VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Recension

Geni, charlatan och obegriplig

Av Carl Rudbeck

Hur ska jag kunna skilja dansören från dansen? Den frågan ställer W B Yeats i en av sina mest kända dikter. Inget tyder på att Charles de Gaulle skulle ha varit en framstående dansör, men ändå ställs Julian Jackson inför en liknande fråga i sin mästerliga biografi om generalen: Hur ska man kunna skilja mannen från myten?

Svaret blir väl till slut att det kan man inte för mannen och myten var ”intill förväxling och förblandning” förenade. Generalen byggde själv myten, inte minst i sina memoarer, där han omsorgsfullt konstruerade ett mäktigt monument över sig själv, en skrift som dessutom är ett litterärt mästerverk. På ett närmast mytiskt sätt identifierar han sig och sin gärning med Frankrike.

Det bör tilläggas att i dessa tider av spökskrivare som flinkt förfärdigar tillrättalagda biografier över vanligen helt eller halvt avdankade politiker, skrev de Gaulle själv sina memoarer utan annan hjälp än av penna och papper. Men också i de Gaulles fall är det en i högsta grad tillrättalagd berättelse som ibland, ja ganska ofta, blir till myt som gränsar till storhetsvansinne. Men skulle kunna tillägga att när det gäller de Gaulle har storhetsvansinnet fog för sig. Han var en stor man (och lång – 196 centimeter) med alla de fel och brister en sådan ska ha för att bli riktigt intressant.

Vid det här laget finns det mängder av biografier om de Gaulle, på svenska finns en av Knut Ståhlberg. På franska finns det ett nästan oräkneligt antal, den längsta och mest berömda är Jean Lacoutures monumentala verk i tre tjocka band. Så frågan man nu först måste ställa är: behöver vi ytterligare en tjock bok – 887 sidor – om generalen? Efter att ha läst Jacksons bok blir svaret ett lika obetingat som entusiastiskt ja. Jackson, som är professor i historia vid Queen Mary University i London, har inte bara läst allting om sitt föremål utan också haft tillgång till arkiv och dagböcker som tidigare har varit svåråtkomliga. Han har också, engelsman som han är, en distans till sitt ämne som gör att han kan urskilja både styrkor och svagheter.

Charles de Gaulle föddes 1890 i den nordfranska staden Lille i en borgerlig, traditionell och konservativ miljö. Han klarade sig bra i skolan men var på inget vis exceptionell.

Det stod tidigt klart för honom att han skulle välja den militära banan. Han kom in på Saint-Cyr, den franska militärhögskolan. Han stred i första världskriget, sårades, återvände till fronten. Ett tag trodde hans överordnade att han hade stupat i ett av de blodiga slagen, men i själva verket hade han tagits tillfånga. Flera gånger försökte han fly, men varje gång blev han åter tillfångatagen. Han menade att en orsak var att hans ståtliga längd gjorde det svårt för honom att gömma sig.

Redan här visade han ett osannolikt fysikt mod som skulle komma att känneteckna hela hans liv. Långt senare, som femte republikens president och efter flera misslyckade attentat mot hans liv, gav han sina livvakter ständiga problem genom att utan minsta tvekan ge sig ut bland de människomassor som nästan alltid kantade hans väg.

När det stora kriget var slut återvände han till Paris och den militära banan. 1921 gifte han sig med Yvonne Vendroux, som stod vid hans sida under hela hans liv. Hon var en diskret dam – borgerlig, konservativ och traditionellt katolsk – som skydde det officiella livet men såg till att det privata fungerade. De förblev gifta fram till generalens död. Det finns inte ens skuggan av en skandal i deras privatliv. De fick flera barn, speciellt älskad var dottern Anne som led av Downs syndrom. Anne dog redan i tjugoårsåldern och sorgen efter henne var förkrossande. Mot Anne visade de Gaulle en ömhet och kärlek som mot ingen annan.

Den militära karriären fortsatte uppåt. de Gaulle skrev några böcker där han förordade att Frankrike skulle satsa på stridsvagnar i det krig som snart, det var han övertygad om, skulle komma mot ett revanschistiskt Tyskland. Under några månader var han statssekreterare i en av de kortlivade ministärer som avlöste varandra under den tredje republikens sista dagar.

På slagfältet vann Tyskland snabbt när andra världskriget hade brutit ut. de Gaulles stridsvagnar hjälpte inte långt mot den tyska övermakten. Frankrike kapitulerade. Marskalk Pétain, hjälten från Verdun som vid här laget hade hunnit bli 84 år, skrev under vapenstilleståndet. Landet delades upp i två zoner, en ockuperad och en så kallade fri zon med säte i Vichy och med Pétain som statschef.

de Gaulle lyckades ta sig till London. Och det är här, skulle man kunna säga, som de Gaulle blir de Gaulle. Han blev Frankrikes röst, det Frankrike som inte hade låtit sig kuvas och som nu förkroppsligades av generalen som visade sin mystiska identifikation med den tusenåriga franska nationen ”som han hade en viss idé om”. Denna idé eller föreställning om Frankrike innebar att Frankrike bara är sig självt när det står i främsta ledet, Frankrike kan inte vara Frankrike utan storhet. Och gissa vem som stod i första ledet och representerade denna grandeur?

Den 18 juni 1940 läste han upp en flammande appell på BBC till det franska folket. Frankrike hade förlorat ett slag men inte kriget. Imperiet, som sträckte sig från Indokina till Nord- och Centralafrika, fanns kvar.

Här i London var han till en början ensam, utan reell makt men okuvlig, okänd för de flesta fransmän. Långsamt och med ständiga konflikter byggde han upp en maktposition som vilade mera på hans personlighet än på något annat. Han vägrade att inse att Frankrike egentligen inte hade några särskilt starka kort på hand, varför det föll sig helt naturligt för honom att uppträda som vore han jämställd med Churchill, Stalin och Roosevelt.

Tiden i London kännetecknades av hetsiga konflikter med engelska politiker. de Gaulle blev med jämna mellanrum rasande när han menade att han inte behandlades med den respekt som han ansåg att han och hans land förtjänade. Jackson beskriver målande dessa gräl mellan den stingsliga generalen och ledande brittiska politiker, inte bara Churchill utan också Anthony Eden och Harold McMillan, båda framtida premiärministrar. Eden och MacMillan fick ofta den känsliga uppgiften att medla mellan Churchill och de Gaulle, som ständigt hotade med att bryta förbindelsen med England. de Gaulle tycks ha inbillat sig att Churchill och dennes medhjälpare ägnade all sin tid åt att hitta på planer som kunde reta honom. De undrande flera gånger på fullt allvar om de inte hade att göra med en paranoid galning. Ändå lyckades han till slut övertyga sin omgivning om att Frankrike hörde till segermakterna med samma rätt som USA, Storbritannien och Sovjetunionen och hade rätt till en egen zon i det ockuperade Tyskland och lite senare till en permanent plats i FN:s säkerhetsråd.

Detta ledde till vad som blev den största dagen i hans liv: den 26 augusti 1944. Han tågar nerför Champs-Elysées, omgiven av den kanske största folkmassan i Frankrikes historia. de Gaulle hade räddat Frankrikes heder och ära. Han blev ledare i den provisoriska regeringen. Ett par år senare drog han sig tillbaka till den lilla byn Colombey-les-deux-Eglises där han skrev sina memoarer som blev stora försäljningssuccéer.

1958 stod Frankrike på gränsen till en statskupp. Kriget i Algeriet slet sönder landet. Fjärde republiken höll på att falla samman. de Gaulle kallades in för att än en gång rädda Frankrike genom något som av hans fiender kallades en statskupp – de anklagade generalen för att vara fascist eller snudd på det. Jackson menar att sådana anklagelser är struntprat.

Han förändrade konstitutionen och skapade femte republiken. Presidenten kom att väljas genom direkta val och fick stora maktbefogenheter. Trots tidigare utfästelser till det franska folket fick Algeriet sin självständighet; de Gaulle insåg att allt annat var omöjligt. Kriget kostade alltför mycket och han trodde inte heller på Algeriet som en integrerad del av Frankrike. Ett sådant arrangemang skulle snart leda till, fruktade han, att Colombey-les-deux-Eglises förvandlades till Colombey-les-deux-Mosquées. Han gjorde Frankrike till en kärnvapenmakt.

Speciellt intressant idag är hans syn på vad som då hette EEC och numera EU. de Gaulle ville inte veta av några överstatliga arrangemang (annat än de få gånger då sådana kunde gagna franska intressen). Två gånger sade han nej till brittiska ansökningar om medlemskap och han gjorde det med argument som nästan låter som om de vore formulerade av dagens brexitförespråkare. England ”är en ö. England blickar ut mot havet, mot större horisonter. Hon är länkad till USA genom språk, vanor…” Det naturliga för England var att söka samarbete med USA, inte med Europa.

Sen kom maj -68 som en överraskning. de Gaulle stod till en början handfallen. Han flydde landet till Tyskland för att försäkra sig om arméns stöd. Det blev hans handgångne man och efterträdare på presidentposten, Georges Pompidou, som ordnade upp situationen, bland annat genom att så split mellan fackföreningar och studenter. de Gaulle fick ett nytt mandat, men kort därefter avgick han efter att ha förlorat en ganska oviktigt omröstning om regionala reformer. Han drog sig tillbaka för sista gången. Han dog den 9 november 1970. Han begravdes i en enkel ceremoni i sin hemby. Endast de allra närmaste tilläts närvara vid begravningen. Kort därefter hölls en mässa i Notre-Dame då världens stora betygade de Gaulle sin aktning och vördnad.

Femte republiken lever fortfarande: i mångt och mycket är det samtida Frankrike de Gaulles skapelse. Under sin tid som president gjorde han triumfatoriska besök runt om i världen. Hans ideologiska övertygelser var hela tiden ganska vaga. Han förespråkade en värld där konflikten mellan arbete och kapital skulle upphöra, men det blev sällan mer än vaga gester vars innebörd inte ens hans närmaste medarbetare tycks ha begripit. Han var en mästare att uttrycka sig i sibyllinska tonfall som lät bra men som var avsiktligt svårtolkade. I Jacksons storslagna levnadsteckning figurerar en mängd fascinerande bifigurer, inte minst André Malraux som utnämndes till kulturminister och blev en överraskande kompetent sådan. En annan kritisk följeslagare var filosofen, sociologen och journalisten Raymond Aron som beskrev Malraux så här: Han är en tredjedel geni, en tredjedel charlatan och en tredjedel obegriplig.

de Gaulle var djupt präglad av fransk litteratur. Den mäktigt klingande prosan i memoarerna för tankarna till Bossuet och 1600-talets stora vältalare. Han följde med sin tids litteratur, speciellt de stora katolska romanförfattarna Georges Bernanos och François Mauriac. Racines passionsdramer var honom främmande. Favoriten var Corneille. Han gjorde en rad ur Corneilles Le Cid till motto för sitt heroiska liv: Det är en skam att dö utan att ha kämpat.

Mest lästa just nu

1) Regering, förklara dig! av PJ Anders Linder

2) Svenskarnas oväntade ursprung av Axel Odelberg

3) Början på Sverige av Hans-Gunnar Axberger

4) Den som spar han har av Per Tryding

5) En känsla av samhörighet av PM Nilsson

Andra som läst denna
artikel har också läst

1) Plågad av kval och förebråelser av Sven-Johan Spånberg

2) Den femte drottningen av Carina Burman

3) En princip lever farligt av Björn Hasselgren

4) Provocative Weaknesses av PJ Anders Linder

5) Do Not Deny the Nation av Lars Trägårdh

NR 8 2018

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...