VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Recension

Imperiet slår tillbaka

Av Göran Frankel

Man blir ganska imponerad när man besöker museet Topographie des Terrors i Berlin och ser hur hela skolklasser lotsas runt där. Energiska lärare informerar barnen om något som är föga barnvänligt: de illdåd deras förfäder gjorde sig skyldiga till för bara ett par generationer sedan. Tyskarna försöker verkligen göra upp med sitt förflutna. Men hur är det med engelsmännen?

Den postkoloniala nostalgin firar fortfarande triumfer i Storbritannien. Gråtmilda flaggviftare sjunger Rule Britannia! Britannia rule the waves! i Royal Albert Hall. Nostalgin är även en säker exportvara – när svensk teve visar serier som Juvelen i kronan och Indian Summers är tittarsiffrorna höga. En brittisk opinionsundersökning 2014 visade att 59 procent av de tillfrågade tyckte att man borde vara stolt över det imperialistiska förflutna. Bara 19 procent tyckte att detta var något att skämmas över. Nästan hälften av de tillfrågade var övertygade om att koloniseringen hade varit till de koloniserades fördel. 34 procent önskade dessutom att imperiet fortfarande fanns kvar.

Kanske allt inte är optimalt i den brittiska skolundervisningen. Men så finns det ju också åtskilliga postkoloniala apologeter att stödja sig på, såväl inom som utom forskarvärlden. Alla instämmer dock inte i den kören; den senaste i raden av glädjedödare är Shashi Tharoor med sin bok Inglorious Empire. Författaren är indisk parlamentsledamot för Kongresspartiet. Han har också en lång karriär inom FN bakom sig. Han har skrivit en rad böcker om Indien och dess plats i världen. I hans skönlitterära produktion märks The Great Indian Novel, en parafras på det klassiska eposet Mahabharata, som samtidigt är en satir över den politiska utvecklingen i det självständiga Indien.

I maj 2015 var Shashi Tharoor inbjuden till Oxford Union för att diskutera påståendet ”Storbritannien är skyldigt att utbetala skadestånd till sina tidigare kolonier”. Han fann att så var fallet, men de astronomiska summor som britterna under 200 år hade sugit ut ur exempelvis Indien skulle försätta den moderna nationen i konkurs. Tharoor tyckte dock att en ursäkt var på sin plats, samt ett symboliskt skadestånd på ett pund om året i 200 år. Denna hovsamma begäran kan knappast ha upprört någon. Däremot var motiveringen till Tharoors ståndpunkt tydligen mer kontroversiell. Det framgick när talet lades ut på webben och snabbt fick miljontals visningar och kommentarer – vilket föranledde Tharoor att fördjupa och bygga ut sin framställning till en bok.

Denna bok handlar om den största och rikaste av de brittiska kolonierna, själva ”juvelen i kronan”, det vill säga: Indien. Det är ingen berättande historik. Shashi Tharoor gör nedslag för att illustrera sina två huvudpunkter: hur Indien systematiskt plundrades och kom att finansiera den industriella revolutionen i Storbritannien samt att indierna inte står i någon tacksamhetsskuld till imperiet. Utan kolonisering skulle Indien ha moderniserats och industrialiserats av egen kraft. Det senare är naturligtvis ett påstående som inte går att leda i bevis. Men andra nationer som Japan och Kina har gjort det, så varför inte Indien?

En hel del siffror haglar över läsaren. Det saknas inte källhänvisningar, men ofta frågar man sig hur diverse beräkningar har gått till. Totalt ska Indien enligt en uppskattning av Minhaz Merchant i dagens penningvärde ha brandskattats på tre biljoner dollar under den koloniala eran. När Ostindiska Kompaniet för första gången etablerade sig i landet stod Indien för en tredjedel av världens totala BNP, medan Storbritannien, Frankrike och Tyskland tillsammans knappt svarade för 3 procent. Hur gör man sådana uppskattningar? Men frågetecknen kring sifferuppgifterna är trots allt av sekundär betydelse. Skillnaderna mellan Indien och Europa var enorma, och de första britterna som presenterade sig vid mogulernas hov måste ha känt sig som kusinerna från landet. Desto pålitligare är siffrorna år 1950 när britterna precis hade lämnat Indien. Då svarade Indien bara för 4 procent av världens totala BNP, medan Storbritanniens, Frankrikes och Tysklands andel var 16 procent.

Det finns en skillnad mellan de tidiga imperiebyggarna och britterna. De förra bosatte sig i Indien och där stannade följaktligen pengarna. Britterna förde hela tiden hem sina vinster. En annan viktig skillnad är att de tidigare furstarna i huvudsak beskattade handeln. Britterna beskattade därtill jordbruket på ett för landsbygden förödande sätt. Det var inte längre skörden som beskattades utan jordinnehavet, skatten var alltid lika stor oberoende av skördeutfallet – och den skulle betalas i pengar, inte i varor.

Det klassiska exemplet på hur Indien utarmades är vad som hände med dess textilindustri. Indierna hade före britternas ankomst en ansenlig del av den globala handeln med textilier. Bengaliska tyger exporterades inte bara till Europa utan även till Egypten, Turkiet, Persien, Java, Kina och Japan. När Ostindiska Kompaniet hade etablerat sig skars dessa exportvägar av. När sedan den brittiska textilindustrin utvecklades visade det sig att den inte kunde priskonkurrera med den indiska. Följden blev att man lade höga tullar på indiska textiler. Till på köpet förstörde britterna bengaliska vävstolar. Det har också påståtts att man bröt vävarnas tummar – om detta är en skröna eller ej låter Shahi Tharoor vara osagt. Till slut måste indierna köpa tyger av mycket låg kvalitet från de ångdrivna brittiska textilfabrikerna.

Den intressantaste delen av Inglorious Empire är dock hur författaren bemöter imperieförsvararnas argument om allt ”det goda” som britterna gav Indien: järnvägarna och det engelska språket som förde samman landet till en nation (en? idag är det tre) samt utvecklingen av demokratin, en fri press och det parlamentariska systemet.

Engelska är i dag jämte hindi Indiens officiella språk. Tharoor kan inte gärna förneka engelskans betydelse, det är ju också det språk han själv skriver på. Vad han kanske också skulle ha påpekat är att engelskan rentav kan vara en bättre lösning på språkfrågan än hindi. De som talar de dravidiska språken i södra Indien har svårt att lära sig såväl hindi som engelska. Men de föredrar engelskan på grund av den politiskt laddade dominans man upplever från Nordindien.

Indien sägs ha världens största sammanhängande järnvägsnät. Som resenär är jag imponerad över hur dessa enorma tågsätt med tusentals passagerare överhuvudtaget kan fungera och hålla tiderna någorlunda. Men britterna byggde inte järnvägarna för att transportera människor utan för sina egna frakter. Järnvägarna var till för handel, maktutövning och militära förflyttningar. Det var billigt att frakta varor men för civila passagerare var biljetterna dyra. Idag är det tvärtom. Det är häpnadsväckande billigt att resa i landet. Järnvägsbolagen tar igen pengarna på dyrare frakter.

Det omfattande järnvägsbyggandet borde ha lett till en boost för indisk industri. Men så blev det inte. Det var länge av säkerhetsskäl enbart europeiska arbetare som svarade för byggnationerna och som anställdes på de färdiga linjerna. Överföringen av tekniskt kunnande till indisk arbetskraft blev minimal. Inte ens den indiska stålindustrin kunde dra fördel av läget. Den producerade ett stål som britterna benämnde NBSSS (Non-British Standard Specification Steel) och som var en etablerad produkt på världsmarknaden. Britterna krävde dock att stålet skulle vara BSSS (British Standard Specifikation Steel). För att få kontrakt måste de indiska stålverken ställa om produktionen, men det betydde att man förlorade sina traditionella kunder. I det läget borde naturligtvis en ny marknad ha öppnat sig: att exportera BSSS-stål till Storbritannien. Men denna ovälkomna konkurrens stoppades effektivt med tullmurar.

Tharoor ger ett visst erkännande till kolonialmakten när det gäller utvecklingen av en fri press. 1875 fanns det 475 tidningar i Indien, varav en majoritet ägdes och redigerades av indier. De spelade en stor roll för att utveckla ett nationellt medvetande. Det pläderades i dessa publikationer också för sociala reformer som britterna själva inte ville genomföra, till exempel förbud mot sati, änkebränning. Britterna hade som princip att inte lägga sig i religiösa sedvänjor av rädsla för att detta skulle kunna utlösa oroligheter. Hundratals fall av sati rapporterades varje år. Ändå måste den bengaliske reformatorn Ram Mohan Roy driva sin kampanj mot sati i fjorton år, innan myndigheterna vågade förbjuda denna sedvänja.

Tidningarna utsattes förvisso för en hel del censur, men kolonialherrarna gick ofta försiktigt fram för att inte utmana en liberal opposition på hemmaplan. Det saknades inte drakoniska lagar att ta till i kristider. Begreppet ”uppvigling” infördes i strafflagen i slutet av 1800-talet och definierades som ”ord, tecken eller synlig representation som framkallar missnöje med regeringen” – något som kunde ge ända upp till livstids fängelse! De lagar engelsmännen smickrade sig med att ha gett Indien var dessutom inte färgblinda, åtminstone inte när de tillämpades. En engelsman som misshandlat en indisk tjänare till döds kunde åläggas böter, medan en indier som våldtagit en engelsk kvinna fick livstidsstraff.

Det parlamentariska system som utvecklades efter första världskriget var ett spel för galleriet. Något reellt inflytande tilläts inte dessa av indierna valda församlingar att ha. Istället blev de ännu ett vapen i den arsenal som kolonialherrarna använde för att spela ut hinduer och muslimer mot varandra. Under förevändning av att skydda muslimerna såg man till att dessa hade separata elektorat som garanterade dem parlamentsplatser vikta för just muslimer. Kongresspartiets ledare var frustrerade; deras mål var ju en allindisk självständighetsrörelse. Vi vet hur det gick. Indien delades under ett blodbad som kostade hundratusentals människor livet. Självfallet bemödar sig Tharoor om att noga beskriva den politik som ledde fram till denna katastrof. Det här är naturligtvis ett mycket kontroversiellt ämne, där många vill lägga över en stor del av ansvaret på indierna själva. Jag tycker att Tharoor ganska klart visar var ansvaret verkligen ligger.

Inglorious Empire har underrubriken What the British Did to India. Som läsare kan man inte bara undra över vad de gjorde utan också hur de såg på Indien. Det hade säkert varit värt ett särskilt kapitel. För bilden av indierna förändrades över tid, och den var inte alltid densamma bland kolonialtjänstemännen som i hemmaopinionen. Före kolonialismens tid beskrevs ofta de stora asiatiska imperierna som högtstående civilisationer. Upplysningstiden förändrade detta. Med förnuftet som ledstjärna fanns det inga gränser för de framsteg Europa skulle göra. Utanför dess gränser rådde vidskepelse, okunskap och mörker. Man hade ett moraliskt alibi: det var Europas uppgift att lysa upp världen.

Mest lästa just nu

1) En elit blir till av Göran Wennborg

2) Skåne ligger före av Svend Dahl

3) För den goda sakens skull av Jörgen Huitfeldt

4) Barnsligare än barnen av Thomas Gür

5) Bananernas förbannelse av Henrik Nilsson

Andra som läst denna
artikel har också läst

1) En elit blir till av Göran Wennborg

2) Värdegrundsflufferi av Annika Borg

3) Danmark är kristet av Susanna Birgersson

4) Skåne ligger före av Svend Dahl

5) Alplandets juniorkansler av Mats Fält

NR 8 2018

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...