VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Tema

Det är ditt fel

Av Anders Sundell

Forskning visar att väljare ofta är okunniga och irrationella. Men i en demokrati kan inte väljarna svära sig fria från ansvar.

Pessimismen verkar ha blivit någon sorts standardläge för politiskt intresserade. Klimatet är i kris. Samhällskontraktet är i kris. Välfärden är i kris. Ekonomin är kanske inte i kris just nu, men kommer säkert att snart vara det. Och demokratin är helt klart i kris, hotad både av auktoritära stater utifrån och av populister med auktoritära böjelser inifrån.

I Ipsos mätningar sedan 2013 har andelen som tycker att utvecklingen i Sverige går åt fel håll hela tiden varit större än andelen som tycker att utvecklingen går åt rätt håll. I årets septembermätning var de ungefär dubbelt så många. I amerikanska Pew-institutets tidsserier har fler varit missnöjda än nöjda med utvecklingen sedan januari 2004.

Och vems fel är det? All offentlig makt utgår i Sverige från folket, kan man läsa i regeringsformens portalparagraf. Betyder det att det är vi medborgare som är ansvariga för samhällsutvecklingen?

Jag tänkte angripa frågan från två håll. Regeringsformen förklarar att folkstyrelsen ”förverkligas genom ett representativt och parlamentariskt styrelseskick”. Vi väljer alltså representanter, de formerar sig i någon form av styrande koalition, och för sedan en politik som antas ligga i linje med vad väljarna önskade.

För att medborgarna ska sägas vara ansvariga för den förda politiken behöver två steg i den här processen fungera. Om väljarna inte har förmåga att välja ordentligt kommer representanternas åsikter att spegla folkviljan dåligt. Och även om valet får ett lyckat utfall är det inte säkert att representanterna för den skull för den politik som väljarna önskat sig. I så fall kan vi inte gärna beskylla medborgarna för att politiken blir som den blir. Och om så är fallet undermineras själva idén om folkstyre. Vi börjar med att diskutera det första steget, valhandlingen.

I en klassisk bok med den för ämnet passande titeln The Responsible Electorate– den ansvariga väljarkåren, eller kanske, den ansvarskännande väljarkåren – från 1966 skrev statsvetaren Valdimer O Key att väljare inte är några dumbommar. De har önskemål och svarar rationellt på den information som bjuds dem, och de alternativ som finns att välja på. Key byggde sina slutsatser på hur väljarna förhöll sig till Franklin D Roosevelts New Deal – en radikal omtolkning av statens roll i det amerikanska samhället. Olika väljargrupper verkade stödja eller avvisa programmet beroende på om de själva tjänade eller förlorade på det, enligt Key, och var alltså rationella.

Mot denna slutsats vänder sig två andra tunga statsvetare, Christopher Achen och Larry Bartels, i den uppmärksammade boken Democracy for realists, publicerad 50 år senare, 2016. Deras slutsats är i korta drag att jo, väljare är faktiskt dumbommar. I alla fall de amerikanska, som de studerat. Keys slutsats beskrivs som ”folk theory” – en statsvetenskapens bondepraktika – och hans empiriska resultat avfärdas.

Väljare vet inte vad de olika partierna och kandidaterna står för, enligt Achen och Bartels. De vet inte hur verkligheten utvecklar sig. De vet inte vilken politik som skulle förbättra situationen. Det enda de kan är att straffa politiker när de själva får det sämre; när ekonomin går dåligt, eller när man blir av med jobbet. Men det behöver inte finnas någon koppling till politikernas agerande. När ekonomin (eller det lokala fotbollslaget) går dåligt åker politikerna ut. När den går bra får de vara kvar. Det är också förklaringen till väljarbeteendet under New Deal-eran. Roosevelts upprepade omval berodde inte på väl avvägda bedömningar av politikens effekter, utan för Roosevelt gynnsamma reaktioner på konjuktursvängningar. I ett uppmärksammat avsnitt av boken visar de till och med att president Woodrow Wilson 1916 fick färre röster i distrikt som drabbats av hajattacker – något han knappast kan hållas ansvarig för.

En liknande bild ger filosofen och statsvetaren Jason Brennan i sin bok Against Democracy, utgiven på svenska som Efter demokratin. Han refererar till John Stuart Mill, som i den representativa demokratins barndom trodde att demokratin skulle göra folk bättre, och mer upplysta. ”Efter 150 år har vi nu resultaten”, skriver Brennan. ”De är till största delen negativa.” Politiskt deltagande korrumperar och fördummar oss mer än det höjer och förädlar. Om man någon gång försökt föra en sansad debatt på det stora demokratiska forum som är Twitter är det lätt att hålla med.

Ska okunniga och irrationella väljare hållas ansvariga? Jag kan tänka mig två svar, som jag kallar Jesusprincipen respektive Janne Josefsson-principen.

Jesus sade på korset ”Fader, förlåt dem, ty de veta icke vad de gör”. Om det nu är så att väljare är kroniskt inkapabla att fatta ordentliga beslut kan vi inte gärna straffa dem för att de handlar i enlighet med deras natur. Tanken om att medborgarna fattar rationella och sammanhängande beslut, som regeringar sedan förverkligar, har inte och kommer aldrig att ha något med verkligheten att göra, skriver Achen och Bartels, till exempel. Regeringsformen bygger på en fantasi.

Slutsatsen måste då rimligen bli att demokratin måste göras om i grunden. Väljare är uppenbarligen inte ansvariga nog för att anförtros med styret av landet. Achen och Bartels ger dock inte några konkreta förslag. Det gör däremot Brennan, som vill ha en utpräglat elitistisk demokrati med rösträtt som villkoras efter kunskapskrav.

Det andra sättet att se på saken handlar istället om att se väljarkåren som styrelsen i AB Sverige. När då Janne Josefsson kommer och konfronterar styrelsen med bevis på korruption och vanskötsel räcker det inte att säga ”men jag visste inget”. Motfrågan brukar bli ”Men borde du inte ha hållit dig underrättad?” Okunskap är ingen bra ursäkt. Så betraktat är väljare ansvariga, oavsett om de vanligtvis gör rationella val eller ej. Frågan är normativ, inte empirisk.

Själv är jag dock inte lika pessimistisk till väljarnas förmåga. Alliansens valseger 2010 skulle till exempel vara omöjlig, om Achen och Bartels hade rätt. Trots – till och med på grund av – en kraftigt krisande ekonomi omvaldes alliansen. Moderaterna gick framåt, till stor del på grund av vad som allmänt uppfattades som en kompetent hantering av den ekonomiska krisen. Så sofistikerade tror inte Achen och Bartels att väljare kan vara. Blir det sämre borde regeringen ryka, oavsett hur ansvarig den är. Svenska väljare klarar sig dessutom bättre än de flesta andra länders i internationella mätningar av politisk kunskap. Och hajattacksexemplet har dessutom visat sig bygga på friserad data och tveksamma statistiska analyser.

När konventet som skulle leda fram till Förenta staternas konstitution 1787 avslutats sägs det att grundlagsfadern Benjamin Franklin fick frågan om vilket politiskt system delegaterna hade skapat. ”A republic, if you can keep it”, blev svaret. Republiken, och demokratin, måste upprätthållas och försvaras, kan man tänka att Franklin menade. Man måste ta ansvar för den, och vill man inte det, är man inte vuxen uppgiften. Vi får stå för våra val. Jag ansluter mig till Janne Josefsson-principen, snarare än Jesusprincipen.

Därför är de många försöken att förklara bort Trumps valseger, brexit, eller Sverigedemokraternas framgångar med rysk hackning, fusk eller falskt medvetande, missriktade. Ryska påverkansförsök ska givetvis tas på allvar, men i fallet Trump verkar det mest haft marginell betydelse. Man kan inte bortse från att över 60 miljoner amerikaner röstade på honom (även om det var 3 miljoner färre än som röstade på Clinton). Det är inte ett misstag som kan korrigeras i elektorsförsamlingen eller Högsta domstolen.

Nyligen beordrades också Marine Le Pen att genomgå en psykiatrisk undersökning för att ha postat bilder på IS våldsdåd på Twitter. Sådan psykologisering är direkt destruktiv för idén om ett kapabelt folk som styr sig självt. Bilderna må vara horribla, och beslutet att sprida dem kan ifrågasättas, men det handlar om medvetna val. Meningsmotståndare måste besegras på väljararenan.

Men det är kanske ändå inte så enkelt som att väljarna helt styr utvecklingen. Finns det bara skojare att välja på, kommer folket att garanterat välja en skojare, sa V O Key också. Det har anförts som en förklaring till att korrupta politiker alltför ofta återväljs – hur vet man att motkandidaten är bättre?

Val är också trubbiga verktyg för att uttrycka folkviljan, vilket för oss in på steg två i processen för folkviljans förverkligande. Kan det för övrigt ens sägas finnas något sådant som en folkvilja? Ingen enskild väljare röstade för det nuvarande läget i den svenska riksdagen. Man röstar på ett parti; valsystemet är vad som leder fram till den här röran. Regeringen som till slut bildas behöver inte ha varit särskilt önskad av väljarna. Om Ulf Kristersson lyckas bilda regering får vi en statsminister från ett parti som bara stöddes av knappt var femte väljare. Blir det Löfven handlar det om färre än var tredje.

Politikerna är inte heller formellt bundna av sina väljare. I Sverige avgjordes det redan under frihetstiden, i den så kallade principalatsstriden. Man fann då att väljare inte kunde binda sina representanter vid vissa politiska hållningar. En riksdagsledamot fattar beslut efter eget huvud, men får givetvis stå till svars för det efteråt.

Det finns goda skäl för att det ska vara så. Den brittiske filosofen och statsmannen Edmund Burke förklarade (efter att ha blivit vald) för sina väljare att visserligen skulle en representant vara i samklang med sina väljare, men också att det vore ett förräderi mot dem om han gick emot sitt eget omdöme för att följa väljarnas åsikt.

I riksdagsundersökningen efter valet 2014 uppgav bara 2 procent av ledamöterna att man ska följa väljarnas önskemål vid en konflikt mellan dem och de egna principerna, eller partilinjen. 25 procent uppgav att den egna kompassen skulle råda, och ungefär 74 procent att partilinjen var viktigast.

Konsekvensen kan bli att det uppstår ganska stora åsiktsskillnader mellan väljare och valda. Mest uppmärksammat har detta blivit i migrationsfrågan. Sedan SOM-institutet började mäta 1990 har andelen väljare som tycker att det är ett bra förslag att ta emot färre flyktingar alltid varit större än andelen som tycker att det är ett dåligt förslag. Bland riksdagsledamöter har stödet istället ofta varit ensiffrigt. Det har – som alla vet – lett fram till ett iögonfallande glapp. I en debattartikel 2016 menade Peter Esaiasson att ”det politiska etablissemanget” i denna fråga inte uppfyllde något av tre kriterier på väl fungerande och lyhörd representation. För det första: att politikerna fattar de beslut som de flesta medborgare vill att de ska göra. För det andra: att politikerna gör klart att de känner till vad medborgarna tycker och tänker. För det tredje: att politikerna ger goda förklaringar till sina beslut.

Demokratins grundmekanism är att politiker erbjuder olika alternativ, som väljarna kan ta ställning till. I migrationsfrågan fanns det under 2010-talet egentligen inte några riktiga alternativ till rådande linje, förutom Sverigedemokraterna. SD:s tillväxt kan alltså ses som en kurskorrigering från folkets sida, om än otymplig och långsam, med många bieffekter. I migrationsfrågan – för att ta det viktigaste exemplet – är det alltså svårt att hålla medborgarna ansvariga för de senaste årens politik.

Å andra sidan ska varje åsiktsskillnad mellan väljare och valda inte nödvändigtvis tolkas som ett stort demokratiskt underskott. Undersökningar visar att det finns fler frågor där åsiktsglappet är stort. Väljare är mer negativa än riksdagsledamöter till vinster i välfärden och Turkiets eventuella medlemskap i EU (före Erdo˘gans auktoritära omsvängning); de är också mer positiva till ett förbud mot pornografi och sex timmars arbetsdag. Ingen av dessa frågor är dock av särskilt stor vikt för väljarna, med möjligt undantag för vinster i välfärden, och i den frågan finns det också en större åsiktsspridning mellan partierna. Problemet uppstår när en fråga där väljarkåren skiljer sig från merparten av representanterna också blir väldigt viktig för många.

Maximal åsiktsrepresentativitet bör inte heller vara det allenarådande målet. Om det vore så finns det bättre sätt att lägga upp styrelseskicket; framförallt lottning av representanter, som tillämpades flitigt i antikens Aten. Åsiktsskillnader mellan väljare och valda av den magnitud vi ofta ser i den svenska demokratin är en statistisk omöjlighet i ett lottningssystem.

De flesta kan nog ändå hålla med om att politiker gärna får vara lite bättre än oss andra; lite klokare; lite mer pålästa; lite mer empatiska; lite tålmodigare. Det kommer oundvikligen att leda till att de inte tycker som folkopinionen i alla frågor. Peter Esaiasson argumenterade själv i en tidigare bok, Representation from Above, att politiker kan utöva representation genom att leda opinionen – som i HBTQ-frågan. Men det är inte hållbart om opinionen och representationen har motsatta åsikter i viktiga frågor, under lång tid.

I migrationsfrågan talas det om en åsiktsskillnad mellan en liberal elit och en mer konservativ massa; anywheres (varsomhelstare) mot somewheres (någonstansare); där politiken mer avspeglat elitens preferenser. Men medborgarna kan också delas upp efter andra skiljelinjer.

I en mycket uppmärksammad artikel publicerad 2014 argumenterade statsvetarna Martin Gilens och Benjamin Page för att vanliga amerikaners åsiktspreferenser hade mycket litet genomslag i den förda politiken. Att många vanliga väljare var för ett politiskt förslag ökade inte sannolikheten för att det skulle genomföras. Om däremot väljare i toppen av inkomstfördelningen var för ökade sannolikheten för genomförande dramatiskt. Med en mycket tillspetsad formulering avslutade de sin artikel med att konstatera att ”USA:s anspråk på att vara ett demokratiskt samhälle är allvarligt hotat”.

Även om Gilens och Pages statistiska resultat har ifrågasatts är det inte svårt att i USA se mekanismerna för hur de bättre bemedlade får större utrymme att påverka politiken. Varje röst väger visserligen lika tungt, men kampanjfinansiärer får ojämförbart större tillgång till politiker, från båda partier. Om man hostade upp 350 000 dollar fick man till exempel äta middag med Hillary Clinton och George Clooney på en fundraiser under presidentvalskampanjen 2016. Eftersom pengarna inte gick till Clinton direkt utan till en fond är detta sätt att betala för tillgång till politiker lagligt. Det säger sig självt att den som sitter vid det bordet har lättare att få Clintons öra än genomsnittsväljaren.

Även i Sverige syns sådana tendenser. I ny och ännu opublicerad forskning av Mikael Persson och Mikael Gilljam framkommer att politiken också i Sverige tenderar att matcha bättre med svenska höginkomsttagares preferenser än med låginkomsttagares. Orsaken varför är dock inte ordentligt utredd, än.

Mycket talar alltså emot att det är medborgarna som styr utvecklingen i demokratier som Sverige. Väljarbeteendet verkar inte alltid helt rationellt, och politikerna är inte alltid helt responsiva. Ska väljarna ändå hållas ansvariga?

Jag anser det. Trots alla sina fel och brister är demokrati ändå det bästa politiska system som prövats. Visst finns det ingen direkt koppling mellan utbredd rösträtt och goda utfall – i många fall verkar demokratisering till exempel förvärra korruptionen i ett land. Men det kan inte vara en slump att världens mest välmående länder alla är etablerade demokratier. I mina ögon är demokrati den enda långsiktiga garanten för lagstyre. Makt korrumperar alltid, och den yttersta makten måste därför delas och spridas ut över befolkningen. Demokratier kan på så vis bättre klara maktskiften, och därmed också förändring. Demokratier anpassar sig där diktaturer stelnar.

Därför måste folket också hållas ansvarigt för sina val, om än inte nödvändigtvis för politikens alla slutliga utfall. Dåliga val ska inte bortförklaras, psykologiseras eller ogiltigförklaras. Vägen framåt ligger inte heller i att gradera rösträtten eller inskränka demokratin, utan genom att stärka kopplingen mellan valresultaten och den förda politiken, till exempel genom att motverka att mäktiga intressen köper politiker.

Idén om en upplyst despot eller expertstyre är däremot en chimär, och en farlig sådan. Vi får leva med folkstyret, med alla dess fel, i brist på bättre alternativ. A republic, if you can keep it. Låt oss åtminstone försöka.

Anders Sundell är fil dr i statsvetenskap vid Göteborgs universitet.

Mest lästa just nu

1) För den goda sakens skull av Jörgen Huitfeldt

2) En annan plats med andra lagar av Nathan Shachar

3) Rotvälta av Peter Santesson

4) Utan etik och ansvar av Johan Frostegård

5) Vänta på frälsning av Joel Halldorf

Andra som läst denna
artikel har också läst

1) Rotvälta av Peter Santesson

2) För den goda sakens skull av Jörgen Huitfeldt

3) De gläds snart åt makten av Anders Widfeldt

4) Glaciärer och vulkaner av Maria Engqvist

5) Klichéernas madrasserade rum av Erik W Larsson

NR 8 2018

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...