Jag landade i vad man skulle kunna kalla dry martini-principen och rekommenderade två delar frimodighet på var del reserverad skepsis. Artikeln väckte rejält med gensvar och lärde mig mycket om SvD:s läsekrets, där inte så hemskt många kom med synpunkter på filosofi och världsåskådning men desto fler hade starka åsikter om hur riktiga drinkar ska blandas.

En nyckelfråga är förstås i vilken grad man som enskild människa är fri att välja mellan optimism och pessimism. Jag misstänker att det i hög grad handlar om ett kynne, ett personligt böjningsmönster, som inte låter sig ändras från ena stunden till den andra. Men för sammanslutningar och organisationer måste handlingsfriheten vara större. Bör tankesmedjor, redaktioner och politiska partier ta sikte på problem och ris...