfeldt

4) De som kunde allt av Peter Burke

NR 6 2018

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...