VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Recension

Alplandets juniorkansler

Av Mats Fält

Bilden av den unge Sebastian Kurz är kluven. Enligt vissa en driven nytänkare, enligt andra en cynisk maktspelare. Men hur hamnade Österrike i lag med Visegrad? Mats Fält presenterar EU:s nuvarande ordförandeland och dess omstridde ledare.

Den tyska återföreningens arkitekt, förbundskansler Helmut Kohl, talade ofta om den sena födelsens välsignelse. Det han tänkte på var att han hade varit för ung för att delta i andra världskriget och därför inte på samma sätt som sina äldre kamrater tvingats känna sig personligen medskyldig till regimens brott. Österrikes unge förbundskansler drabbas just nu av motsatsen – den sena födelsens förbannelse. Hittills har han annars mest gynnats av att börja sin ministerkarriär som 27-åring.

Sebastian Kurz är under andra halvåret ledare för EU:s ordförandeland. Om detta hade hänt för tio år sedan skulle han per automatik ha blivit ett känt namn i unionens medlemsländer. Numera måste han dock dela uppmärksamheten med den ständige ordföranden i det europeiska rådet, Donald Tusk. Tusk var tidigare premiärminister i Polen och omvaldes för en tid sedan trots högljudda protester från sitt eget lands regering, en förödmjukelse som ledarna i Berlin, Paris, London eller Madrid rimligen aldrig hade accepterat.

Till pjäsen hör att Sebastian Kurz successivt har allierat sitt land alltmer med Europas olydiga styvbarn, Visegradstaterna Polen, Ungern, Tjeckien och Slovakien. Det är sannolikt att Tusk gör sitt bästa för att begränsa den österrikiske kanslerns möjligheter att utnyttja halvåret för att i eget namn driva sina prioriterade frågor, som stärkt gränskontroll och flyktingläger i Nordafrika. Tusks allierade vill absolut inte att Visegrad får en större roll än de redan har inom unionen. Det är illa nog att motståndsgruppen numera har en ny entusiastisk anhängare i regeringen i Rom.

Det nya sättet att hantera rollen som ordförandeland innebär att många EU-medborgare säkert varken vet att Österrike under sex månader har denna speciella roll, än mindre att just Sebastian Kurz är dess främste företrädare. Det mesta som har skrivits och sagts handlar om hans ungdom och snabba karriär, ibland kompletterat med några rader om det aktiva motståndet mot Angela Merkels Willkommenskultur under flyktingkrisens år 2015.

Bilden av Kurz är kluven. Antingen framställs han som en ung begåvad man som har bråttom och är mycket duktig på att driva politik och på att klättra i maktpyramiden i sitt hemland. Alternativt ses han som en cynisk maktspelare som förvisso är tekniskt skicklig men egentligen saknar både budskap och övertygelser. Sanningen är rimligen en något mer sofistikerad kombination av dessa bägge klichéer.

Paul Ronzheimer, chef för Bild-Zeitungs politikredaktion, ger i sin bok Sebastian Kurz. Die Biografie i huvudsak en mer positiv bild av Kurz. Innehållet baseras delvis på ett antal längre intervjuer med bokens huvudperson. Nina Horaczek och Barbara Tóth begår i sin bok Sebastian Kurz. Österreichs neues Wunderkind? delvis ett rent lustmord på den unge kanslerns ära och rykte. Författarinnorna är båda akademiker och verksamma vid den österrikiska veckotidningen Falter.

Ronzheimer följer Kurz väg till makten från medelklasshemmet i stadsdelen Meidling i Wien och släktens bondgård någon timmes bilväg utanför huvudstaden. Hans farmor flydde från Jugoslavien efter kriget – hon tillhörde landets ungerska minoritet. Under krisen i Jugoslavien på 1990-talet engagerade sig släkten i att hjälpa flyktingar, några av dem bodde under en tid på bondgården. Politiskt var familjen katolsk och socialkonservativ, varken socialdemokratiska SPÖ eller det växelvis högerradikala eller liberala FPÖ var något aktuellt alternativ. Det kristdemokratiska ÖVP var familjens politiska hemvist och flera släktingar var aktiva, bland annat som borgmästare på mindre orter.

Intresset för politik väcktes under skoltiden och ledde till engagemang i ÖVP:s ungdomsförbund Die Junge Volkspartei. Kurz kom att engagera sig i organisationen i Wiens centrala och mer borgerligt präglade delar efter det att ÖVP i Meidling hade uppmanat 16-åringen att höra av sig igen om några år. Inom ungdomsförbundet blev Kurz en mycket drivande, socialt begåvad och allmänt uppskattad medlem. Han vann tidigt poäng på att komma ihåg namn och händelser på ett sätt som väckte sympati och gav nya vänner. Flera av de nuvarande medarbetarna på kanslerskansliet i Wien har funnits med nära Kurz under många år.

Politiskt handlade många av debatterna om att gå emot det numera tydligt högerradikala FPÖ. ÖVP satt i koalitionsregering med SPÖ, och FPÖ var det största oppositionspartiet. Dessutom var FPÖ det enda parti som på allvar hotade den traditionella socialdemokratiska dominansen i huvudstaden.

Kurz var mycket för fester och uteliv och gav delvis ungdomsförbundet dåligt rykte både inom ÖVP och delar av restaurangbranschen. Satsningen på sociala medier, som han drev på som ordförande i ungdomsförbundet, fick höga betyg av både moderpartiet och motståndarna; mycket medvetet lagrades de intresserades e-postadresser inför kommande politiska strider. Mer kritik fick satsningen på att koppla partiets svarta färg till spänning, skörlevnad och sex. ”Schwarz und geil” (Svart och kåt) var inte en slogan som gick hem i det katolska partiets mer seniora kretsar. Inte heller de lättklädda unga damer som under en tid var obligatoriska inslag i ungdomsförbundets kampanjer. Däremot gav det oerhört mycket publicitet och gjorde Kurz till en del av den nationella politiken.

Framgångarna i Wien, som hittills varit en politisk öken för ÖVP, gav Kurz ansvaret för kampanjen inför kommunalvalet 2010. Trots stor uppfinningsrikedom och en hel del gratisreklam i lokala medier blev resultatet en katastrof för ÖVP. Kurz fortsatte med att vara mycket aktiv som nyvald ledamot i stadsfullmäktige, men framtidsutsikterna var minst sagt osäkra. Underbarnet hade faktiskt misslyckats med en uppgift som han fått just därför att han förväntades kunna ge partiet den seger man så länge väntat på.

Kurz stora lycka blev att han 23 år gammal plockades upp av partiledningen för att bli statssekreterare med ansvar för integrationsfrågor i koalitionsregeringen mellan ÖVP och SPÖ. Ämnet var svårt och hade, i Österrike liksom i många andra länder i Europa, ägnats alltför liten uppmärksamhet. Ett av skälen känns också igen – FPÖ:s kritik mot invandringen till Österrike innebar att den stora koalitionen helst ägnade sig åt andra, mindre kontroversiella och enklare frågor.

Den första tiden på inrikesdepartementet blev Kurz andra stora prövning i livet efter det stora valnederlaget i Wien. Det var inte politiken som var problemet, det var hans ålder och image som partyfixerad politikerbroiler som var svår att kombinera med ett seriöst uppdrag i landets regering. Genom en enorm insats av energi och ett aktivt mediearbete lyckades Kurz – mot alla odds – vända kritiken till respekt och välvilja. Han togs till slut på allvar och kunde fortsätta sitt arbete och lägga grunden för nästa befordran.

Sebastian Kurz gjorde betydligt mer av sitt uppdrag än vad någon väntat sig. Han kopplade invandringen till krav på att göra rätt för sig och bidra till samhället, men inte med samma retoriska bakgrundsmusik som FPÖ. I Kurz Österrike var man välkommen och borde garanteras samma rättigheter som alla andra hade om man ansträngde sig genom studier och arbete. Som statssekreterare stod han själv för en österrikisk version av den Willkommenskultur vars tyska version han några år senare skulle bekämpa med all kraft.

Eftersom regeringen tidigare misskött integrationsfrågan blev Kurz varmt mottagen av dem som på allvar arbetade med frågan. De hade plötsligt en samtalspartner som var både intresserad och engagerad. Till slut verkade de flesta med någon koppling till frågan stå på hans sida. Samtidigt var hans personliga ansvarsområde begränsat. Eftersom de andra ministrarna med mer konkret ansvar för mottagande och lagstiftning förblev oengagerade, blev resultaten av hans tid som statssekreterare för integration begränsade.

Nästa steg blev utnämningen till utrikesminister vid 27 års ålder. Då var inte ålder och image längre ett problem. Däremot var partiet splittrat och koalitionsregeringen hotade att spricka. Maktkampen inom ÖVP krävde mycket energi och partiets ledare oroade sig ständigt för när nästa palatskupp skulle äga rum. Kurz såg radikal förändring som den enda vägen framåt. Den stora koalitionen där SPÖ och ÖVP delade makt och poster – men där man också blockerade varandras reformförslag – riskerade att nöta ned partiet och reducera det till en pensionärsrörelse på landsbygden. FPÖ:s framgångar måste mötas om inte ÖVP skulle bli det lilla tredje partiet i ständig opposition.

Kurz utnyttjade posten som utrikesminister för att ge glans åt både sig själv och landet. Han stod nära Tysklands Frank-Walter Steinmeier och alltför nära Rysslands Sergej Lavrov. Den senare relationen svalnade i samband med krisen i Ukraina, som gjorde stort intryck på Kurz och präglade hans syn på Rysslands roll i Europa. Wien blev ofta platsen för viktiga förhandlingar och ingåendet av viktiga avtal, bland annat det omdiskuterade kärnenergiavtalet med Iran. Även Kurz iranska kollega blev tidvis en alltför nära vän. Mindre kontroversiella var de nära banden till ledarna i grannländerna, inte minst länderna på Balkan. Ronzheimer konstaterar krasst att Balkan är den enda del av världen där Österrike fortfarande kan spela en roll på riktigt.

Det är som utrikesminister Kurz bygger grunden för steget till partiledare och kansler. Genom att successivt bli alltmer kritisk mot den invandringspolitik som bedrevs av EU med Angela Merkel i spetsen får han en roll som oppositionens talesman inte bara i de mindre grannländerna utan även i Tyskland. Ivrigt påhejad av CSU i Bayern och delar av CDU blir Kurz en ofta sedd gäst i tyska debattprogram och på politiska möten. Inte sedan 1918 har en österrikisk politiker fått så mycket plats i den europeiska debatten.

Kurz samverkar alltmer med Visegradstaterna och länderna på Balkan och lyckas till slut – mot Tysklands vilja – stänga flyktvägarna norrut genom Balkan ungefär samtidigt som Merkel kommer överens med Erdo˘gan om att köpa Turkiets medverkan till att stoppa flyktingströmmen till Europa. Det kan diskuteras hur stor effekt som stängningen av Balkanrutten fick i praktiken. Kurz noterar själv att det inte är särskilt logiskt att betrakta stängningen av flyktvägen genom Balkan som ett utslag av rasism när man samtidigt ber Turket att stoppa flyktingarna från att över huvud taget ta sig in i Europa. Turkisk militär och polis är inte kända för att använda mer humana arbetsmetoder än kollegerna på Balkan.

Under debatten om flyktingkrisen driver Kurz successivt både sitt eget parti och SPÖ, med förbundskanslern Werner Faymann i spetsen, över på sin sida. SPÖ är inte heller lojala mot kollegerna i Berlin, trots tidigare gemensamma uttalanden om vikten av en gemensam EU-linje. För FPÖ innebär utvecklingen att man inte längre har monopol på att kräva radikala förändringar av flyktingpolitiken.

Efter flyktingkrisens kulmen tröttnar ÖVP:s ledare Spindelegger på att i praktiken agera underhuggare till utrikesministern och lämnar över partirodret till Kurz. Här visar han prov på hur genomtänkt han ofta agerar. På utrikesdepartementet har han sedan länge planerat hur övertagandet av partiet borde gå till. Att inte ta över vore att riskera partiets framtid, och att göra det alltför snabbt eller brutalt kan ge negativa konsekvenser. Kurz medarbetare utesluter inte heller att ministern skulle ställa upp i eget namn i spetsen för en ny rörelse utan formella band till ett skadskjutet ÖVP med uppenbara imageproblem. Förhandlingar förs parallellt med NEOS, det nya liberala oppositionspartiet i nationalrådet, den österrikiska riksdagen.

När maktövertagandet väl blir av ställer Kurz mycket hårda krav på partiorganisationen. Han kräver att få godkänna partilistorna i alla viktiga val och att i praktiken själv kunna fatta viktiga beslut som tidigare hade behandlats av partiets organ. Kurz väljer att gå till val med ”Sebastian Kurz – Det nya Folkpartiet” som rubrik på valsedlarna. Ett mycket tydligt sätt att markera brottet med det gamla trötta ÖVP som, med Fredrik Reinfeldts ord, hade ställts inför valet mellan att ”förändra sig eller dö”.

Den sista markeringen av att en ny era har inletts är att Sebastian Kurz aldrig tar över posten som vicekansler från Reinhold Mitterlehner. Det är ett försök att undvika att alltför mycket förknippas med den stora koalitionens maktfullkomlighet, stagnation och brist på visioner. Kampanjen inför nyvalet inleds dessutom genom att SPÖ bryter med ÖVP och inte tvärtom. ÖVP behöver alltså inte heller ta ansvar för ett nyval som inte var populärt i alla kretsar.

Valkampanjen präglas helt av Sebastian Kurz som person och leder till att ÖVP återigen blir landets största parti och kan gå i koalition med FPÖ. Budskapet handlade mycket om ledarskap och förändring, ofta utan alltför detaljerade beskrivningar av vad det konkret skulle handla om, litegrann i Macrons och Obamas anda. I praktiken fanns det inget annat alternativ till den trötta gamla koalitionen med SPÖ. Kurz tvingar FPÖ att backa i EU-politiken och inom vissa andra känsliga områden. Däremot får FPÖ ett antal centrala poster i regeringen: som försvarsminister, inrikesminister och utrikesminister, förutom att partiledaren med ett solkigt brunt förflutet, Heinz-Christian Strache, blir vicekansler. Stödet för regeringspartierna är i princip oförändrat ett år efter valet i oktober 2017. Det tolkas som ett godkänt betyg för en någorlunda väl fungerande regering. Kurz ÖVP ökar lite delvis på grund av kanslerns internationella insatser och förmåga att hålla avstånd från besvärliga inrikesproblem. Dessutom möts regeringen av en svag opposition. De gröna finns inte längre i parlamentet och SPÖ byter ännu en gång ledare.

Ronzheimer noterar apropå diskussionen om hur allvarligt det är att FPÖ ännu en gång släpps in i en österrikisk regering och att ÖVP egentligen inte var FPÖ:s förstahandsval. Ledningen för FPÖ var egentligen mer intresserad av en koalition med socialdemokratiska SPÖ, men medlemmarna och väljarna var mycket tydligt för ett samarbete med Kurz och ÖVP. SPÖ signalerade före valet att ett samarbete med FPÖ inte var uteslutet, detta trots den internationella debatten om Straches parti och erfarenheterna av EU:s misslyckade bojkott av den tidigare koalitionen mellan Jörg Haiders FPÖ och Wolfgang Schüssels ÖVP. SPÖ började se FPÖ:s väljare som förlorade sympatisörer, inte bara som fiender. SPÖ samarbetade redan i början av 1980-talet under ledning av förbundskansler Fred Sinowatz med FPÖ.

Den nya koalitionen har i stort fungerat men naturligtvis störts av intermezzon kopplade till FPÖ:s historia och delvis tveksamma val av ministrar. Utrikesministern Karin Kneissls bröllop besöktes något oväntat av Vladimir Putin, vilket väckte betydande uppmärksamhet. FPÖ:s inrikesministerium genomförde en dramatisk räd mot säkerhetspolisens högkvarter, vars bakgrund och syfte ännu inte har fått någon riktigt bra förklaring. FPÖ-politikers kopplingar till tvivelaktiga studentföreningars val av sånger med rasistiskt innehåll har också blivit en följetong i den österrikiska pressen. Den gemensamma linjen att driva på EU för att skapa en hårdare gemensam flyktingpolitik och mindre centralisering har å andra sidan stort stöd i båda regeringspartierna.

I Nina Horaczeks och Barbara Tóths värld är det mesta Sebastian Kurz gjort antingen falskt eller konspiratoriskt. Inställningen kan jämföras med debatten om olika högerpartiers respektive Barack Obamas användning av databanker som hjälpmedel i kampanjarbetet. När Obama registrerade väljare och deras egenskaper på ett sätt som aldrig hade accepterats i Europa beskrevs det för det mesta som progressivt, modernt och coolt. När högern gjorde samma sak blev det genast farligt, konspiratoriskt och lätt fascistiskt.

Detsamma gäller delvis Horaczeks och Tóths version av Kurz liv och verk. Även de ser den unge politikerns flitiga användning av sociala medier som något suspekt och farligt. De underkänner nästan konstant hans engagemang som falskt och ytligt. Det som andra ser som flexibilitet och en vilja att förändra och förbättra blir i deras tolkning ett bevis på ren och oförfalskad makthunger utan ideologiska kopplingar. Även det faktum att många medarbetare följt honom under åren beskrivs som suspekt, liksom att han mycket noggrant har planerat sitt agerande inför olika skeden i livet. Sedan när blev eftertänksamhet och karriärplanering en synd? Däremot är det nog sant att Kurz ibland försökt framstå som mer av en nykomling i politiken än vad han faktiskt är. Politikerbroiler är sällan ett bra säljargument i något parti. Författarnas flitiga användande av begreppet ”nyliberal” känns också tveksamt. Alla som vet något om Österrike vet att det idag inte finns särskilt mycket nyliberalism i alprepubliken, vilket det heller aldrig har gjort i ÖVP:s program, varken tidigare eller under Kurz ledning.

Kurz engagemang mot den förda invandringspolitiken framställs enbart som ett cyniskt sätt att få en okunnig befolknings stöd, utan koppling till vare sig ärlig övertygelse eller verkliga problem. Burkaförbud var han först emot för att sedan byta åsikt. Hans kritik mot utländsk finansiering av moskéer drivs av politiker i många länder. Kurz linje var en blandning av att diskutera verkliga problem, stjäla FPÖ:s kläder och skapa förutsättningar för ett uppbrott i österrikisk politik. Till en början fick Kurz dessutom hård kritik – även i Österrike – för sin vilja att avvika från det som uppfattades som huvudlinjen för flyktingpolitiken inom EU. Hans insatser som statssekreterare för integration hanteras av författarna på samma sätt. Få torde dock hålla med om att Europa inte stod inför mycket omfattande och svårlösta problem på hösten 2015. Få betraktar EU:s insatser för att integrera våra invandrare som särskilt framgångsrika.

Horaczeks och Tóths bild av vägen till makten överensstämmer i princip med kollegans, även om Ronzheimer även när det gäller bilden av familjebakgrund och ungdomserfarenheter är mer neutral och hans text ger ett mer sakligt intryck. Ett exempel är uppväxten i Meidling som faktiskt inte är Wiens Öfvre Östermalm utan helt vanliga kvarter med blandad befolkning. Det är dessutom helt korrekt att Kurz som student drog in extra pengar till familjen när pappan blivit arbetslös efter många år på Siemens. Denne hittade till slut ett nytt arbete men erfarenheten är trots det en viktig del av Kurz uppväxt.

Varför har då en allians med det högerradikala FPÖ blivit vägen framåt för Österrike? Varför ställer landet numera till så mycket oreda och konflikter i sin omvärld? En som försökt förklara det är Hans-Peter Siebenhaar, numera korrespondent för den Hamburgbaserade finanstidningen Handelsblatt i Wien, som har skrivit boken Österreich. Die Zerrissens Republik (Österrike. Den söndertrasade republiken). Han hindrades i sin ungdom av den ökända österrikiska byråkratin från att studera i landet men har nu äntligen fått chansen att bo i ett land som han verkligen uppskattar för naturens skönhet, invånarnas vänlighet, den fantastiska kulturen och den väl fungerande infrastrukturen.

Siebanhaars entusiasm hindrar inte att han har många kritiska synpunkter på Österrike. En synpunkt är att man föredrar bröd och skådespel framför att ta tag i allvarliga problem på riktigt. Vilket leder till minskad respekt för den politiska klassen och minskat medborgerligt ansvarstagande i allmänhet. Det bästa exemplet är skandalerna som är kopplade till den en gång så framgångsrika banken Hypo Alpe Adria. Huvudägare var delstaten Kärnten och senare även den av fristaten Bayern ägda Bayerische Landesbank. Österrike, Kärnten och Bayern har alla förlorat enorma summor och ett antal tjänstemän har dömts i domstol. Däremot har ingen av de många inblandade politikerna ställts till ansvar, trots att alla vet att hanteringen av medborgarnas pengar har varit under all kritik. Jörg Haider, tidigare delstatschef i Kärnten, var redan död och alla andra skyllde på det lokala maktpartiet FPÖ. Författaren besöker katastrofbankens futuristiska jättekontor i Kärntens huvudstad Klagenfurt och tolkar guidens oförmåga att hitta i huset symboliskt.

Österrike klarade sig länge på sitt goda rykte och rollen som neutral länk mellan öst och väst. När järnridån försvann öppnades nya möjligheter men också nya utmaningar. Till en början blev rollen som förmedlare en guldgruva men senare började grannländerna i öst och söder konkurrera om både investeringar och arbetsplatser. Då straffade det sig att de stora koalitionerna inte orkade reformera vare sig ekonomin eller byråkratin. Avindustrialiseringen tog fart och tillväxten minskade. Arbetslösheten har dock förblivit låg. Korruptionen är dock ett ständigt problem – ofta kopplat till alltför stor tolerans för tveksamma affärer med pengar från de gamla öststaterna.

Eftersom koalitionerna länge kontrollerade både regeringsmakten och organisationslivet – liksom de till stor del statskontrollerade medierna – fanns det ingen som tryckte på för de nödvändiga förändringarna. Det statsstyrda tv-bolaget ORF ses fortfarande som en del av den statliga administrationen, där politiker förväntar sig att få generöst med utrymme. Pressen är visserligen privatägd men ofta beroende av annonser från regeringen och den stora offentligt ägda företagssektorn. Osund statlig kontroll över medierna är inget unikt för Österrike men effekterna är allvarligare i Wien än i de flesta andra länder i Västeuropa.

Bristen på medial pluralism har ökat utrymmet för dem som på ett professionellt sätt har kunnat utnyttja sociala mediers nya möjligheter. Här har FPÖ verkligen lyckats skapa kanaler för sitt budskap, kanaler som även når ut till befolkningen på landsbygden som ofta känner sig främmande för eliternas kultur och sätt att debattera samhällets problem på de gamla traditionella arenorna i den så dominerande huvudstaden.

Enligt Siebenhaar präglas även konst och kultur i Österrike av en rädsla för att uttrycka åsikter och att ifrågasätta både sakernas tillstånd och FPÖ:s idéer. Det kan ligga en del i detta, men troligen är många konstutövares förtjusning i att till leda kritisera sitt hemland och dess borgerlighet en mer relevant förklaring till FPÖ:s framgångar än den tystnad som rädslan för att bli av med bidrag och arbetstillfällen har resulterat i. Däremot är det förvisso korrekt att Österrike har haft väldigt svårt att förlika sig med historien under nazisteran, vilket även har påverkat konstvärlden. Det är bekvämare att se sig som ”Hitlers första offer” än som släktingar till de hundratusentals som jublade på Heldenplatz när führern kom tillbaka till sitt Wien 1938.

Regeringarna har löst alltför många problem genom att avstå från att agera. Av tradition är ekonomi, till skillnad från i Tyskland, inget prioriterat ämne. Det är finare att arbeta med annat både i regeringen och näringslivet. Tillväxt har mer varit ett magiskt begrepp än något som har varit kopplat till reformer och effektivitet. Det är fint att inte äga aktier i Österrike. Aktier äger bara spekulanter och att spekulera är fult.

Ett exempel på misslyckandet är att Wien i princip inte har några ledande IT-företag. Detta trots att staden är den näst största i det tysktalande Europa. Det säger en hel del om effekten av byråkrati och höga skatter, något som passar allra sämst för små snabbväxande företag på en ständigt föränderlig marknad. Då fungerar inte arbetstidslagar som i praktiken är utformade av kejsardömets tjänstemän för mer än 100 år sedan. Inte ens Wiens rykte som en av världens mest sympatiska städer kan uppväga alla nackdelar för företag som ska välja var de vill lägga sina pengar.

Börsen i Wien är liten och ineffektiv. 20 procent av börsvärdet kontrolleras av regeringen. De pågående privatiseringarna av företag inom den stora statliga sektorn avslutades i samband med finanskrisen 2008/09, trots att till exempel utförsäljningen av stålbolaget Voestalpine 1995 blivit en enorm framgång.

Stagnationen och de växande problemen har underlättat FPÖ:s normalisering. Många tänker vänster men röstar höger. Efter kejsardömets fall, de interna konflikterna under mellankrigstiden och de katastrofala åren under andra världskriget har Österrikes självbild varit ett allvarligt problem. Vad är Österrike och vad har man sedan 1918 att vara stolt över? Även detta trauma har gjort det lättare för ett högerradikalt parti som FPÖ att slå sig in i debatten och ifrågasätta det politiska systemets legitimitet.

Siebenhaar ser Sebastian Kurz som en sympatisk ledare som verkar vara engagerad på riktigt. Han lyssnar och undviker att blanda sig i strider han inte kan vinna, som Wienvalet 2015. Då behöver han inte förklara eller försvara partiets misslyckanden. Han har delvis tagit över högerpopulisternas retorik. Ett exempel är förslaget om EU-läger för flyktingar i Nordafrika.

Siebenhaars bok kom ut innan Kurz blev kansler. Han har trots det ytterligare en förklaring till varför Österrike numera har en 32-årig regeringschef. SPÖ:s siste kansler, Christian Kern, tidigare rosad chef för de österrikiska statsjärnvägarna, sade rätt saker och sågs som partiets räddare. Samtidigt tog det för lång tid att göra allvar av idéerna och han saknade ett demokratiskt mandat; han hade aldrig blivit vald av folket utan bara nominerad av sin partigrupp i nationalrådet. Dessutom var det svårt att framställa en före detta vd för ett jätteföretag som en man av folket. Därför klarade varken Kern eller SPÖ konkurrensen med Kurz professionella kampanj och Straches högerpopulistiska retorik. Det är bland annat därför som Österrike idag har en rekordung kansler som lär förbli en aktiv spelare i europeisk politik även efter ordförandeskapets slut i januari.

Mest lästa just nu

1) En elit blir till av Göran Wennborg

2) Skåne ligger före av Svend Dahl

3) För den goda sakens skull av Jörgen Huitfeldt

4) Barnsligare än barnen av Thomas Gür

5) Bananernas förbannelse av Henrik Nilsson

Andra som läst denna
artikel har också läst

1) För den goda sakens skull av Jörgen Huitfeldt

2) Mänskligare proportioner av PJ Anders Linder

3) Danmark är kristet av Susanna Birgersson

4) Skåne ligger före av Svend Dahl

5) En elit blir till av Göran Wennborg

NR 8 2018

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...