Jag ska vara här nu
Staden definieras av sina industrier, parker, hamnar och universitet, av gator och esplanader, av hus och affärer, av nattliv, konserter och restaurangutbud, av museibyggnader och konstsamlingar. Staden är aldrig färdig, den är en larmande byggarbetsplats, ett myller av vägarbeten och rördragningar. Det rivs och planeras, planteras och kontrakteras. Människorna kommer och går, slår sig ner ett tag, drar vidare, eller blir kvar.
Staden kräver inget av sina invånare. Du möts inte av några kunskaps- eller dialekttest, du får ha knasiga värderingar, du behöver inte vara beredd att slåss för din stad, du behöver inte vilja ”bidra”. Det är inte tiden du bott i en stad som bestämmer tillhörigheten, utan hur mycket du njutit. Man behöver inte slå rot för att känna sig hemma.
Efter fyra år i Danmark har jag inte blivit dansk. Däremot blev jag köpenhamnare samma dag som jag flyttade till Köpenhamn.
Men nu är det dags att dra vidare. Till en svensk småstad med några tusen invånare. Här finns vackra stränder, en pittoresk stadskärna, en medeltida kyrka, små förskolor med snälla fröknar – och en spritfabrik. Men inget HM, inget Åhléns, ingen bokhandel, ingen biograf. Något nattliv att tala om finns naturligtvis inte heller. Orten gör inget väsen av sig. Här skjuts inte och här hålls inga musikfestivaler.
Hur gör man sig hemmastadd på ett sådant ställe?
Jag väljer tapeter. Det är viktigt. Det är inte mitt hus jag tapetserar, det är mitt liv. Jag ska vara här nu, tänker jag. Jag köper Kerstin Ekmans senaste essäsamling, den om att vara i naturen, vandra, lära sig namnet på blommor, buskar, mossor och träd, om att upptäcka nytt och om återseendets glädje. Tänker att jag får börja i trädgården. Rönn och syren förstås. Murgröna och aklejor har jag också sett. Men vad heter den där klängväxten med vita blommor som har tagit över hela häcken? Snart ska jag utforska det lilla stycket naturskog som ligger ett par stenkast från vårt hus, ner mot havet. Enligt en gammal insändare jag hittar på nätet är denna skog det enda ställe i Norden där det fortfarande bor en insekt med det magnifika namnet ”jättepraktbagge”. Undra om den finns kvar.
Jag berättar för min man om hur jag med Ekman i handen vill göra naturen till min, slå rot på vår nya hemort. Han säger att han tar hjälp av fåglarna. Sjön med tranorna. Flyttfåglarna som vänder tillbaka varje år. Rödstjärten precis utanför huset. Vi ska ha starholkar i trädgården, säger han, de ska bo hos oss.
Förstrött försöker jag få en bild av de politiska trätoämnena på orten – och blir genast varse att jag inom mig härbärgerar ett ganska ettrigt litet nimbydjur. Politikerna vill låta bygga en enorm vindkraftspark rakt ut i bukten, bara någon mil från stranden. Om jag lovar att släcka lamporna, stänga av elementen och kalla dagar bara elda i kakelugnarna, sopsortera, börja kompostera, sluta konsumera, låta bilen stå, gå, cykla; kan ni snälla söta rara låta bli att förstöra havsutsikten?
På kommunens hemsida kan man läsa om den äldre stadsbebyggelsen och om vilka som bott i stadsgårdarna av korsvirke runt torget. Försöker föreställa mig kofferdikaptenerna och packhusförvaltarna, prästerna och guldsmederna. En stadsdragare byggde huset vi just nu renoverar. Efter stadsdragaren flyttade en toffelmakare in, efter toffelmakaren en trafikföreståndare. Det var alltsammans långt innan kommunikatörernas och konsulternas tidevarv.
Populärt
Amnesty har blivit en aktivistklubb
Den tidigare så ansedda människorättsorganisationen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.
Jag ansöker om medlemskap och blir nummer 3 677 i den Facebookgrupp som diskuterar traktens historia. Någon har lagt upp ett klassfoto från 1943. Flickorna har stora rosetter i håret, lärarinnan ser allvarlig och snäll ut där hon sitter i mitten av bilden, omgiven av sina elever. Skolan ligger precis runt hörnet från vårt hus och är känd för sin ovanligt goda ordning, fast alldeles vanlig och kommunal. Jag hoppas att det är just där mina barn kommer att få lära sig allt det där jag får svindel av att tänka på att de måste lära sig innan de blir stora och kan klara sig själva.
Själv kommer jag alltid att vara en ”nyinflyttad” så länge vi bor här, mina barn däremot kommer att ha sina första minnen härifrån.
Jag ska vara här nu.
Fri skribent.