VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Civilisation

Skvaller från det stora seklet

Av Alfred Sjödin

Madame de Sévignés brev till sin dotter ger en levande bild av 1600-talets Frankrike. Sévigné är en första klassens berättare.

En av den franska litteraturens särdrag är den höga ställning man tillmäter prosan snarare än poesin, och då en prosa som inte nödvändigtvis är fiktiv eller stilistiskt extravagant. Kritikern Marc Fumaroli har framfört förklaringen att den franska prosans inriktning på det rimliga snarare än det iögonfallande utgjorde en form av ”andens diplomati”. Det var ett sätt att skapa enhet i ett land som har genomgått religionskrig och motsättningar mellan adel och stat, och som utmärktes av såväl mångfalden av åsikter som den iver med vilken undersåtarna anslöt sig till dem och den envishet med vilken de höll fast vid dem. En stil i mellanregistret, med den vårdade konversationen som modell, blev synonym med en resonabel hållning.

En typisk sådan prosa finner vi i den korrespondens som Marie de Rabutin-Chantal, eller Madame de Sévigné (1626–1696), underhöll under åtskilliga decennier och som länge räknats till den franska litteraturens klassiker. Proustläsare minns förmodligen den viktiga roll dessa brev spelar i På spaning efter den tid som flytt. Även för svenska författare har hon spelat en viss roll. Gunnar Ekelöf uppskattade hennes ”melankoliskt älskvärda pratsamhet” och smög in anspelningar på hennes brev i sin En Mölna-elegi (1960). Att svenskarna inte vårdade minnet av motsvarande icke-litterära men kulturhistoriskt värdefulla texter var för honom ett tecken på en grundläggande traditionslöshet. Arne Melbergs urval och översättning av Madame de Sévignés brev (Atlantis) kan i varje fall sätta svenska läsare i kontakt med den franska traditionen.

Brevskrivande ägnade hon sig åt sedan tidigt, men detta fick en avgörande betydelse när hon skildes geografiskt från sin dotter. Denna gifte sig år 1669 med greven de Grignan, och flyttade så småningom med sin make till Provence, där han var viceguvernör. Avståndet mellan Provence och Paris, där Sévigné bodde, var inte kort på den tiden. Genom breven får vi följa en mor-dotterrelation av sällsynt intensivt slag; de flesta av Sévignés brev innehåller utgjutelser om hennes saknad och hyllningar av dotterns goda egenskaper. Sonen tar inte alls samma plats hos henne. Hur dottern såg på sin bror, eller för den delen sin mor, vet vi inte så mycket om; hennes brev finns inte bevarade.

Det är svårt för en nutida läsare att veta exakt hur man skall betrakta dessa brev. Lättast och mest frestande är kanske att se dem som privata, spontana alster i en bruksgenre, vilka av litteraturhistorieskrivningen förvandlats från dokument till monument. Men det vore att på den tidens förhållanden projicera vår syn på brevsekretess, och dessutom att misskänna den tidens former för offentliggörande. Breven lästes nämligen högt i en trängre krets och kopierades ofta av för att förmedlas vidare – ibland redan innan de avsänts. Madame uppmanar faktiskt också sin dotter att inte skicka sina brev med detsamma utan att först läsa upp dem för andra, motta synpunkter och sedan skriva om dem.

Trots den rent privata dimensionen i breven till dottern får man inte heller glömma bort att Sévigné var impregnerad av litterära miljöer. Några av hennes närmaste vänner var La Rochefoucauld, författare till en cynisk samling av livsvisdomar, och markisinnan de La Fayette, som med sin La Princesse de Clèves (1678) skulle inleda den långa raden av psykologiskt analytiska romaner i Frankrike. Sévigné själv hade knappast heller bara en ytlig bildning. Även om hon inte stoltserar med sin lärdom – det hade gjort henne till en pedant i världens ögon – är det uppenbart genom breven att hon läser både italienska hjältedikter och antika historiker.

Breven är redan från början litteratur, utan att det på något sätt står i motsats till deras ställning som faktiska meddelanden. Sévignés känslor för sin dotter tycks på en gång uppriktiga och självironiskt koketterande, vilket kanske är en effekt av det faktum att breven på sätt och vis offentliggjordes. Hon tycks ibland vara medveten om att hon kan framstå som överdriven eller tjatig – men varför skulle hon låtsas att hon kände på ett annat sätt? Det är svårt att lösa denna härva av oklarheter kring äkta/förställt och privat/offentligt, men dagens sociala medier erbjuder en pedagogisk analogi. Denna likhet gör kanske också breven särskilt aktuella idag.

Man bör också tänka på att brevet under 1600-talet inte var vilket meddelande som helst, utan en ganska strängt reglerad form. Sévignés läsare måste både ha uppskattat brevens rent mänskliga intresse och de friheter hon tog sig i förhållande till den standardiserade formen för brevskrivning. Ett visst lättsinne och nyckfullhet i skrivsättet kan också ha varit ett sätt att visa på aristokratiska privilegier i en tid då adeln alltmer gjordes politiskt irrelevant. Madame stod nära de aristokrater som motsatte sig centraliseringssträvandena under Richelieu och dess fortsättning under Ludvig XIV. Hon är inte kritisk mot kungen, men inte heller officiös. Den inre distansen gäller också den andra pelaren i staten: den katolska kyrkan. Till dottern skriver hon med mild ironi att hon har svårt att vara verkligt troende, men att hon har börjat försaka världen alltmer: ”Åldern och en smula sjukdom ger tid till eftertanke. Men det som jag spar in på vänner och bekanta, det ger jag tillbaka till dig. Jag gör med andra ord knappt några framsteg i Försakelsens land.” Breven handlar dock inte bara om att uttrycka Sévignés tankar och känslor; de hade också en högst konkret funktion i att förmedla nyheter från den stora världen till provinsen.

Vi ska vara tacksamma för skvallret, menar evolutionsbiologerna. Det fyller nämligen en livsviktig funktion för sammanhållningen av gruppen och vårt behov av information om omvärlden. Vi ska också vara tacksamma för att denna passion varit tämligen konstant under världshistorien och att vissa av dess utövare satt sina obervationer på pränt. I Sévignés brev får vi nämligen en mängd anekdoter ur tidens vardagsliv, vilka ger en betydligt klarare bild av det stora seklets högreståndsliv än i tidens mer poetiska produkter. Till detta bör läggas att Madame är en första klassens berättare, som går rakt på sak och kombinerar knapphet med ett urval av talande detaljer.

Det är inte heller bara bilder ur privat- eller societetslivet som målas upp, utan också centrala politiska händelser. Rättegången mot Fouquet, den tidigare finansministern och fabeldiktaren La Fontaines beskyddare, följs dag för dag i en rad spännande brev. Sévigné skildrar även stämningarna vid tiden kring fälttågen i Nederländerna, avrättningen av giftmörderskan Madame de Brinvilliers, och den fördrivne Jakob II:s ankomst till Frankrike.

Brevsamlingen, men också de flesta enskilda brev, är en salig blandning av högt och lågt som läsarna kan närma sig med lite olika intressen. Vissa upplever nog relationen till dottern som brevens nerv och egentliga behållning, medan andra istället kan ta fasta på bilderna ur 1600-talets samhälle. Breven visar oss levnadssättet i det stora seklets högreståndskultur, medan vår charmerande men lätt distraherade ciceron visar hur man kunde tänka och känna.

Mest lästa just nu

1) En elit blir till av Göran Wennborg

2) Skåne ligger före av Svend Dahl

3) För den goda sakens skull av Jörgen Huitfeldt

4) Barnsligare än barnen av Thomas Gür

5) Bananernas förbannelse av Henrik Nilsson

Andra som läst denna
artikel har också läst

1) Barnsligare än barnen av Thomas Gür

2) Skåne ligger före av Svend Dahl

3) För den goda sakens skull av Jörgen Huitfeldt

4) En elit blir till av Göran Wennborg

5) Mänskligare proportioner av PJ Anders Linder

NR 8 2018

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...