VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Recension

Krisens hemliga historia

Av Jonas Elvander

Den 20 september 2008 är inte ett datum som har ristats in i det kollektiva historiska minnet. Den lördagsmorgonen talade USA:s finansminister om för kongressen att om de inte gjorde något snabbt riskerade världsekonomin att kollapsa ”inom 24 timmar”. Chefen för centralbanken Federal Reserve, Ben Bernanke, varnade i sin tur kongressledarna i ett privat samtal att om de inte godkände långtgående åtgärder ”kommer vi inte att ha någon ekonomi på måndag”.

Att den finanskris som bröt ut denna månad är den största sedan depressionen är välkänt. Men vidden av den och de globala politiska konsekvenser den fick är fortfarande omdiskuterade. Det politiska förlopp som gjorde att en ny decennielång depression undveks är också fortfarande till stor del höljt i dunkel. I synnerhet de åtgärder som vidtogs av USA:s regering och centralbank för att dämpa krisen, vilket ledde till att den 20 september inte blev ett historiskt datum, hör till vad den brittiske historikern Adam Tooze har kallat ”krisens hemliga historia”.

Med tio års distans till finanskrisen 2008 har man inlett de första försöken att sätta den i sitt historiska sammanhang. Den mest uppmärksammade boken på temat är just Adam Toozes nyutkomna Crashed. Tooze är en uppburen historiker vid Columbiauniversitetet som har specialiserat sig på ekonomi och geopolitik. Han har tidigare bland annat beskrivit hur första världskriget omdanade världsordningen i The Deluge (2014) och närstuderat Tredje rikets ekonomi i Wages of Destruction (2006). I den nya boken, som visserligen är lika tjock som de tidigare luntorna, handlar det dock om en historieskrivning av ett annat, högaktuellt slag.

Enligt Tooze råder fortfarande flera missuppfattningar om krisen 2008 och dess orsaker. Till skillnad från vad amerikanska ekonomer och politiker oroade sig för i början av 2000-talet, nämligen att USA:s bytesbalansunderskott och skulder till Kina skulle utlösa en kris, var det i det avreglerade finanssystemet som den verkliga risken fanns. För att förstå vad som hände krävs att man öppnar den ”svarta lådan” och studerar hur detta system fungerar i detalj. Det är precis vad Tooze gör. I förordet urskuldar han sig för den ”tekniska och ibland något kallhjärtade” framställning som med nödvändighet blir resultatet när man föresätter sig att förklara en ekonomisk kris ur Wall Streets, Washingtons och Bryssels perspektiv. Detta ska visa sig vara ett tveeggat svärd, med uppenbara för- och nackdelar.

När den amerikanska bostadsmarknaden imploderade på grund av de undermåliga subprimelånen kom det som en överraskning för många. För dem med viss insyn i systemet var det dock allt annat än oväntat. Amerikanska banker hade i flera år beviljat lån utan krav på täckning. För att dölja riskerna skivade man upp lånen och blandade bitarna med bitar från säkra lågrisklån i nya finansiella produkter kallade Collateralized Debt Obligations (CDO). De finansiella rating-institut som hade till uppgift att genom sina värderingar garantera säkerheten på värdepapperen på Wall Street hade i sin tur helt svikit sitt uppdrag och hoppat på det nya pyramidspelet för att tjäna grova pengar. AAA-betyg såldes likt medeltida avlatsbrev. Till skillnad från på 1400-talet väntade sig köparna dock ingen absolution. Ett utdrag från ett privat mejl från en rating-expert till en annan, som användes som bevis i en senare kongressutredning, vittnar med skrämmande tydlighet om hur medveten finanseliten var om de potentiella konsekvenserna: ”Let’s hope we are all wealthy and retired by the time this house of cards falters :o).”

I krisens omedelbara kölvatten var självgoda europeiska politiker inte sena att peka finger åt USA, och i viss mån Storbritannien, och anklaga dem för vårdslös anglosaxisk marknadsfundamentalism. Den då utbredda uppfattningen att krisen 2008 var en amerikansk angelägenhet vederläggs dock snabbt i Crashed. Det dröjde inte länge innan det avslöjades hur insyltade europeiska banker var i den perversa lånekarusellen. Små regionalbanker som brittiska Northern Rock och de tyska Landesbankerna satt på hundratals miljarder i giftiga amerikanska bolån. Den isländska banksektorns oansvarighet innebar att landets finansiella exponering mot de krisande brittiska och amerikanska marknaderna motsvarade flera gånger BNP. Skatteparadiset Irland dignade under sin banksektor, som hade förvandlat landet till en europeisk utpost för amerikansk finanskapitalism. Tysklands stolta flaggskepp Deutsche Bank visade sig vara en av de främsta spelarna i den transatlantiska derivatahandeln, tillsammans med brittiska HSBC och schweiziska Credit Suisse. Och så vidare. I själva verket var Europas finanskapitalistiska bubbla större än USA:s.

När eurozonen 2010 började svaja under trycket av den uppblåsta finansbubblan uppenbarades den strukturella ojämlikheten mellan de nord- och sydeuropeiska ländernas ekonomier. Enligt Tooze var det verkliga problemet i eurozonen inte så mycket bristen på gemensam finanspolitik som bristen på en gemensam bankräddningspolitik. Det var detta som skulle göra att krisen i Europa blev så mycket djupare och varade så mycket längre än i USA. Tysklands och de andra nordeuropeiska staternas ovilja att vidta gemensamma räddningsåtgärder, vilket innebar att skuldsatta sydeuropeiska länder offrades på åtstramningens altare, stod i skarp kontrast till den pragmatiska amerikanska ledningens politik.

George W Bush är idag knappast ihågkommen för sitt sunda politiska förnuft eller sin moralisk-ideologiska kompass. Men faktum är att när krisen stod för dörren, så var det den republikanska regeringen i Washington som visade sig vara den mest rättrådiga ifråga om krishantering. Efter att Lehman Brothers tillåtits gå i konkurs den 15 september 2008 valde regeringen att tillsammans med demokraterna i kongressen snabbt driva igenom ett stimulanspaket som pumpade in pengar i de övriga storbankerna och den hotade bilindustrins jättar General Motors och Chrysler. Räddningspaketet, som var det största i historien, skulle ha fått John Maynard Keynes att rodna. Att den konservative Bushs regering visade sig vara de bästa keynesianerna är en ödets ironi som dock i efterhand inte framstår som fullt så lustig som den borde när man inser de politiska konsekvenserna: uppror i det republikanska partiet i form av Tea Party-rörelsen, Sarah Palin och, i förlängningen, Trump.

Trots räddningspaketet var det ekonomiska och sociala lidande som krisen orsakade i USA av närmast bibliska proportioner. Mellan 2007 och 2010 halverades medianhushållets förmögenhet från 107 000 till 57 800 dollar. 9,3 miljoner familjer förlorade sina hem. För minoritetsgrupperna, som hade deltagit i större utsträckning än vita i bostadsboomen, var situationen särskilt hård. För latinos föll medianförmögenheten med över 86 procent, medan afroamerikanernas i princip utraderades. De senare vräktes i dubbelt så hög utsträckning som vita. Resultatet av bostadskrisen var den största folkförflyttningen sedan 1930-talet och ökad segregering.

Federal Reserves åtgärder stannade dock inte vid USA:s gränser. Tooze redogör i detalj för hur krisen kom att förvandla Fed till hela världens centralbank. Föreställningen att krisen gjorde att USA förlorade sin ställning som världsekonomisk hegemon motsägs av faktumet att Fed i hemlighet fick rollen som sista låneinstans (lender of last resort) för hela världsekonomin. Eftersom krisande banker världen över plötsligt var helt beroende av likviditet i form av dollar valde Fed att återuppliva en gammal mekanism från Bretton Woods-systemets dagar, så kallade swap lines. I en föga känd operation av global omfattning började banken att låna ut enorma belopp i dollar, först till enskilda banker och sedan till nationella centralbanker, i utbyte mot motsvarande belopp i mottagarländernas egna valutor. Det räckte för att rädda flera länder från ruinens brant. Totalt deltog 14 centralbanker i programmet, däribland Sveriges Riksbank.

Problemet var bara att alla länder inte behandlades likadant. Ett land som inte fick tillgång till dollarlånen var Ryssland. Konsekvensen blev att den ryska regeringen tvingades anta ett enormt räddningspaket och göra kraftiga, impopulära nedskärningar. Enligt Tooze måste det senaste årtiondets ökade spänningar mellan Ryssland och väst, som då redan hade blossat upp i och med kriget med Georgien, förstås mot bakgrund av det existentiella och ekonomiska hot som den ryska regeringen ställdes inför i samband med krisen. Inte heller Östeuropa beviljades någon hjälp, vilket skulle visa sig få långtgående konsekvenser. Av alla världens länder var lilla Lettland det som drabbades hårdast av krisen. På två år föll BNP med nästan 40 procent. Den sociala krisen förvärrades av att Bryssel förvägrade landet rätten att ansöka om nödlån hos Internationella Valutafonden IMF, eftersom Lettland var på väg att införa euron. Det var dock inte där som den politiska reaktionen skulle visa sig vara mest betydelsefull.

Ungern och Polen ansökte tidigt om hjälp från Europeiska Centralbanken, som i sin tur försågs med dollar från Fed. Men ECB hade inga planer på att hjälpa de prekära östeuropeiska ekonomierna. Medan Sverige och Danmark översköljdes av dollar, tvingades Ungerns regering ansöka om nödlån hos IMF. Eftersom sådana lån bara beviljas i utbyte mot drakoniska åtstramningsprogram, var det bara en tidsfråga innan missnöjet skulle manifestera sig politiskt. 2010 vann högernationalistiska Fidesz en förkrossande valvinst med löften om att i strid med IMF-reglerna beskatta utländska banker. Segern tillät den tidigare premiärministern Viktor Orbán att göra comeback och påbörja sin ”illiberala” omstöpning av det ungerska samhället. Resten är, som man brukar säga, historia.

Längre österut gled Ukrainas ekonomi snabbt ner i recession. Det fattiga landets livsviktiga stålexport sjönk snabbt och 2009 krympte den totala exporten med 34 procent om året. Medan miljontals människor lämnades utan lön, ansökte den västtillvända regeringen om lån hos IMF. I opinionsmätningar hade stödet för hjältarna från orangea revolutionen 2004 gått upp i rök. Istället seglade den korrupte Viktor Janukovitj från landets rysktalande del upp som den populäraste politikern. 2010 valdes han till president.

Janukovitj var en slipad pragmatiker som visste hur man skulle spela ut öst och väst mot varandra. I Bryssel lämnade dock analysen av situationen i det östra partnerskapsområdet mycket i övrigt att önska. När Janukovitj 2013 sonderade de internationella marknaderna för ekonomisk assistans erbjöd EU ett skrattretande ofördelaktigt associationsavtal på ynka 610 miljoner euro. Som Tooze påpekar fanns det ukrainska oligarker med personliga förmögenheter större än så. I ljuset av de förväntade ryska sanktionerna valde Janukovitj att tacka nej och vände sig istället till Putin och dennes Eurasiatiska tullunion. Trots att den majoritet av den ukrainska befolkningen som var positivt inställd till EU var relativt liten valde Bryssel att ge sitt officiella stöd till proteströrelsen på Majdantorget i Kiev.

Samtidigt började man förhandla om villkoren för en fredlig regeringsväxling med presidenten. Med tanke på dennes krympande stöd och vad som nyligen hade hänt med Qadhafi i Libyen valde Janukovitj dock att inte ta några risker. 2014 flydde han landet. När den nya EU-stödda regeringen beslutade att skriva under associationsavtalet dröjde det inte länge innan ryskstödda separatister i de östra regionerna gjorde väpnat uppror och Putin annekterade den rysktalande Krimhalvön; plötsligt befann sig EU mitt i den mest inflammerade geopolitiska konflikten sedan kalla kriget.

Ukraina och Ungern är bara två exempel bland flera i boken på hur krisen förändrade den politiska utvecklingen i världen. Anspråken i Crashed på att beskriva krisens globala konsekvenser kan möjligtvis framstå som orimligt höga. Men det är också just de ambitionerna som gör boken särskilt läsvärd för den som vill förstå finanskrisens omfattning. Mycket av det som beskrivs är redan känt, som Occupy-rörelsen, Greklandskrisen, brexit och Trump. Annat är långtifrån allmängods, till exempel ett kapitel som beskriver hur kommunistpartiet i Kina – där över 20 miljoner människor förlorade jobben – räddade landets ekonomi, och enligt Tooze därmed också världsekonomin, med investeringar på en nivå som vanligen bara förekommer i krigstid (50 procent av BNP). Givetvis innehåller den här typen av framställningar med nödvändighet lakuner. Till exempel utelämnas både den arabiska våren och flyktingkrisen helt. På sin blogg har Tooze dock lagt upp flera utkast till kapitel som han inte lyckades få in i boken, till exempel ett om Turkiet.

Crashed har hyllats som den definitiva boken om finanskrisen i såväl höger- som vänsterpress. Den har dock också blivit föremål för viss ideologisk kritik från vänsterhåll. Toozes ambition att förklara krisen ”inifrån” gör att han i mångas ögon visar litet väl stor förståelse för investmentbankirers behov i kristider. Tooze, som själv identifierar sig som en liberal vänsterkeynesian, framstår emellanåt som en lätt bekymrad centralbankstjänsteman. Trots att han kritiserar bonusutbetalningar till bankirer och sadistisk, kontraproduktiv åtstramningspolitik, ifrågasätter han aldrig det finanskapitalistiska systemet i grunden. Upprördheten hålls genomgående på en salongsfähig nivå. Den här kritiken, som oftast kommer från post-marxistiskt håll, är dock något missriktad. Keynesianismens raison d’être är nämligen att rädda kapitalismen från sig själv. Någon mer djupgående moralisk systemkritik bör man därför inte vänta sig.

Läser man Crashed utifrån den premissen kan man dock njuta av ett fascinerande stycke nutidshistoria. Hittills har ingen bok bättre beskrivit hur världen omformades i grunden av vad som, om det inte vore för en liten grupp politiker och centralbankstjänstemän, säkerligen skulle ha utvecklats till den mest förödande ekonomiska krisen i historien.

Mest lästa just nu

1) En elit blir till av Göran Wennborg

2) Skåne ligger före av Svend Dahl

3) För den goda sakens skull av Jörgen Huitfeldt

4) Barnsligare än barnen av Thomas Gür

5) Bananernas förbannelse av Henrik Nilsson

Andra som läst denna
artikel har också läst

1) Barnsligare än barnen av Thomas Gür

2) Värdegrundsflufferi av Annika Borg

3) För den goda sakens skull av Jörgen Huitfeldt

4) Den nya familjen av Karin Svanborg-Sjövall

5) Bananernas förbannelse av Henrik Nilsson

NR 8 2018

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...