VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Ledare

Goda idéer bortom det rimligas gräns

Av PJ Anders Linder

Strax efter att jag hade tillträtt som politisk chefredaktör i Svenska Dagbladet skrev jag en sorts programförklaring om inställning och attityd till samhällsutvecklingen. Bör en förnuftig människa vara optimist eller pessimist?

Jag landade i vad man skulle kunna kalla dry martini-principen och rekommenderade två delar frimodighet på var del reserverad skepsis. Artikeln väckte rejält med gensvar och lärde mig mycket om SvD:s läsekrets, där inte så hemskt många kom med synpunkter på filosofi och världsåskådning men desto fler hade starka åsikter om hur riktiga drinkar ska blandas.

En nyckelfråga är förstås i vilken grad man som enskild människa är fri att välja mellan optimism och pessimism. Jag misstänker att det i hög grad handlar om ett kynne, ett personligt böjningsmönster, som inte låter sig ändras från ena stunden till den andra. Men för sammanslutningar och organisationer måste handlingsfriheten vara större. Bör tankesmedjor, redaktioner och politiska partier ta sikte på problem och risker eller gör de klokare i att skjuta in sig på öppningar och lovande vägar framåt?

Jag kan inte se annat än att det måste finnas framtidstro i en rörelse för att den ska kunna lämna värdefulla bidrag till utvecklingen. Att ensidigt tala om hot och faror kan vara en lättare väg till kortsiktig framgång, men det frigör inte så mycket konstruktiv energi. Fast framtidstron måste ha täckning och vara förankrad i en rimlig bild av verkligheten. Att skönmåla, skarva och bagatellisera får förödande följder i längden. Trovärdiga budskap förmår att skänka hopp inte minst genom att de rymmer idéer om hur något som inte går bra idag kan fås att gå bättre imorgon. De består inte av löften om att elden är ofarlig utan av planer för att släcka den.

Så här i efterhand kan jag fundera inte bara på om martinireceptet var i jolmigaste laget utan också på om motsatsparet optimism-pessimism var så väl valt. Att välja mellan dem ter sig alltför passivt och deterministiskt. Uppgiften måste snarare vara att förena hopp och realism: att vara övertygad om att världen kan bli bättre men samtidigt förstå att framgång inte kommer av önsketänkande och trosvisshet utan av eftertanke, omdöme och kompromisser.

Efter en lång period då övertygelsen om evig framgång har satt sin prägel på politik och debatt befinner vi oss sedan en tid i ett betydligt mer deprimerat läge. Västvärlden översköljs av rapporter om auktoritära framgångar och den liberala världsordningens kris. Följaktligen var det med viss förväntan som jag noterade att Economist (15/9 2018) anlägger moteld och publicerar ett manifest för en förnyelse av liberalismen som del av sitt 175-årsfirande.

Tyvärr kan jag inte säga att förväntningarna infrias. Visst kommer man med en del kloka uppslag, men strålkastarljuset riktas i högre grad mot tidningens ärorika förflutna än mot framtiden och resonemangen är för allmänna och nebulösa för att ta skruv. Det här manifestet får inga spöken att gå genom världen.

Då är det betydligt mer klarspråk och närvarokänsla i Adrian Wooldridges essä ”Some thoughts on the crisis of liberalism – and how to fix it”. Wooldridge har en doktorsexamen i filosofi från Oxford men arbetar sedan länge för Economist. Förra våren tog han över ansvaret för tidningens prestigekolumn Bagehot i vars nätversion essän publicerades i början av juni. Vissa spår känns igen i manifestet trots att de har gjort den nedslående resan från personligt uttryck till kommittéprodukt.

Wooldridges liberalism är så brett definierad att den nästan skulle kunna likställas med ”den västliga modellen” och han menar att dess goda version alltid är resultatet av en lyckad balansakt i en rad dimensioner – elit/demokrati, top-down/självstyre, globalt/lokalt och hårt/mjukt. Nu varnar han för att den tagits över av en teknokratklass på avsevärt avstånd från de flesta medborgare och ensidigt har kommit att identifieras med de förra värdena: elitism, uppifrånstyre, gränslöshet, fixering vid mätning och hårda data. Liberalism har blivit de internationaliserade eliternas ideologi i vilken det ofta smyger sig in en betydande irritation mot folkliga strömningar som inte delar de upplystas entusiasm för teknokratiska lösningar. Lomhörda skattefrälsen i EU och Världsbanken reagerar med ilska på bångstyriga opinioner och svarar genom att driva sina principer ännu hårdare.

Här har Wooldridge en mycket viktig poäng. Just denna benägenhet till ”overreach” – att makthavare driver i och för sig goda idéer bortom det rimligas och det folkligt accepterades gräns – tror jag är ett av de mest grundläggande skälen till att liberalismen har hamnat i sådana svårigheter.

Exemplen är bara alltför många: EU:s utvidgning och fördjupning vitaliserade en trött kontinent. Men när fördjupningen blivit överideologi och ”mer EU” är svaret på varje fråga blir också motståndet starkare. Detsamma händer när människor som ställer frågor om invandringens storlek inte bemöts med sakliga argument utan med misstänkliggöranden.

Avregleringen av finansmarknaderna har öppnat för mera tillväxt och välstånd, men eftersom den inte matchades av tillsyn och etik har resultatet blivit finanskris och en omfattande backlash mot kapitalismen.

Wooldridge vill att makten ska begränsas för ovalda teknokrater och att den nationella och lokala demokratin ska stärkas. Svepande jämförelser mellan nationalism och lokalpatriotism å ena sidan och rasism och bigotteri å den andra gör bara ont värre. Han skriver: ”De flesta människor lever sina liv på lokal och nationell nivå snarare än i de internationella flygplatsloungerna. Och de flesta människor upprörs över att buntas ihop med fascister. Populism är lika mycket en protest mot att bli förolämpad som en protest mot avstannad ekonomisk tillväxt.”

Liberalismen kan inte delegeras till internationella organisationer och ovalda byråkrater om den ska bli beständig, betonar Wooldridge. Den universella tanken behöver lokal färg och förankring.

Om företrädare för den liberala ordningen alltid vill tala mätdata och produktivitetstillväxt och aldrig mänsklig värdighet, gemenskap eller skönhet kommer de att uppfattas som odrägliga översåtar.

Om EU möter kritik mot maktkoncentration med förslag som innebär att makten koncentreras ännu mer kommer spänningarna till sist att bli ohållbara och brexit bara början.

Liberalismen behöver helt enkelt en rejäl dos ödmjukhet. Väl utrustad med sådan, försedd med både hopp och realism, optimism och pessimism, med eller utan oliv, bör den vara allt annat än uträknad.

Mest lästa just nu

1) Slut på barnatron av Fredrik Haage

2) Kulturångest av Katarina Barrling

3) Barnsligare än barnen av Thomas Gür

4) Goda idéer bortom det rimligas gräns av PJ Anders Linder

5) Dosera med dynamik av Mattias Svensson

Andra som läst denna
artikel har också läst

1) Slut på barnatron av Fredrik Haage

2) Barnsligare än barnen av Thomas Gür

3) Dosera med dynamik av Mattias Svensson

4) Kejserliga fantomsmärtor av Martin Lagerholm

5) Farlig aktivism av Marcus Nilsen

NR 7 2018

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...