VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Recension

Stjärnorna på slottet

Av Ann-Sofie Dahl

Det är sannerligen inte många danskar förunnat att ha haft – eller ha – Marienborg som sin adress. I modern tid är det bara fem personer, en exklusiv skara som alla har kunnat skriva ”statsminister” på sina visitkort.

Det vita 1700-talsslottet Marienborg, 16 kilomenter norr om Köpenhamn och idylliskt beläget vid Lyngby Sø, är nämligen de danska statsministrarnas officiella residens. En konservativ, två socialdemokrater och lika många från det liberala Venstrepartiet har haft egna nycklar dit. Fyra män och en kvinna. Tre av dem har suttit på posten i runt ett decennium – Poul Schlüter, Anders Fogh Rasmussen och Poul Nyrup Rasmussen; de två andra har tillbringat litet kortare vistelser där: Lars Løkke Rasmussen och Helle Thorning-Schmidt.

Den senare visade att en dansk statsminister inte absolut måste heta Rasmussen, efter tre på rad med det efternamnet. En av dem, han med mellannamnet Løkke, är nu tillbaka på sin andra runda som värd på Marienborg efter att ha tvingats överlämna nycklarna till just ”Helle” vid valförlusten 2011. ”Pas godt på dem”, manade han henne då med en ofta citerad formulering, för de är bara ”til låns”. Och det fick ju Løkke rätt i, när han fyra år senare åter kvitterade ut dem och återvände till statsministerposten.

Tillsammans har dessa fem statsministrar regerat Danmark i snart 36 år, en tidsperiod som sträcker sig från 1980-talets berömda kartoffelkur till finanskrisen och vidare till dagens uppåtgående kurvor och tillväxt i ekonomin.

I sanningens namn är det bara två av dem som egentligen har bott på Marienborg mer permanent under sin statsministertid; nestorn i sällskapet, den konservative Poul Schlüter, statsminister 1982–1993, och hans efterträdare, socialdemokraten Poul Nyrup Rasmussen, som avlöste honom på posten när den borgerliga regeringen tvingats avgå efter den så kallade Tamilaffären, och som sedan satt kvar fram till 2001.

Men alla har de flitigt använt residenset till möten och officiella mottagningar, och för att få arbetsro och tid till att tänka litet mer långsiktigt än vad den dagliga stressen i statsministeriet på Christiansborg tillåter. Detta är en miljö som tv-tittare världen runt numera är väl bekanta med efter succéserien om ”Borgen”.

Under två dagar i maj 2017 förenades de fem med DR:s (Dansk Radios) assistans för första gången på det som varit allas residens för ett samtal om den alldeles speciella roll de har haft, och i Løkkes fall, fortfarande har. Dessförinnan hade de dessutom intervjuats var för sig. Nu samlades de så i de vita sofforna med kaffe och småkakor i salongen på Marienborg för ett ”informellt toppmöte” om deras statsministertid. Om segrarna, kriserna, de många affärerna, och det pris som ofrånkomligen följer med på köpet med landets högsta folkvalda ämbete.

Av detta blev det en tv-serie som slog tittarrekord när den sändes under hösten samma år. Och av det blev det därefter, något bakvänt, en bok om det som några av huvudrollsinnehavarna kallar det ensammaste jobbet i världen – eller i alla fall i Danmark.

Att de skulle hamna just där var förstås ingen självklarhet. Poul Schlüter, vars konservativa parti inte hade haft statsministerposten sedan 1901, trodde aldrig att han skulle bli någon särskilt långvarig innehavare av ämbetet – men över nyår skulle ju vara trevligt, så det skulle stå 1982–1983 under det officiella porträttet. Det blev ett decennium mer än så, den längsta statsministerperioden i nyare tid. Första dagen tog han bussen till jobbet.

Poul Nyrup Rasmussen hade inte heller så stora förhoppningar om att någonsin nå så långt, som barn till fattiga föräldrar. Vad skulle det månne bli av den pojken, oroade sig hans familj. Men statsminister blev han, när Det Radikale Venstre – till nyligen dansk politiks stora ”kungamakare” – flyttade över sitt stöd från de borgerliga till honom.

Helle Thorning-Schmidt – vars för en socialdemokrat osedvanligt dyrbara smak för handväskor förärade henne öknamnet ”Gucci-Helle” – hann för sin del knappt ens väljas till folketinget förrän hon siktade in sig på partiledarskapet. Det gav upphov till många leenden landet runt när ”Helle” sturskt deklarerade att hon minsann skulle kunna slå Anders Fogh Rasmussen, Venstremannen som satt från hösten 2001 till våren 2009, när han efter månaders benhårt förnekande meddelade att han var kandidat till posten som Natos generalsekreterare. Och därefter blev vald och avgick som statsminister.

Det kunde hon inte, däremot klarade hon 2011 att besegra hans efterträdare, Lars Løkke Rasmussen som liksom både Schlüter och Nyrup först hade fått överta statsministeriet utan föregående val. Men Løkke fick sin revansch med valet sommaren 2015 – som dock var ett katastrofval för det egna partiet, Venstre, som blev omsprunget av Dansk Folkeparti som största parti i ”blå blok”. Statsminister blev han ändå, och är det än, nu i spetsen för en skakig trepartiregering.

Under tre och ett halvt årtionde händer mycket, med människor, i politiken, ett land och i världen. I boken följer vi fem statsministrar i vardagen, med familjebestyr på hemmaplan och hårda politiska förhandlingar på jobbet, inom regeringen – som alla har varit koalitioner – och med diverse stödpartier som ska hållas på gott humör.

Personliga relationer är viktiga, även på den internationella scenen, där Natolandet Danmark har rört sig från den för Schlüterregeringen så smärtsamma ”fotnotsperioden” till den främsta frontlinjen som landet som alltid ställer upp. Vi kommer när våra vänner kallar, som Fogh formulerar det.

Med det följer de svåraste tänkbara besluten: att sända dansk militär i krig och konsekvenserna därav, när statsministern sätter sig för att skriva brev till de anhöriga till ännu en fallen soldat.

Vi får följa med bakom kulisserna när Løkke är på Tivoli med Putin, Schlüter bjuder dåvarande vicepresidenten Bush med hustru på ”candlelight dinner” på Kronborg, Fogh cyklar mountainbikes med deras son, Nyrup närapå hamnar i slagsmål med Helmut Kohl under en debatt om Natoutvidgningen, och bakgrunden till världens kanske mest berömda selfie, den som Helle Thorning-Schmidt tog med Barack Obama och David Cameron under minneshögtidligheten för Nelson Mandela.

En del har vi hört förut, men även med en del upprepningar är det många spännande inblickar som vi ges i boken, där statsministrarna berättar var och en i de olika tematiska kapitlen. Förvisso inte lika dynamiskt och fängslande som tv-seriens livliga samtal i soffan, men det som boken därmed förlorar i energi vinns i gengäld på de större möjligheterna till fördjupning.

Och det är inte en sur min så långt ögat når trots att deltagarna var oförsonliga rivaler om makten och har mötts i oräkneliga debatter (och i Danmark är debattonen stentuff). Bara Poul Nyrup Rasmussen verkar emellanåt bita ihop när hans partikollega Helle Thorning-Schmidt väl långrandigt lägger ut texten om det motstånd hon menar sig ha mötts av som första och hittills enda kvinna i ämbetet. Och det gör hon både ofta och gärna.

Det är inte utan att det är rätt svårt att föreställa sig att en motsvarande övning i Sverige, med Ingvar Carlsson, Carl Bildt, Göran Persson, Fredrik Reinfeldt och Stefan Löfven i soffan på Harpsund hade avlöpt lika väl, att det skulle resultera i ett lika öppenhjärtigt och skarpt, men ändå respektfullt och trivsamt samtal. Och definitivt inte med lika många glada skratt.

Var det då värt det? Alla dessa okristligt tidiga morgnar och oändligt långa arbetsdagar, alla stunder med familjen som försummats, det snudd på omänskligt höga tempot och den ständiga bevakningen från såväl medier som säkerhetsvakter. Är det trots allt ett gott liv att vara statsminister i Danmark?

Jodå, förklaras samfällt i sofforna på Marienborg: ett hårt liv, men gott. Varendaste dag som statsminister var en gåva, menar Helle Thorning-Schmidt, som ju själv inte direkt hade någon dans på rosor under sina år när hennes koalitionsregering med Radikale Venstre och Socialistisk Folkeparti under långa tider befann sig i närmast oavbruten intern kris.

En sann dröm att få sitta vid huvudänden av det bord där alla stora beslut som man har drömt om sedan unga år beslutas, förklarar Løkke, och Fogh och Nyrup instämmer från sina olika ideologiska hörn. Poul Schlüter säger sig ha njutit av varje ögonblick av den ”praktfulla” upplevelse som det innebär att vara Danmarks statsminister. Och tillägger:

”Det borde alla prova på.”

Mest lästa just nu

1) Slut på barnatron av Fredrik Haage

2) Kulturångest av Katarina Barrling

3) Barnsligare än barnen av Thomas Gür

4) Goda idéer bortom det rimligas gräns av PJ Anders Linder

5) Dosera med dynamik av Mattias Svensson

NR 6 2018

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...